Det var märkligt tyst när vi kom hem från köprundan. ”Höken har varit här” sa jag. Det kändes på stämningen. Alla finkar var inne utom en sebraunge som satt i chock under taket. Nymfvoljären var tom… trodde vi. De vuxna var inne, men fyra totalchockade nymfungar satt som frimärken på nät och mark. Blickstilla, ajajaj… Stackars, stackars små bebisar.

Sittande paralyserad på nätet är vilken fågel som helst ett lätt byte för en hök på utsidan. Räddningen är varje gång våra DUBBLA NÄT. Höken når inga fåglar. Men de kan ju skada sig ordentligt i villervallan. Eller dö av chock.

Gick först in till dem för att se att de var ok och få dem att röra på sig. Visa att faran var över. De var blodiga på näsorna lite till mans. Och nästan alldeles borta. När de kommit upp på pinne tänkte jag återkomma när de lugnat sig. Men hann inte vända ryggen till innan den satans höken slog till igen!

Viftande med plastkasse brydde han sig inte om. Han kom från alla håll i attack efter attack, satte sig på voljärtaket och struntade totalt i att jag var där. De stackars nuffarna hamnade krampaktigt på näten igen, skrikande i högan sky.

Husbonden tvättade bilen och märkte inget.

Då hämtades håven för att ta in dem i fågelhuset. Hökarna brukar försvinna när vi är ute, men inte denna. Han surrade som en bålgeting över mig när jag var inne i voljären. Han kom från alla håll. Gissade han att jag var en jaktkamrat, eller…? Ungarna släpptes in en efter en till tryggheten. Men det förstod ju inte dom. Trots att de var på insidan hålet ville de inte släppa taget om min handske. De trodde väl att det var höken de hade tag i. Den sista var mest enveten och jag fick släppa både unge och handske där inne för att dra igen luckan. Undrar om gänget därinne satt och glodde på handsken i skräck…

Och Husbonden tvättade bilen.

Men den dumme hökuslingen gav ändå inte upp. Han cirkulerade kring de tomma voljärerna, runt mig (!) och flög till och med utanför nymfernas fönster. På båda sidor. Elaking! De som var inne hade inte heller haft det lugnt.  De måste ju få tryggheten tillbaka... Medan jag gick runt huset och häftade upp handdukar för fönstren körde grannen förbi med sin traktor.

Då ser jag hur Husbonden saluterar grannen med högtryckssprutan i en hööög stråle…;-)

     Klicka för större bilder  

När nymfrummet var mörklagt från dagsljus tycktes stämningen därinne dämpad. Inga intryck från utsidan kunde längre störa. Alla var stilla. De drabbade ungarna blundade med hopknipna ögon. När jag kom ut satt höken åter på voljären! Jag fick upp en redig sten och siktade mot hans huvud. Pang... slog den i planket. Han hade redan lyft och gesten tycktes få honom förstå att spelet var över. Han kom inte tillbaka mer idag.

Då kunde jag gå in och packa upp ur kassarna.

Det var den värsta och mest ihärdiga hökattack vi sett på alla år. Nu i kvällsmörkret hörs hur nymferna kommit till liv igen, ungar som tigger och tjattrar, vuxna som sjunger. Nu har de natten på sig för återhämtning i nattlampans sken. Hoppas inte de har för mycket träningsvärk och blåmärken i morgon. Stackars små oskyldiga varelser.