Pojken Blå och lilla Blåsan har fått egen kupé. För att lära känna varann bättre. De fick först en chans inne i Royal Suite hos nymferna men hanen som nyligen mist sin käresta var måttligt intresserad. Han fick lite att fundera över när hon kom, men mer var det inte. Mest sökte han sig mot de gröna kompisarna som han känner sen gammalt. Nya honan tycktes väldigt ensam på nytt ställe och utan en enda vän – nästan deprimerad. Ingen kontakt uppstod.

Fram tills nu har de inte varit närmare varann än en decimeter, ibland. Men idag hände det i privat avskildhet. Värmen bubblade i hjärteroten när jag såg dem tillsammans. Han käpprak i ryggen, trygg och  vaksam. Hon tryckte sig nära, nära. Lite blygt med näbben i hans nackfjädrar. Så himla rart. Trodde väl aldrig de skulle hålla posen när kameran kom fram, men det höll hela vägen. Hellegod. Tyvärr bara en liten variation på bilderna, men vad kan man begära... Klickbilder

Således kanske vi snart presenterar dem en holk. Då kanske den rätta glöden vaknar. Häckning knyter starka band. Önskar så att man får uppleva när han flörtar med henne första gången. En ynnest att bedja om. Dessa 'blåbär' har för övrigt en alldeles äkta och medfödd färg, till skillnad från fågeln i ett tidigare inlägg.

Veden kom in i fredags. Molnen hopade sig hotfullt medan det sista av veden bars in… yes, we can!  Traktorerna mullrade på bôggda och gick i skytteltrafik över markerna medan himlen mörknade allt mer. Bönderna runt oss jobbade in i det sista före regnet… rädda vad som räddas kan. Ena grannen vände höet på åkern en sista gång och sen gick lassen mot ladan, det ena efter det andra. Andra grannen balade ensilagebollar. Att vara bonde ett sånt här år måste vara nervpåfrestande.  

Sista slatten i botten av vedhögen var alltför sur för att tas in. Resterande vedträn staplades i en yttepytte hög, väldigt glest för att få en chans till tork om och när en bättre period nalkas. När vi väl pustade ut med kaffe under tak hördes åskan en bit bort.  Yes, we did it.