Det finns de som aldrig ger sig… Måsfinken 'Tuffe' är en av dem. Under försommaren upptäcktes att han inte längre kan flyga. Sånt händer ibland, de skadar sig och råkar ut. Men den här hade en livslust av sällan skådat slag. Knappast sjuk, alltså.

Han fick problem när vi storstädade och tog ner en del väggnät och bytte grenar. Hans ’vägar’ försvann. Men nu har han blommat upp. Björkarna därinne med grenar långt ner på stammarna erbjuder en fantastisk ’spiraltrappa’ för honom att ta sig upp i. Varje morgon inne i fågelhuset fann vi honom alltid i toppen av samma björk – hans favoritplats. Småningom lärde han sig hoppa från ett träd till ett annat där grenar hängde ner och möttes. Och han klängde ivrigt i hirskolvarna som sattes upp.

Klicka för större bilder

En dag fanns han inte längre på den vanliga platsen. VAR? Vad hade hänt. Jo, han hade utökat sina domäner. Han satt och flirtade med en liten dam borta hos risfåglarna. Ser man på. Kul.  

Sen såg jag honom hoppa ut genom utgångshålet… VA! Han hoppar väl bara inte ner på marken och blir kvar där, tänkte jag. Näedå. Han följde sin ’hoppstig’ ett par meter ut i voljären och kan numera njuta både regn och sol när han känner för det. Klurig ’denna där’. Och så klok. Vet sina begränsningar och gör inget överilat. Han TÄNKER.

Samma kväll försvann han igen. Efter en halvtimmes spejande bland löven återfanns han, sittande i hos risfåglarna i innersta delen av rummet. Med sin flickvän! Aha, han har lärt sig använda ännu en björk. Har därmed full rörelsefrihet över hela rummet och möjlighet att gå ut. En del ordnar det för sig…

Man blir så glad av att följa de små vännernas öden och äventyr. Se hur de löser problem i svårigheter. Finner livsglädje och mening trots handikapp.

Och så följetongen om grävlingen… Just när vi trodde oss ha överlistat den lille lunsen var han i morse tillbaka under verandan. Efter två dygn ute i regnet ville han väl in för att torka upp. Flyttade helt sonika bort en av plattorna och grävde sig under kompostnätet. Haha, tänkte han då, mig lurar ni inte! Har börjat fästa mig vid den lille gårdstomten som patrullerar trädgården om nätterna. Ibland ses vi för en kort stund innan han vädrar oss och smiter in i dunklet. Undrar om det var en grävling folk såg förr när de trodde på hustomtar...?