Testballongen gav utslag. Utanpåskjortan fällde nåt såpass... Illrosa trosor som resultat. Första tvätten för den härliga skjortan var skrämmande. Tur att man samlat en gnutta levnadsvisdom och provar först. Den här skjortan går INTE med i blandtvätten. På länge.

Brukar köra med dessa urväxta trosor som testballong mot färgfällning. Perfekt. Efter klorintvätt är trosorna nu återställda och redo för nytt test.

Skjortan i fråga påminner om Gudrun Sjödéns 'konstnärsrock' som hon hade i kollektion för ett par år sen. Den var jag så sugen på, men fick aldrig tummen ur. Hittade glädjande nog en på marknaden. Ganska lång, med trekvartsärm och djupa fickor. Nästan som den målarrock jag en gång hade. Saknar...

Alpackor är ett nytt trendigt husdjur som sprider sig alltmer. Ett kameldjur från Anderna. Finns ännu inte så många i landet, man importerar och priserna är höga. Har hört allt från 10.000 till 100.000 Vad ska man tro? Hursomhelst är det tydligen rara och behagliga djur som ska hållas i små flockar för att må bra. HÄR kan man läsa mer om detta underbara och speciella djur som inte har något läte. Jo, de säger visst ett litet "mmm" till sina föl då och då. Dessa kan ses på våra cykelturer.

Utsikt från ett fönster. I sommar har vi sällskap av en hel koflock som då och då är så här nära. Helt underbart att höra dem mumsa utanför häcken och följa deras vandringar under dagen. Man försjunker lätt i stilla kontemplation när man umgås med kor.

De långa skuggornas tid är inne. Men solen värmer och högtrycket var välkommet. Floxen bland rudbeckiorna doftar ljuvligt. Än är det tid kvar av sommaren.    Klicka för större bilder.

Sekelskiftestid. Järnvägens utbyggnad i vårt land. Rallare. Hårt slitgöra. Mannakraft. Handakraft. Jag blir alldeles tårögd när jag tittar på gamla bilder från denna epok… stackars folk.

Sveriges Järnvägshistoria sägs börja 1865 då de första sträckorna för ånglokstrafik invigdes. Innan dess förekom på sina håll trafikvagnar längs räls, dragna av hästar… stackars hästar.

    Klicka för större bilder

Det var några böcker om Västergötland-Göteborgs Järnväg (VGJ) och Nossebrobanan som väckte mitt intresse. Hembygdsföreningen lånade vänligen ut dem för fördjupning. I dessa har jag flummat omkring de senaste veckorna. Njutit av de vackra stationsbyggnaderna i sekelskiftesstil av vilka nu endast ett fåtal är kvar. Läst om hur ”den lilla sågarebyn Trollhättan” fick stadsprivilegier 1916 vilket firades med smalspårig järnväg till Nossebro.

Lett åt invigningsnotis i tidningen: ”nossebrobanans första tåg, bestående av ett lok, två passagerarvagnar och en finkammad konduktör…” Läst om ”Åsaka-märra”, ”Gullhönan” eller ”Ånghästen” (kärt barn…), om det hårda arbetet och om rasen på den felbyggda Lerumsbanken. ”Det var på den tiden storskotten small i bergen och släggans taktfasta slag slog takten till rallaresång”.

Imponerats av respektabla järnvägstjänstemän i fina uniformer. Med skäl att känna sig stolta - det var inte lite de skulle kunna. T.ex järnvägslinjernas sträckning och stationernas lägen och namn. Snabbt skulle de räkna ut vilken väg en person eller gods skulle skickas och till vilken kostnad. Läroböckerna omfattade kartbok och ortnamnsförteckning med mera… läs HÄR.

Västra och Södra stambanorna öppnades runt 1860-talet. Staten byggde stambanorna och SJ sträckte sig ända upp i Norrland, medan privata järnvägsaktiebolag byggde bibanorna i söder. Bakom dessa fanns intressenter längs sträckan – städer, företag och enskilda – som ville ha tillgång till den mest effektiva lösningen för landtransport.

Utbyggnaden fortsatte. Industrin växte fram. De första bilarna i början av 1900-talet utgjorde inget hot. Landsvägarna var usla, särskilt under vinterhalvåret. Med elektrifieringen från 1920-talet och framåt hade järnvägen ännu försprånget gentemot bilismen. Inlandsbanan slutfördes 1937. 1942 kunde man resa med eltåg från Trelleborg till Riksgränsen i norr, då Europas längsta sammanhängande elektrifierade linje.

Dock var den första elektrifierade linjen i Sverige (och Europa) Djursholmsbanan i Stockholm, redan 1895. De 20 sista ångloken levererades till SJ år 1953 från Nohab i Trollhättan.

Vilken utflykt i nostalgins tecken. Ack ja, ack ja... det var tider det.

Cykelprojektet startades, påbörjades, regnade inne, vilade över OS och startar på nytt. Egentligen ingår det i ett ännu större projekt: Att Återerövra Borttappad Lokalkännedom. Det retade oss att vi plötsligt glömt kända landsbygdsvägar i kommunen. Allt vi förut hittat till som i den egna fickan var med ens trögt att värka fram.

Jobbet som lokalredaktör för Skaraborgar’n gav gratis kunskap om varje liten slingrig genväg. Till slaktar’n, till huset där det brann, dom som hade den där hittehunden mm. Tänk så mycket man sett och upplevt. Husbonden och jag inledde vår bekantskap med rundturer till alla sevärdheter, i smått som stort. 

Men tjugofem års uteblivna resor på bôggda sätter sina spår… var låg nu det och detta…? När det talades om platser och företeelser gick 'hårddiskarna' varma… HUR tog man sig nu dit igen. Återerövrandet gick igång… så mycken kunskap kan ju inte bara få somna in. Bilen tar vi till mer avlägsna platser.

Klicka för större bilder

God hjälp får vi av alla kartor som samlats in genom åren. Jag vet ingen annan med lika många kartor som vi. Här finns två byrålådor fulla av topografiska kartor, ekonomiska kartor, stadskartor över såväl Göteborg och Stockholm som Malmö m.fl.

Kartritaren i mig lever genom kartor, tänker i kartor. Det är mitt sätt att orientera mig. Menar att jag får en större upplevelse genom kartorna. Med en komplett bild av omgivningen. Jag vet var i Världen jag är. Och vad som finns norr, söder och väster om mig. Och på vilket avstånd. Ett slags kontrollbehov...? Eller självbevarelsedrift. Kompass har jag i huv’et, hehe. Nu ligger kartorna i en utryckningsväska, redo när vi sticker iväg på utflykt. Inte en kilometer utan karta.

Att läsa kartor är en gammal hederlig allmänkunskap som vi förr fick lära oss i skolan. Nu vete sjutton hur det är med den saken. Vi körde orientering på sportlovsdagar. Kan nutidsmänniskor kompassen över huvud taget? Det är faktiskt en överlevnadsgrej om man skulle komma bort.

Efter sommarens larm om vilsegångna personer i fjäll och skog restes debatten ifall GPS-en gör oss handikappade i allmänorientering. Efter sommarens släktbesök är jag benägen att instämma, det var mer än en felåkning om jag säger så. Tacka vet jag kartor!

Nå… vårt projekt är bara påbörjat. Cyklarna är nyservade och redo med nya cykelväskor. Och gelésitsar till sadlarna…!  Vi har redan på detta vis hittat en nygjord väg genom skogen i socknens utkanter. Spännande. Här finns mycket att hämta in.

Därtill har vi med cykelns hjälp satt upp flera skyltar om Grannsamverkan i vår lilla del av Världen. Dags att snacka ihop oss om strategier för att mota Olle i grind.

Då kan livet återgå till det normala. Olympiska Spelen har pågått i 16 dagar och nätter. På grund av... eller tack vare... opålitligt väder har Lilla Huset följt spelen rätt mycket. Lika bra så man säkert vet att det har varit. Och nu har vi följt delar av avslutningen också - så man säkert vet att det är slut! Roligt när det pågår och väldigt skönt när det är över.

Lite av "de otippades OS" för Sveriges del. Flera medaljhopp sjönk som gråstenar i simbassängen och upp flög nya hopp bland annat i... lerduveskytte. Medalj i fälttävlan... vem hade trott på det. Eller triathlon! Men så blev det.

Missade dressyren. Fast jag sett fram mot detta. Just när den startade kom den efterlängtade solen tillbaka, och jag kunde bara inte sitta inne... INTE DEN DAGEN OCKSÅ. Räknade med att kunna se tävlingen på Play efteråt. I helsikke heller. Där låg bara några klipp på di svenske. Sånt är livet.

Just i detta nu pågår den utdragna avslutningen som jag bara måste lämna ett tag. Det är bara too much. 

Två citat av 1600-talsfilosofen Blaise Pascal - alltid lika tänkvärd:

"Jag söker inte min värdighet i yttre åthävor utan i min inre förmåga att tänka klart. Att äga gods och guld är av noll och intet värde jämfört med detta. I rymden omsluter universum mig som ett försvinnande flarn. I min tanke omsluter jag universum."

"Vi betraktar inte bara verkligheten från olika håll, utan också genom olika ögon. Är det då så konstigt att vi inte uppfattar den likadant?"

Kusin Cecilia från Stockholm dök upp som planerat med bästa vännen Eva häromkvällen. Lilla Huset undfägnade med lättaste middagen - indonesisk kycklinggryta, vår senaste favorit (recept nedan). Mycket trevligt prat, lite minnen förstås samt berikning med fläkt från Bryssel och den urbana världen.

Minne: Besök hos kusinen i småländska Växjö. Jag tretton, från storstan, rebell. Hon tio. Stor skillnad på den tiden. Tjuvrökning, olovligt boklån på biblioteket (som pappa genast återsände). Kusinen nervös mest hela tiden, hehe. Hallå… det är 50 år sen. Ett halvt sekel! Preskriberat.

Just då var min ragtime-favvo: The Old Piano Roll Blues som jag spelade hela tiden. Vete Gud var jag snappade upp den, men den körde i huv’et hela tiden. Nedan i video med Hoagy Carmichael.

Efter dessa besök: många intryck = härdsmälta i hjärnan = mentala skygglappar på. Nu tarvar hjärnan tid för filosofiska grubblerier och rofyllt handarbete på kläder som tappat knappar. Nu vill jag bara ”ha det lugnt och skönt och sitta här och… lukta på blommorna” som Ferdinand.

Två släktkalas på samma vecka… undra på att man är däckad. Lilla Huset brukar vanligen inte springas ner av besökare. Och sen kommer alla på en gång, typ. Vaknade lagom till Usain Bolts 800-meters lopp i går kväll.

Roligast med Usain Bolts finallopp är att studera medtävlarna. Bolt joggar lekande lätt in i mål medan de andra kutar så de håller på att spränga sig. Dvs. det är roligt NU, så länge man tror och hoppas att Usain Bolt inte är dopad. Skulle han vara det – Gud förbjude -  blir förhållandet helt annorlunda. Det svänger i idrottens värld.

----------------------

Indonesisk kycklinggryta

Kycklingfiléer, typ 1 kg , 2 dl grädde , 2 dl creme fraiche , 1½ tsk sambal oelek , 1 st hackad gul lök, 1 flaska indonesisk soya (Santa Maria Ketjapmanis sweet soya sauce).

Lägg bitar med det råa kycklingköttet i form. Häll i gräddblandningen med soya och kryddning. 200 grader i mitten av ugnen . Minst 45 min (ju längre tid desto mörare).  Kan användas till fläskfilé 30 min i ugn, kotletter 60 min i ugn.

Medaljtippade Rolf-Göran Bengtsson ställde in OS-hoppningen när hästen skadade sig. Hedervärt. Men journalisterna ifrågasatte om han ”verkligen gjort allt” för att hästen skulle kunna tävla. Som om han försökte smita…!!

Har skrivit HÄR om hur mycket som ska stämma när både häst och människa ska tävla i en gren. Det är inte bara EN som ska må bra och vara i form, det är TVÅ – och det SAMTIDIGT.

När en friidrottare tränar och tävlar har denne bara sig själv att tänka på. Eller… inte tänka på. För vi har ju nyligen i dokumentären Medaljens Pris fått höra hur de slarvar med sina egna kroppar. De pressar sig själva över gränsen, väl vetande att det är ’bara’ den egna kroppen och framtiden som riskeras. Man har så att säga ’sig själv att skylla’ om det går galet.

En ryttare måste tänka för två. Att pressa sin häst till mer än den klarar kan orsaka den trofasta vännen ett onödigt lidande eller ge hästen men för livet. En ryttare gör inte så.

Att i det läget bortse från sin egen vinnarinstinkt och låta hästen återhämta sig är GULD VÄRT bara det! Heder åt Rolf-Göran Bengtsson! Flott! Etiskt och ansvarsfullt. Modigt därtill, med tanke på mediadreven.

Ett gott föredöme för all sport.

----------------------

Tänk om friidrottarna kunde tänka lite mer på sina kroppar som om det vore en häst de skulle ha i många år. Då hade vi nog inte haft så många idrottsskador.

”En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!” som kung Rikard III skrek när han förlorade hästen i slaget vid Bosworth där han senare också dog själv. Citat William Shakespeare (1564-1616).

Det finns de som aldrig ger sig… Måsfinken 'Tuffe' är en av dem. Under försommaren upptäcktes att han inte längre kan flyga. Sånt händer ibland, de skadar sig och råkar ut. Men den här hade en livslust av sällan skådat slag. Knappast sjuk, alltså.

Han fick problem när vi storstädade och tog ner en del väggnät och bytte grenar. Hans ’vägar’ försvann. Men nu har han blommat upp. Björkarna därinne med grenar långt ner på stammarna erbjuder en fantastisk ’spiraltrappa’ för honom att ta sig upp i. Varje morgon inne i fågelhuset fann vi honom alltid i toppen av samma björk – hans favoritplats. Småningom lärde han sig hoppa från ett träd till ett annat där grenar hängde ner och möttes. Och han klängde ivrigt i hirskolvarna som sattes upp.

Klicka för större bilder

En dag fanns han inte längre på den vanliga platsen. VAR? Vad hade hänt. Jo, han hade utökat sina domäner. Han satt och flirtade med en liten dam borta hos risfåglarna. Ser man på. Kul.  

Sen såg jag honom hoppa ut genom utgångshålet… VA! Han hoppar väl bara inte ner på marken och blir kvar där, tänkte jag. Näedå. Han följde sin ’hoppstig’ ett par meter ut i voljären och kan numera njuta både regn och sol när han känner för det. Klurig ’denna där’. Och så klok. Vet sina begränsningar och gör inget överilat. Han TÄNKER.

Samma kväll försvann han igen. Efter en halvtimmes spejande bland löven återfanns han, sittande i hos risfåglarna i innersta delen av rummet. Med sin flickvän! Aha, han har lärt sig använda ännu en björk. Har därmed full rörelsefrihet över hela rummet och möjlighet att gå ut. En del ordnar det för sig…

Man blir så glad av att följa de små vännernas öden och äventyr. Se hur de löser problem i svårigheter. Finner livsglädje och mening trots handikapp.

Och så följetongen om grävlingen… Just när vi trodde oss ha överlistat den lille lunsen var han i morse tillbaka under verandan. Efter två dygn ute i regnet ville han väl in för att torka upp. Flyttade helt sonika bort en av plattorna och grävde sig under kompostnätet. Haha, tänkte han då, mig lurar ni inte! Har börjat fästa mig vid den lille gårdstomten som patrullerar trädgården om nätterna. Ibland ses vi för en kort stund innan han vädrar oss och smiter in i dunklet. Undrar om det var en grävling folk såg förr när de trodde på hustomtar...?

En västgöte på köksgolvet igen. Sällsynt stilig sådan, Doris, 10 år. Gammaldags kraftig typ, perfekt päls, rejält huvud med vacker profil och rart ansikte. Hennes kompis ettåringen Lotus, en kinesisk nakenhund med päls, var också en trevlig bekantskap (fast han skvätte på vedkorgen). Mysigt med hundar under bordet igen för några timmar.

Husbondens brorsdotter med familj kom på hastigt besök i går - med 'gammelmor' ;-). Trevligt och speciellt eftersom det blir så sällan (långt avstånd). Längesen! Sist vid sågs var för sex år sedan.

Bjöd på middag förstås. Lyckades dock bränna vid såsen nåt såpass. Räddade smaken genom snabb åtgärd, värre att sedan få kastrullen ren. En vidbränning av detta grova slag har jag nog aldrig förut gjort i hela mitt liv. Citronsyran kom väl till pass.

Bilderna blev rätt slarviga, men får duga. Otur med vädret, knäppte av i all hast vid avfärd innan regnet brakade loss på nytt. Nakenhunden var en ny bekantskap. Lite spindelapa över den ;-) eller... papillon på långa ben.

En dag utöver den vanliga rutinen. Först kom Grannen förbi och utbytte senaste nytt. Sen det långväga besöket och slutligen ett längre telefonsamtal. Lite avbrott från OS-febern, alltså.