Medaljtippade Rolf-Göran Bengtsson ställde in OS-hoppningen när hästen skadade sig. Hedervärt. Men journalisterna ifrågasatte om han ”verkligen gjort allt” för att hästen skulle kunna tävla. Som om han försökte smita…!!

Har skrivit HÄR om hur mycket som ska stämma när både häst och människa ska tävla i en gren. Det är inte bara EN som ska må bra och vara i form, det är TVÅ – och det SAMTIDIGT.

När en friidrottare tränar och tävlar har denne bara sig själv att tänka på. Eller… inte tänka på. För vi har ju nyligen i dokumentären Medaljens Pris fått höra hur de slarvar med sina egna kroppar. De pressar sig själva över gränsen, väl vetande att det är ’bara’ den egna kroppen och framtiden som riskeras. Man har så att säga ’sig själv att skylla’ om det går galet.

En ryttare måste tänka för två. Att pressa sin häst till mer än den klarar kan orsaka den trofasta vännen ett onödigt lidande eller ge hästen men för livet. En ryttare gör inte så.

Att i det läget bortse från sin egen vinnarinstinkt och låta hästen återhämta sig är GULD VÄRT bara det! Heder åt Rolf-Göran Bengtsson! Flott! Etiskt och ansvarsfullt. Modigt därtill, med tanke på mediadreven.

Ett gott föredöme för all sport.

----------------------

Tänk om friidrottarna kunde tänka lite mer på sina kroppar som om det vore en häst de skulle ha i många år. Då hade vi nog inte haft så många idrottsskador.

”En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!” som kung Rikard III skrek när han förlorade hästen i slaget vid Bosworth där han senare också dog själv. Citat William Shakespeare (1564-1616).