Här sitter man på toppen av livstrappan och räknar ner. Sin återstående tid på jorden. Från att upp till åtminstone 30 ha känt det som att resten av livet var oääändligt finner man sig nu allt oftare säga att ”det där får vi ändå aldrig uppleva”. Man kalkylerar alltså med kanske 20 år till – i bästa fall. Det är lite ovant, men vi vänjer oss väl allt eftersom.

Husbonden har varit en sväng till lasarettet efter bröstsmärtor vid djupandning, bäst att ta det säkra… och ambulans blev det. Vanlig sjukresa är inte att tänka på för då ifrågasätts man redan vid samtalets början: ”du har väl intyg från läkare på att det är nödvändigt, annars får du betala hela taxiresan själv.” Alltså lika bra att bättra på ambulansstatistiken. Efter EKG på längden och tvären och 24-timmarsmätning, lungröntgen, blodprov och cykel-EKG blåstes faran över… ”det var nog bara en muskelsträckning” och Husbonden känner sig genast bättre.

Utan specifika detaljer noteras även att min 'Crohns' krånglat på hittills okänt sätt en tid. I kväll känner jag igen mig själv för första gången på fyra hela dygn. Och blåser faran över. För denna gång. Håhå jaja…

Mitt i detta har ännu ett överklagande till Förvaltningsrätten å Kompisens vägnar knåpats ihop. Sju sidor. Längre och värre för varje gång;-)

Livstrappan/Ålderstrappan – människans väg från vaggan till graven, känner vi alla igen. Målning på väv av Winter Carl Hansson (1777-1805) med citat ur Jobs bok 14 kap (framgår tyvärr ej på bilden):

”Menniskan af qwinno föd lefwer en liten tid och är full med orolighet wäxser up som ett blåmster och faller af flyr bårtt som en skugge och blifwer icke.” Hur många har sett det citatet? Inte jag.

Åtta badmingtondamer skickas hem från OS efter medvetet fusk och läggmatcher. INGEN VILLE VINNA (!) för då skulle motståndet bli svårare i fortsättningen. Alla ville ha SÄMSTA MÖJLIGA MOTSTÅND (!) för att öka chansen till medaljer.

Publiken som betalat dyrt buade ut damdubbeln mellan Kina och Sydkorea som töntspelade likt sämre nybörjare. Den sydkoreanske tränaren skyllde på att ”det var kinesiskorna som började” (!) Vilken härlig idrottsanda… varför blir jag inte förvånad? Fegt, fegt, fegt, säger rebellen i mig. (Fakta hos Sveriges Radio HÄR.)

Ut, bort och hem! Beslutet kom direkt. Bort med fusk och fegspel. Sånt hör inte hemma i OS. Strax kom kritiken från ’tyckmyckeriet’… ”men å ena sidan… och å andra sidan… så var det speluppläggets fel, och de har ju möjligheten att spela så”.  Never! Bullshit, säger jag! Icke sa Nicke. Nån jävla ordning ska det vara i OS.

Varje man/kvinna borde här i sann sportsmannaanda och fighting spirit istället STRÄVA EFTER ATT MÖTA DET HÅRDASTE MOTSTÅNDET. Fegmånsar hör inte hemma i OS. Ty vad handlar OS om… jo, några kloka ord ur en skrift om den Olympiska Rörelsen:

”Det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga, såsom det viktigaste i livet inte är triumfen utan strävan. Det viktigaste är inte att ha erövrat utan att ha kämpat väl”.
Orden är från den moderna olympiska rörelsens grundare Pierre de Coubertin.

”En olympisk strävan är att utnyttja en unik möjlighet till utveckling. Genom deltagande i Olympiska spel erhåller man en universell tillhörighet; man kommer för alltid att vara olympier.”

Det senare citatet är vår egen skrinnare Thomas Gustafsons ord i nämnda olympiska skrift. Den borde varje idrottare läsa i aftonbön varje kväll före tävling, menar jag.