Dagen startade fint. Utan regn! Skyndade iväg på cykel med favoritplåster till Grannfruns skavsår. Har nämligen köpt på mig en jätteförpackning med stora ark som man klipper till av själv. Helt enkelt suveränt. Ett självhäftande geleskikt med läkande effekt. Bildar liksom en extra skyddande hud och gör att man kan använda skorna igen.

Hydrocoll är namnet. En annan produkt med samma princip är Compeed. Båda säljs på Apoteket. Rätt tillklippta använder jag även Hydrocollen till nagelbandsskador som kan göra så förtvivlat ont. Med plåstret blir man besvärsfri och kan till och med ha på det i både disken och duschen. Sitter i upp till en vecka.

Marsvinen fick rent. Har prövat hampaströ istället för kutterspån. Tveksam till nyttan med detta. Tycktes som om urinen mest rann rakt igenom vid första testet. Prövar på nytt, men jag håller en spänn på kutterspånet tills annat bevisats.

Lilla Huset längtade sen förtvivlat efter indonesisk kycklinggryta och bjöd in Vännerna till middag. Receptet har jag tidigare lagt ut i inlägg HÄR. Måltiden intogs på verandan (årets sista?) under infravärme, och när de stora fula flugorna vaknat och gett sig av var det riktigt trevligt med naturutsikt medan regnet åter startade. Och som det smattrade... I går var ugglornas natt. I kväll hördes grodor kväka vid dammen.

Rena nostalgitrippen när Vårgårda Ris återfanns i livsmedelshyllan. Tänk att det finns fortfarande. De hade förr en framskjuten position bland butikens flingor. Nu alltmera blygsam. Men att det fanns! Populärt att göra rischoklad på, men också en höjdare att rosta lättsaltade i torr stekpanna.

Fullmånen är passerad. Det är ugglornas kväll. Med skogen inpå knuten tränger deras höga skrin nästan in genom väggarna. Vackert, om man frågar mig. Vi är gäster i naturen som omger oss.

I somras upplevdes tydligt att det är just så. Skogen tillhör djuren. Det hände var gång jag genade på stigen efter gräs till marsvinen. Bästa fältet låg där borta. Man var icke önskvärd.  Ett störande moment. Vid första 'korsstigen' ven ilskna bin förbi mitt huvud. Nära, nära. Nuddade håret – hårt och snabbt. Ljudligt. Visade tydligt att jag var ovälkommen just där.

Höll en låg profil. Gick målmedvetet vidare med nedböjt huvud. Utan att se mig om. Ursäkta mig, då… Vet alltför väl hur ilskna bin kan bära sig åt när de är på det humöret. När deras överfart passerats var attackerna över. De körde vidare med sitt. Det hände varje gång jag tog den vägen. Nu har de gått till vila.

Äntligen uppehåll några timmar så man kunde komma ut och röra på sig lite idag. Vi var inte ensamma att tänka så. Strax möttes fler flanerande grannar. En chans att andas mellan monsunregnen. Sex kilometer tillryggalades. Skönt.

Min läkare ringde idag angående senaste sjukhusvistelsen. Dags för ny coloskopi. Det var längesen nu, sa han. Över ett år sen. Vi har olika perspektiv på detta - för mig var det nyss. Kan bli dags om ett par veckor. Håhå jaja. Nu har man inget att sätta emot. Morbus Crohn bestämmer takten.

------------

Älskar att röra mig till musik. Har nog rytmen i blodet, för jag kan faktiskt inte sitta still. Discodans passar mig utmärkt. Bugg kan vara kul med rätt skor och oskadda fötter. Och om jag varit ung nu skulle jag kanske lärt mig breakdance t.ex

Dansens vara eller inte vara ventilerades med manlig barndomsvän i telefon apropå helgens utsvävningar. Två åldrade barndomsvänner var här rörande överens i tveksamheten inför pardansens eventuella fröjder.

- Nej, det har jag alltid avskytt, sa han.   

- Och jag förstår inte nöjet i att just dansa med helt främmande personer, sa jag.

- Det är väl FÖR ATT FÅ UPP BRUNSTEN, hojtade vännen glatt.

Må de’…

Vi enades dock om att det isåfall nog lämpade sig bäst för dem som just GILLAR pardans.

Inte en enda kalori förbrukades i Lilla Huset i går. Helt utslagna – särskilt jag. Det var dagen efter kvällen före med privat fest i bygdegården. Osäker hela veckan om det skulle bli möjligt pga. tarmhistorien, men ämnesomsättningen funkade perfekt. 120 pers där. Många intryck, god mat, rolig show, levande musik, dans, tårtbuffé. Livaktigt. Massor av gamla bekanta och glada ansikten.

När landsbygdsfolket ses på fest gäller nävahälsning. Äkta på nåt sätt. Tryggt och pålitligt. Svensk kultur. Inga påflugna 08-kramare med tillgjort kontinentalt kindpussande. Utan rejäla tag. Men hur dansar man i MBT-skor? Avstod från att testa där och då. Man kan ju se på andra istället. För prata går inte så bra med hög musik. Lätt lock för öronen;-) Lilla Huset har alls ingen festvana. För övrigt var det nog ett kvarts sekel sedan en fest av denna dignitet hölls i bygdegården, sades det. Undra på att man var knockad dan därpå.

Mer fart under galoscherna idag, när Husbonden satte fyr på stora rishögen - två och en halv meter hög, och typ åtta meter lång. Regn och svag vind. Vädret nästan föör idealiskt - svårt att tända på. Sen rök det så man trodde skogen stod i lågor. ’Fyrvaktarn’ inkallades strax till het köttgryta och uppvaktades sen med kaffe och bulle i vedbon pga. av regnet. Av brasan återstår i skrivande stund endast en glödande askhög. Det låg på min lott att elda brasa inne också så han ska känna sig go när han anländer genomsur. Gissa om han ska slockna vid nyheterna i kväll.

Korna går ännu runt Lilla Huset. Fotar så länge det går.               Klicka för större bilder.