Mina ögon äro öppnade. Kvällens SVT-dokumentär om elitidrottarnas kamp mot skadorna i Medaljens Pris gjorde mig såå besviken. Över elitidrotten i sin helhet. Över ’de odödligas’ hänsynslöshet mot sina kroppar – och liv. Programmet var himla bra. Och klargörande.

Precis lagom till OS-febern. Upphaussat och dant har SVT laddat i flera veckor med OS-klassiker, en om dan, och gamla OS-krönikor varje kväll i väntan på denna hysteri. Nästan komiskt om det inte samtidigt rymts så mycket elände.

Min tidigare inställning till idrottstävlingarna… vilken den nu var, vet knappt vad jag egentligen trodde men den är i alla fall totalt förändrad. Glädjen och beundran inför elitidrottarnas prestationer är borta. Jag kommer aldrig mer att se på sport med beundran. Och jag kommer aldrig mer att klaga (om jag gjort det) på att någon tränat för dåligt.

Vad är det för glädje med dessa idrottares sjukliga besatthet? Att löpare med benskörhet springer tävlingar med BRUTET (!) ben – två gånger. Att man inte vilar under rehabiliteringen utan fortsätter att träna och tävla. Att man medvetet utsätter sig för framtida invaliditet. Att man allmänt häller i sig värkmedicin så att magen tar stryk. Allt för denna ära och berömmelse. Någon nämnde att det var ett slags missbruk. Jag menar att de behöver uppsöka psykiatriker allihop.

Och Stefan Holms knaprande av värktabletter ”nästan som godis" och ”aldrig en tävling utan en Ipren”, ja, då är det faktiskt lika illa som doping. I mina ögon. Jag trodde åtminstone att de som tävlade på elitnivå hade en fysik lämpad för ändamålet, men här springer t.ex bensköra långdistans. Kunde ingen läkare stoppat detta? Är det tillåtet att fördärva sig på detta vis? Det är till att spela Gud, kanveta, och tro att man står över Skapelsen och kan misshushålla med livets gåva hur som helst. Man är alltså inte nöjd med sitt liv och sin kropp, man vill ha mer! Lite girigt också, va?

Och när en av dessa till synes friska och rörliga sa att hon ”lika gärna kunde sätta sig i rullstol direkt” om hon inte fick tävla, för ”då var livet slut” är det inget mindre än ett hån kastat rakt i ansiktet på dem som faktiskt är födda till ett liv i rullstol eller har hamnat där utan egen förskyllan och ändå funnit livsglädje. Hur ska dom känna efter denna råsop?

Precis som om livet är slut för att det inte blev som man hade hoppats och trott! Som om det inte funnes annan livsglädje och mening för att man inte kunde nå ära och berömmelse…  Något alla som drabbats av t.ex handikapp, sjukdom eller arbetslöshet tvingats tänka till över: "Om jag nu inte kan göra detta, så kanske jag kan göra något annat".

Ett ordspråk passande i sammanhanget:

”Förnöjsamhet är konsten att inte vilja det som man ändå inte kan få”

W. Winci. (Tack, Väninnan!)