Varför kan vi inte bara vara glada när någon tänker framåt?

Äntligen har någon köpt SAAB. En kines (Kai Johan Jiang) ska utveckla och tillverka elbilar för kinesiska marknaden. Med japanska batterier. I Sverige. Låter långsökt, men nu har han valt den här affärsmetoden. Och det är hans problem.

Skeptiska kommentarer från svenska ’tyckeriet’ lät inte vänta på sig:

Det kommer inte att gå. Det blir för dyrt. Det säljs för få. Elbilar är för dyra. Batterierna är för dåliga. Det finns inga laddstationer. Och så vidare i oändlighet. Så övermåttan grinigt.

Nä, just det! Elbilar har det just inte blivit mycket med. Det är en marknad som behöver utvecklas. Som måste utvecklas. Om vi vill komma bort från oljeberoendet. Det tar tid. Det kostar pengar. Ska vi då inte vara glada att någon försöker!

Det ger i alla fall jobb under tiden det pågår – i Sverige. Och det är inte vi som riskerar pengarna. Om nu någon tror på detta och vill försöka… fine. Varför detta griniga mottagande?

Själv tycker jag det påminner om gammal hederlig entreprenörsanda. Som man såg förr. När järnvägen byggdes. När elen drogs fram. I telefonins barndom. När uppfinningarna stod på kö för att förverkligas. När de första automobilerna utvecklades. När galna idéer testades, gick åt helsikke eller... lyckades. När folk hade framtidstro.

Så var glad att någon vill och vågar. Det är beundransvärt. Det KAN gå vägen.

Plötsligt en dag var det bara stopp. Hade i ett enda slag intet att säga världen. Min enahanda tillvaro tycktes just då inte tillföra omgivningen något. Varför ska jag skriva om detta, kände jag.

Tröttheten var enorm. Kompisens yttranden och överklagningar till F-kassan sög rätt mycket energi. Tog bloggsemester på obestämd tid. Kanske bevittnar vi just nu början till slutet på mitt bloggande, tänkte jag. En konstig känsla när man levererat dagliga inlägg i fem år.

Visst har ett och annat hänt, värt att berätta. Men orken är svag. Har inte heller orkat läsa andras bloggar. Energin läggs på lösning av filmredigerandet. En enorm uppgift. Nya program testas, konverteringar av filformat, mm. Vars alla detaljer känns tjatigt att belasta omvärlden med. Målet är fortfarande inte uppnått, men jag är på spåret. Som en enveten blodhund. Det går långsamt fram, men det går ändå fram.

Detta inlägg får väl betraktas som ett livstecken. En liten hälsning till bloggosfären. Kommer tid, kommer råd…