Våren är redan långt kommen, bra att meteorologernas och tv-folkets tjat om sommar kommer på skam. Vi är bara i maj ännu. Och det har funnits gånger då jag haft termobyxor på vid valborgselden, så det så.

En taltrast har gjort entré i Parken. Från fyratiden på morgonen till sena kvällen, utan uppehåll, har han konserterat från våra högsta träd. I en hel vecka. (Fotad på mycket långt håll) Man kanske inte ska fälla asparna, trots allt…

Lämnade hundmat till kompisen idag. Samt några leksaker, tuggben och vitaminer som Sigrid inte längre behöver… ”Den enes död, den andres bröd”… Låter makabert, men de gamla ordspråken har en tendens att poppa upp även när man inte önskar det.

’Jimmen’ mötte i grinden, gläfsande på vakt. Kände förstås igen mig. ”Ha, den där känner jag ju,” sa blicken skälmskt. Vände strax på klacken och lufsade i förväg in till matte. Tack och lov är han ung och busig. Leksakerna kom strax till användning. Att se en tax galoppera på sina korta ’käppar’ och med flaxande öron bak på nacken är en rätt skön syn.

En dyster Valborg passerade i Lilla Huset. Plötslig olust och matthet fann sin orsak när jag insåg att det nog var sorgen efter Sigrid som kom ifatt mig. Ingen plockar längre upp smulorna under bordet. Ingen slickar efterrättsskålarna… 20 års inrotade vanor har brutits. Hamnade till slut framför Sigridfilmen med tårarna flödande. Lika bra att släppa fram det när det kommer. Inga glädjens raketer här inför våren. Saknade också studentsångarna på tv, allt ska dom spara in på…

För övrigt har Ranelid gjort bort sig. Tagen på bar gärning i en våldsam frontalkrasch som han ensam bar skulden till. Han brukar ju säga att: ”Ingen annan författare har någonsin nått så många människor”. Gör visst allt för att synas, den där… Denna gång så omdömeslöst att han riskerade flera andra människors liv. Så tomt hans metaforer om kärlek och ödmjukhet ekar nu. Så här gör man bara inte. Polisen har visst inlett en förundersökning mot Ranelid rörande vårdslöshet i trafik.