Tron och viljan kan förflytta berg, det vet västgötaspetsar. Och en hög målsättning är aldrig fel. Men vår lilla Sigrid blev inte 18 som hon tänkte sig. Inte heller 14. Hon fick somna in i kväll. Det var hjärtat…

Varningsskottet kom i tisdags kväll. Hon skulle uppför trappan själv. Ibland bar vi, men en västgöte vill klara sig själv och inte daltas med. Med bronkit och ett gammalt hjärta var trappan en pärs. Nu blev det för mycket. Väl uppe vinglade hon till. En kraftig attack golvade henne, följd av en kraftig kramp. Sekunden därpå låg hon slapp som en trasa i mina armar. Jag trodde faktiskt att hon dog. Men nejdå, hon vaknade till. Helt utmattad och lullig. Lyftes småningom upp i Husses säng och somnade på stört.

Nästa morgon var man lycklig över väckningsskallet. Hon lever ännu! Men den attacken visste var den tog! Hon var helt utmattad och håglös i ett och ett halvt dygn efteråt. Tunga dagar. Veterinären var i våra tankar redan då. Så plötsligt, torsdag middag, återvände glansen i blicken, spänsten i kroppen likaså. Hon hoppade till och med upp på kökssoffan. Det höll ett dygn…

Idag, fredag den 13:e vidtog pustandet. Hon hade det jobbigt. Var åter lite vinglig och håglös och vårt beslut mognade under dagen. Veterinären tog emot. Plågorna lindrades. Så slutade Sigrid Storråda sina dagar. 13 år och nio månader – ett rikt och innehållsrikt hundliv.

                                        Klicka för större bild

Lilla Huset har sorg - igen. Fyra hundar har vi haft och mist. Den sista är alltid värst. Nu blir det tomt på allvar. Undrar hur länge vi kommer att titta runt hörnen. Och att inte stänga dörrar utan att se oss om. Sigrid fick ett drygt år som ensam hund. Fick njuta av all uppmärksamhet och kontakt - bara för henne. Hon fick verkligen blomma ut. Sov gott, mammas lilla docka.