Det var märkligt tyst när vi kom hem från köprundan. ”Höken har varit här” sa jag. Det kändes på stämningen. Alla finkar var inne utom en sebraunge som satt i chock under taket. Nymfvoljären var tom… trodde vi. De vuxna var inne, men fyra totalchockade nymfungar satt som frimärken på nät och mark. Blickstilla, ajajaj… Stackars, stackars små bebisar.

Sittande paralyserad på nätet är vilken fågel som helst ett lätt byte för en hök på utsidan. Räddningen är varje gång våra DUBBLA NÄT. Höken når inga fåglar. Men de kan ju skada sig ordentligt i villervallan. Eller dö av chock.

Gick först in till dem för att se att de var ok och få dem att röra på sig. Visa att faran var över. De var blodiga på näsorna lite till mans. Och nästan alldeles borta. När de kommit upp på pinne tänkte jag återkomma när de lugnat sig. Men hann inte vända ryggen till innan den satans höken slog till igen!

Viftande med plastkasse brydde han sig inte om. Han kom från alla håll i attack efter attack, satte sig på voljärtaket och struntade totalt i att jag var där. De stackars nuffarna hamnade krampaktigt på näten igen, skrikande i högan sky.

Husbonden tvättade bilen och märkte inget.

Då hämtades håven för att ta in dem i fågelhuset. Hökarna brukar försvinna när vi är ute, men inte denna. Han surrade som en bålgeting över mig när jag var inne i voljären. Han kom från alla håll. Gissade han att jag var en jaktkamrat, eller…? Ungarna släpptes in en efter en till tryggheten. Men det förstod ju inte dom. Trots att de var på insidan hålet ville de inte släppa taget om min handske. De trodde väl att det var höken de hade tag i. Den sista var mest enveten och jag fick släppa både unge och handske där inne för att dra igen luckan. Undrar om gänget därinne satt och glodde på handsken i skräck…

Och Husbonden tvättade bilen.

Men den dumme hökuslingen gav ändå inte upp. Han cirkulerade kring de tomma voljärerna, runt mig (!) och flög till och med utanför nymfernas fönster. På båda sidor. Elaking! De som var inne hade inte heller haft det lugnt.  De måste ju få tryggheten tillbaka... Medan jag gick runt huset och häftade upp handdukar för fönstren körde grannen förbi med sin traktor.

Då ser jag hur Husbonden saluterar grannen med högtryckssprutan i en hööög stråle…;-)

     Klicka för större bilder  

När nymfrummet var mörklagt från dagsljus tycktes stämningen därinne dämpad. Inga intryck från utsidan kunde längre störa. Alla var stilla. De drabbade ungarna blundade med hopknipna ögon. När jag kom ut satt höken åter på voljären! Jag fick upp en redig sten och siktade mot hans huvud. Pang... slog den i planket. Han hade redan lyft och gesten tycktes få honom förstå att spelet var över. Han kom inte tillbaka mer idag.

Då kunde jag gå in och packa upp ur kassarna.

Det var den värsta och mest ihärdiga hökattack vi sett på alla år. Nu i kvällsmörkret hörs hur nymferna kommit till liv igen, ungar som tigger och tjattrar, vuxna som sjunger. Nu har de natten på sig för återhämtning i nattlampans sken. Hoppas inte de har för mycket träningsvärk och blåmärken i morgon. Stackars små oskyldiga varelser.  

Åter till vardagen och den väntande tekniken. Zoomen, alltså ljudinspelaren, är så läcker att man bara kan sitta och titta på den i timmar. Det är kanske vad vi får göra också innan manualen är igångsparkad på allvar;-) Nu har också vindskydden anlänt och de är såå efterlängtade. Skumgummibollen ingick i tillbehörspaket och är säkert nog i lagom blåsiga sammanhang. Där fanns också trebensstativet och ett rakt handtag. Visst kan man även hålla micen i handen, men troligen fångas minsta rörelse av hand och fingrar upp.

Yllesockan heter Röde "Dead Kitten" och är syntet såvitt jag kan bedöma. Avsedd för riktigt blåsevä'r. Testen blir spännande. Till Zoom H2n medföljer även ett ljudredigeringsprogram Steinberg WaveLab för att jag i första hand ska t.ex kunna klippa bort oönskade 'utlåtanden' som spelats in. Självklart är det mer avancerat än så. DEN lär bli en prövning av guds nåde. Man får ta det 'peu a peu'... och tur att Husbonden är till hands.

    Klicka för större bilder

Särskilt förtjust blev jag i den lilla 'tussen', förlåt... vindskyddspälsen, Rycote Gustbustersom passar direkt på filmkameran. Kameran har ingen ingång för separat mic och man är hänvisad till det lilla 'blåshålet' på ovansidan. Där fångas vindbruset upp, det vill jag lova.

Resårbandet som tillhörde fick fixas till lagom storlek. Var ändå tvungen att klippa av för att fästa det innanför kamerans handtag på ena sidan. Nu är det klart. Passar perfekt, täcker hela micen, och hänger automatiskt med även när det dras av. Går ej att tappa bort. Nu har man både hängslen och livrem mot blåsljuden.

Sigrid Polis patrullerar inte längre i Lilla Huset. Tasstrampet har tystnat. Sigrid Väckarklocka har slutat larma om morgonen. Sigrid Storråda domderar inte längre vad som ska göras. Eller när – och hur. Man var så van vid dessa påminnelser att lunchen nu ibland blir en halvtimme sen. Eller så glömmer jag av marsvinen vid ”exakt rätt” tid.

Lilla Husets Väktare styrde och ställde med järntass. Trots avtagande förmågor. ’Plikten framför allt’ in i det sista. Faktum framstår i sitt omilda sken; man var rätt styrd. En viss befrielse är det dock. Mitt konstant dåliga samvete (en läggningssak) har fått frid. Men ändå… fattas oss den lilla 'slavdrivaren';-)

Nå… det finns fler ’slavdrivare’ i livet. Här ligger t.ex en deklarationsblankett och grinar illa mot mig från skrivbordet. Inte för att den är jobbig (egentligen hur lätt som helst) utan för att det är ännu ett MÅSTE. Till ett bestämt datum.

Försäkringskassan är en annan sådan som gör skäl för namnet. Gäller som vanligt inte mig (tack Gode Gud) men kompisen AL får skrivelser i en jämn ström. Trots att de gamla reglerna ska återinföras till 1 juli  ges ingen lindring. Är inblandad som ’tjänande skrivhjälp’. Snart dags för ett nytt yttrande.

Roligare är att beställda teknikprylar droppar in. Adobe Photoshop 10.0 ska in i datorn. Moderskeppets Photoshopkurs likaså. Ljudinspelaren Zoom har anlänt. Med tillhörande ljudredigeringsprogram… puh! Och lite annat smått och gott. Spännande.

----------------

För övrigt tycker jag nog att Utöya-terroristen (vars namn icke nämns i denna blogg) fick alldeles för stort utrymme i norska rättegången idag, vilken jag inte alls följer. En hel timme för att framföra sina skäl för illdåden, och tillfälle att lägga skulden på offren! Samt yrka på frigivning!

Denna flathet och fega undfallenhet verkar nästan lite svensk. Jag trodde bättre om norrmännen. Vilka andra massmördare behandlas så generöst? Och nu undrar man om försvarsadvokaten verkligen ska yrka på frigivning… mot ett människorättsbrott…!?  DET vore ju ändå helt 'sindsykt'.

Tänk att en karamell kan fastna bakom bilratten. Hade just tagit fram en hård karamell under färd. Den slant iväg och gled ned i ett för den exakt avpassat mellanrum bakom ratten. Hade ingen aning om att där fanns en glipa. Vid rattrörelsen gled karamellen allt längre ned och kilades fast! Vågade inte riskera eventuell låsning av ratten. Stannade och fick världens jobb med att pilla upp den lille attan. Utan ett enda lämpligt verktyg.

Äntligen kom den loss… puh. Men vad gjorde den lilla karamellen då? Studsade upp mot instrumentbrädan och gled in i en annan glipa som jag inte heller visste att den fanns. Det var värst så många karamellfångare det fanns i den bilen då;-) I den glipan var det ingen risk för skador men… den skulle bara ut. Små förtretligheter som prövar tålamodet, stjäl tid och kantar vår vardag.

Bortsett från Sigrids hädangång i en jobbig vecka hölls avslutning med PRO:s studiecirkel om ’Så levde vi förr’. Men bara för säsongen. Vi fortsätter till hösten igen. Hemfärden gick via Grannen och 'cirkelkamraten', där akut hjälp erfordrades mot en plötsligt upphoppad dialogruta - på engelska. Glad att kunna rycka in vid enklare stillestånd. Men… varför måste engelska program installeras till datanybörjare i pensionsåldern? Som om det inte vore jobbigt nog ändå med ’nybörjeriet’. 

Besök idag av Vännerna som kom med trösteblomma. Kort samling vid graven, men för övrigt en glad ’reunion’ med hundarna genom filmens värld. Vi förnöjdes åt de nyligen sparade och åt eftervärlden räddade gamla filmerna på vår lilla flock. Många minnen fräschades upp. Film är fantastiskt, som att vara återförenade för en stund. Där och då. Det  är som att man har dem kvar för en stund. En lånad stund.

Inte en tår fälldes. Faktiskt bara roligt. Trots att deras Toste och vår Ulrik smågnabbades mest hela tiden. Ska bränna en DVD till Vännerna vid första bästa tillfälle.

"En sliten grimma hänger i mitt stall

En blanknött sadel ligger på sin pall

Frågar du varför jag tårar bär

Blir mitt svar min ponny borta är"

Nattsömnen var djup, men annars är ”manglad” ett passande uttryck för dagen. Morgonpromenaden längs åkrarna med tofsvipor, lärkor och storspov var vilsam, i väntan på dagens begravning bakom växthuset. ’Dagen Efter’ har i övrigt ägnats åt insamling av Lilla Husets alla hundår. När jag diskade mat- och vattenskål brast det för mig. Kan bara inte förmå mig till att slänga så värdefulla minnen. För övrigt vet ingen när det blir aktuellt igen.

Således har en byrålåda full med prima hundkoppel från olika epoker nu hamnat på mer gömd men ej glömd plats i garderoben. En halskedja från 70-talet med Jackies ingraverade namn finns med. Sigrids lilla röda spårsele och -lina hittades på loftet i fågelhuset. Där hängde ännu en som var Lisas och Ulriks gemensamma. Sparas görs även Hannas lilla hemmasydda dito. Kvar finns också halsbanden som Sigrid och Toste hade som valpar.

Två hundbäddar under datorn ligger kvar. Där har jag fötterna när jag jobbar. De är så mjuka att ligga i när man rotar bland datorsladdarna. Men det blev kusligt tomt och ödsligt under trappan där stora ’valplådan’ stått mitt i blickfånget. En plats som gjord för en hundsäng. Vad sätter man där istället. Sigrids bäddade soffa intill min säng står kvar ännu en natt. Suck... det blev plötsligt mycket att ta hand om.

Tron och viljan kan förflytta berg, det vet västgötaspetsar. Och en hög målsättning är aldrig fel. Men vår lilla Sigrid blev inte 18 som hon tänkte sig. Inte heller 14. Hon fick somna in i kväll. Det var hjärtat…

Varningsskottet kom i tisdags kväll. Hon skulle uppför trappan själv. Ibland bar vi, men en västgöte vill klara sig själv och inte daltas med. Med bronkit och ett gammalt hjärta var trappan en pärs. Nu blev det för mycket. Väl uppe vinglade hon till. En kraftig attack golvade henne, följd av en kraftig kramp. Sekunden därpå låg hon slapp som en trasa i mina armar. Jag trodde faktiskt att hon dog. Men nejdå, hon vaknade till. Helt utmattad och lullig. Lyftes småningom upp i Husses säng och somnade på stört.

Nästa morgon var man lycklig över väckningsskallet. Hon lever ännu! Men den attacken visste var den tog! Hon var helt utmattad och håglös i ett och ett halvt dygn efteråt. Tunga dagar. Veterinären var i våra tankar redan då. Så plötsligt, torsdag middag, återvände glansen i blicken, spänsten i kroppen likaså. Hon hoppade till och med upp på kökssoffan. Det höll ett dygn…

Idag, fredag den 13:e vidtog pustandet. Hon hade det jobbigt. Var åter lite vinglig och håglös och vårt beslut mognade under dagen. Veterinären tog emot. Plågorna lindrades. Så slutade Sigrid Storråda sina dagar. 13 år och nio månader – ett rikt och innehållsrikt hundliv.

                                        Klicka för större bild

Lilla Huset har sorg - igen. Fyra hundar har vi haft och mist. Den sista är alltid värst. Nu blir det tomt på allvar. Undrar hur länge vi kommer att titta runt hörnen. Och att inte stänga dörrar utan att se oss om. Sigrid fick ett drygt år som ensam hund. Fick njuta av all uppmärksamhet och kontakt - bara för henne. Hon fick verkligen blomma ut. Sov gott, mammas lilla docka.

Under mina tandäventyr städades fågelhuset av Husbonden. Det blev så fint. Häckningar för risfåglar, kanarier och småfinkar har avbrutits. Dels har kanarierna haft otur, och dels har risfåglarna gjort alldeles tillräckligt. Smärre ombyggnader väntar. Endast nymferna jobbar på ’som vanligt’. Sigge och Isadora ruvar redan på andrakullen. Pärlvit och Rudolph har kelat och gosat alldeles förskräckligt och har lagt ett nytt ägg trots att deras ungar inte lämnat holken än. Men idag… kom den förste. 

Sussies fot har läkt finfint. Det var den lilla nymfan som skadat sig så eländigt att vi under några dramatiska dygn befarade hennes fortsatta liv. Hon rör sig nu obehindrat, som det tycks. Och håller inte längre upp foten. Innersta tån som var sårig har läkt och… förkortats. Den långa tån används till gripning igen - ibland. Men det tog sina modiga två och en halv månad. Så roligt för henne.

Kan inte svära på att precis allt är återställt, men det ser tusan så bra ut. Man ska inte avliva djur innan de fått en riktig chans.

För övrigt har ännu en liten ny film klippt ihop. Om Fnykis – vår lille marsvinspojke som blev moderlös vid födseln och kunde räddas. Tack vare en ’firewire’ kunde värdefulla filmsnuttar efter år av väntan laddas upp och här läggs den filmen upp. Det hände sig vid den tiden - anno 2006.

TV-soffans mysvrå var extra skön idag efter helgens vedermödor och besök hos tandhygienist. En ”furkatur” (mycket ska man lära sig) gör tillvaron knepig. Hon rensade så gott det gick. Furkaturen har uppstått i underkäkens innersta kindtand där tandens rötter delar sig, och tandköttet inte sluter upp över delningen. Alltså kommer det in skräp. Som ska ut!

Det går knappt att komma åt. Än mindre komma in i. Och inte med vad som helst! I vilken riktning gick furkaturen nu då? Patienten anförtros att klara detta på egen hand – som med allt annat numera. Med ren tur har det hittills lyckats väl, men i påsk var det kört. Stor ömhet kring hela området, inflammation i tandköttet runt hela tanden.

Tandhygienistens stålpinne gick rakt in fem mm. Jag äger ingen stålpinne. Bara små 'flaskborstar' som viker sig för minsta motstånd. Eller är för tjocka. Bakteriedödande gel är ett måste… bara man nu får in den på plats. I kväll gick det bra med tandpetare och blå flaskborste. I morgon har jag nog glömt åt vilket håll kanalen gick. Just nu bultar det därstädes. Livet - ett äventyr.

Efter Husbondens ugnspannkaka följde tre timmar i koma. Undra på att det knappt gick att väcka mig inför kvällspasset hos fåglarna.