Sekelskiftestid. Järnvägens utbyggnad i vårt land. Rallare. Hårt slitgöra. Mannakraft. Handakraft. Jag blir alldeles tårögd när jag tittar på gamla bilder från denna epok… stackars folk.

Sveriges Järnvägshistoria sägs börja 1865 då de första sträckorna för ånglokstrafik invigdes. Innan dess förekom på sina håll trafikvagnar längs räls, dragna av hästar… stackars hästar.

    Klicka för större bilder

Det var några böcker om Västergötland-Göteborgs Järnväg (VGJ) och Nossebrobanan som väckte mitt intresse. Hembygdsföreningen lånade vänligen ut dem för fördjupning. I dessa har jag flummat omkring de senaste veckorna. Njutit av de vackra stationsbyggnaderna i sekelskiftesstil av vilka nu endast ett fåtal är kvar. Läst om hur ”den lilla sågarebyn Trollhättan” fick stadsprivilegier 1916 vilket firades med smalspårig järnväg till Nossebro.

Lett åt invigningsnotis i tidningen: ”nossebrobanans första tåg, bestående av ett lok, två passagerarvagnar och en finkammad konduktör…” Läst om ”Åsaka-märra”, ”Gullhönan” eller ”Ånghästen” (kärt barn…), om det hårda arbetet och om rasen på den felbyggda Lerumsbanken. ”Det var på den tiden storskotten small i bergen och släggans taktfasta slag slog takten till rallaresång”.

Imponerats av respektabla järnvägstjänstemän i fina uniformer. Med skäl att känna sig stolta - det var inte lite de skulle kunna. T.ex järnvägslinjernas sträckning och stationernas lägen och namn. Snabbt skulle de räkna ut vilken väg en person eller gods skulle skickas och till vilken kostnad. Läroböckerna omfattade kartbok och ortnamnsförteckning med mera… läs HÄR.

Västra och Södra stambanorna öppnades runt 1860-talet. Staten byggde stambanorna och SJ sträckte sig ända upp i Norrland, medan privata järnvägsaktiebolag byggde bibanorna i söder. Bakom dessa fanns intressenter längs sträckan – städer, företag och enskilda – som ville ha tillgång till den mest effektiva lösningen för landtransport.

Utbyggnaden fortsatte. Industrin växte fram. De första bilarna i början av 1900-talet utgjorde inget hot. Landsvägarna var usla, särskilt under vinterhalvåret. Med elektrifieringen från 1920-talet och framåt hade järnvägen ännu försprånget gentemot bilismen. Inlandsbanan slutfördes 1937. 1942 kunde man resa med eltåg från Trelleborg till Riksgränsen i norr, då Europas längsta sammanhängande elektrifierade linje.

Dock var den första elektrifierade linjen i Sverige (och Europa) Djursholmsbanan i Stockholm, redan 1895. De 20 sista ångloken levererades till SJ år 1953 från Nohab i Trollhättan.

Vilken utflykt i nostalgins tecken. Ack ja, ack ja... det var tider det.

Cykelprojektet startades, påbörjades, regnade inne, vilade över OS och startar på nytt. Egentligen ingår det i ett ännu större projekt: Att Återerövra Borttappad Lokalkännedom. Det retade oss att vi plötsligt glömt kända landsbygdsvägar i kommunen. Allt vi förut hittat till som i den egna fickan var med ens trögt att värka fram.

Jobbet som lokalredaktör för Skaraborgar’n gav gratis kunskap om varje liten slingrig genväg. Till slaktar’n, till huset där det brann, dom som hade den där hittehunden mm. Tänk så mycket man sett och upplevt. Husbonden och jag inledde vår bekantskap med rundturer till alla sevärdheter, i smått som stort. 

Men tjugofem års uteblivna resor på bôggda sätter sina spår… var låg nu det och detta…? När det talades om platser och företeelser gick 'hårddiskarna' varma… HUR tog man sig nu dit igen. Återerövrandet gick igång… så mycken kunskap kan ju inte bara få somna in. Bilen tar vi till mer avlägsna platser.

Klicka för större bilder

God hjälp får vi av alla kartor som samlats in genom åren. Jag vet ingen annan med lika många kartor som vi. Här finns två byrålådor fulla av topografiska kartor, ekonomiska kartor, stadskartor över såväl Göteborg och Stockholm som Malmö m.fl.

Kartritaren i mig lever genom kartor, tänker i kartor. Det är mitt sätt att orientera mig. Menar att jag får en större upplevelse genom kartorna. Med en komplett bild av omgivningen. Jag vet var i Världen jag är. Och vad som finns norr, söder och väster om mig. Och på vilket avstånd. Ett slags kontrollbehov...? Eller självbevarelsedrift. Kompass har jag i huv’et, hehe. Nu ligger kartorna i en utryckningsväska, redo när vi sticker iväg på utflykt. Inte en kilometer utan karta.

Att läsa kartor är en gammal hederlig allmänkunskap som vi förr fick lära oss i skolan. Nu vete sjutton hur det är med den saken. Vi körde orientering på sportlovsdagar. Kan nutidsmänniskor kompassen över huvud taget? Det är faktiskt en överlevnadsgrej om man skulle komma bort.

Efter sommarens larm om vilsegångna personer i fjäll och skog restes debatten ifall GPS-en gör oss handikappade i allmänorientering. Efter sommarens släktbesök är jag benägen att instämma, det var mer än en felåkning om jag säger så. Tacka vet jag kartor!

Nå… vårt projekt är bara påbörjat. Cyklarna är nyservade och redo med nya cykelväskor. Och gelésitsar till sadlarna…!  Vi har redan på detta vis hittat en nygjord väg genom skogen i socknens utkanter. Spännande. Här finns mycket att hämta in.

Därtill har vi med cykelns hjälp satt upp flera skyltar om Grannsamverkan i vår lilla del av Världen. Dags att snacka ihop oss om strategier för att mota Olle i grind.