Detta hade jag aldrig trott i min livligaste fantasi, när Skogsfrun och jag spånade om huruvida vi skulle ge oss ut i bloggvärlden den gången 2007. Idén var hennes. Själv hade jag nyfiket börjat kolla vad detta med blogg var för något. Skogsfrun visste adressen till Bloggagratis som Bloggplatsen då hette.

- Ska vi starta bloggar? kastade hon ur sig. Sagt och gjort. Först hon, sen jag - dagen efter. Och på den vägen är det... Inte kunde jag tro att jag skulle hålla ut i fem år. Men nu är vi här. Bloggen och jag.

En kraftig utbrändhet gjorde mig tveksam. Första året var kämpigt. Fann inte orden utan stor möda. Words synonymlexikon var till stor hjälp. Bara bloggens inloggningslösen på fyra slumpade bokstäver var trög. Mindes en bokstav i taget... kanske. Nu kan jag nog minnas sex i taget om det skulle behövas. Men det har tagit tid... Fem år.

Fast Stora Tröttheten och 'energitappen' blir jag aldrig kvitt. Att vara kreativt lagd - en som mår bäst just under själva skapandeprocessen - men att inte orka är frustrerande. En sån som vilar hjärnan genom att lösa sudoku. Det går trögt, man somnar och man gör fel... Bryr mig inte om resultatet eller att det ska gå snabbt - utan bara om själva tankeflödet. Här lämnas flera halvlösta sudokun, men processen är vilsam. Att balansera VILJA med VILA är tamme'tusan en överkurs bara det.

Ibland får man hålla upp ett litet tag med bloggen, filmandet eller fotandet och ägna sig åt input istället för output. Som vi säger på 'ren svenska' numer;-) Det finns stunder när man funderar på att lägga sin lilla energireserv på annat. Men sen är man tillbaka igen... och igen... och igen.

Måste bara dela med mig av en liten kortfilmsvideo jag hittade hos SVT just nu. Om en hjortkalv som vistas i en boskapshjord. Klicka på översta bilden för att se filmen. Den finns bara tillgänglig tom. 23 mars 2012.

Stora vårsläppet skedde i dag. Vårvärmen var förförisk och vi ville inte i onödan fördröja denna njutning för fåglarna. Således drogs luckorna upp och bara sekunderna efter var det rusning genom 'porten'. Piii-iiip, skrek kanarierna i kör. Och fortsatte så en lång stund sittandes på grenarna och tittandes sig omkring. Pii-iip, pii-iip, höll det på en kvart i ren och skär livsglädje. Helmi kunde inte avhålla sig från en stunds glädjerus trots att hon egentligen är bunden av modersplikter därinne.

Alla var ute, från och till, i den härliga luften. Till och med nymferna kom ut högljutt larmande med lilla Sussie i täten. Hon glömde för en stund att hon har en handikappad fot. Ja, hon var ute längst av alla, plockandes i gräs och grus, gnagandes på kära gamla favoritgrenar.

Klicka för större bilder

Tranorna kom idag. De första ropen var på så långt håll att man bara undrade vad det var. Nästa gång lät det som en sågklinga i fjärran. Men, tillräckligt nära gick det inte att ta miste... TRANORNA, sa vi med en mun och log glädjestrålande mot varann. Märkligt vad de betyder mycket.

Detta skedde mitt i Stora Vårsläppet och sen dränktes tranornas rop av nymfernas glädjetjut. Typsikt att det skulle inträffa på samma dag.

Det är särskilt mysigt i fågelhuset på våren när morgonsolen lyser in i golvnivå. Undrar om inte fåglarna tycker det också. Här kan man förlora sig i filosofisk begrundan över livet.

Klicka för större bilder

Sådär... kvällens prövning var en ny presentationsbild till bloggen. En högst förbryllande upplevelse. Hur jag än försökte krympa bilden så nog fasen skulle Bloggplatsen göra den större, men påföljd att upplösningen påverkades - negativt. Nu skulle den ändå inte vara för skarp och Photoshop konstnärspalett konsulterades. Men då blev det etter värre när Bloggplatsen fläskade på. Alltså fick bilden slutligen monteras in i en ram som klämdes in i en större bakgrund med samma blekgröna färg som i bloggen... Bara för att kunna ha bilden någorlunda liten. Håhå jaja... det var kvällens överkurs.

... tog vi oss. Ty det gamla badhuset låg längst in i det som under 80 år i tur och ordning fungerat som Byns första kommunalkontor, polisstation med fyllefinka, brandstation, kommunalt bad med bastu, lägenheter, arbetsförmedling, Elföreningens kontor, bryggeri och mycket, mycket mer. Synnerligen väl använda byggnader - med mental K-märkning -som nu står inför rivningshot. Ett tvisteämne i kommunen.

I helgen hölls guidning i 'kulturarvet' för att få medborgarnas åsikt om vad som skulle ske med byggnaderna. Rivning och nybygge (dyrt)... eller renovering (mindre dyrt). Vid åsynen av den välkaklade badhusdelen var min åsikt klar: Om detta fina kakelarbete stått sig i 80 år utan en enda spricka, då är det VÄLBYGGT. Och väl värt att bevara. Stabilare byggnad fås inte med modern nybyggnation - det slarvas för mycket numera.                Klicka för större bilder.

Bevarandeivrarna föreslår att huset kan få multianvändning som vandrarhem, museum, utställningslokaler, utkik från brandstationens gamla slangtorn, turistinfo, café med befintlig uteterass vid åstranden mm. Jag ansluter mig till dessa.

Vad är det som ligger på gruset efter ett dygn i blåst och duggregn och tjuter så övergivet? Ingen fågelunge, men väl… en liten hörapparat - Husbondens "ena öra". Han blev helt lycklig över återseendet.

Den förlorades i går när han brådstörtat gav sig iväg till Grannstadens Byggmax för att köpa klickgolv till övervåningen. Det billigaste golv vi någonsin köpt. Det kunde ha blivit det dyraste. Att tappa bort Landstingets ägodelar är nog ingen god affär.

Tappet måste ha skett när han tog ur den för att ringa hem. Den hamnade i fickan och måste ha fallit ur där han stod just då. På parkeringsplatsen! Förlorad för gott, trodde vi. När vi sovit på saken anträddes ny resa på nyter kaluv. En överkörd apparat är väl bättre än ingen alls… tänkte vi. Så är det med reservdelsåldern. Bra med hjälpmedel, så länge de sitter fast.

Klicka för större bilder

Husbonden rattade in på p-platsen och pekade: ”där… stod jag”. Och… DÄR LÅG DEN. Helt intakt! Ingen hade kört över den – på ett helt dygn. Och den funkade. Halleluja – makterna var med oss. En extra resa på 10 mil för 150 kronor var det värt. Och vips var golvet åter det billigaste golv vi någonsin köpt.

Billigt golv har såklart ingen superkvalitet. Men man vill ju inte till framtida husköpare överlämna en gammal heltäckningsmatta med rester efter 20 års hundinnehav. Alltså blir klickgolvet en hygienisk ersättning för denna. I ett sovrum på övervåningen där det endast tassas barfota morgon och kväll. Behövs ingen slitstyrka där.

Risbebisarna duggar tätt. Fyra kom ut i går.... nu är de tio, varav två vita. Nu är deras tid att kliva ut i dagsljuset. Härligt att uppleva. Den vita med silverrygg är en vacker variant.

Fillys lilla kanariebebis har duschat idag på egen hand. Hon sågs sitta på kanten till badet, läppjade lite på vattnet och... plums, så satt hon i vattnet och flaxade med vingarna. Som vilken vuxen kanarie som helst.

Och nu... hoppas vi igen... Tuvalisa har kläckt fram tre starka ungar i sitt skyddade boende. De matas duktigt så vitt vi kan se. Säker kan man aldrig vara, men lovande... så långt.

Likadant hos Helmi. Hon har legat på fem ägg och nu har det kläckt. Både hon och Matti matar ihärdigt och i dag lyckades jag fota ett litet, litet gap där bland dunen. Vi håller tummarna.      Klicka för större bilder

Någon bor i vedstapeln. Varje natt lyser det i 'ett litet fönster' längst upp till vänster i den, en liten bit under toppen. Ser så varmt och ombonat ut där borta i mörkret. Klart man fattar att det är ett ljusfenomen av nåt slag, men det ser så mysigt ut att jag faktiskt inte vill ha den vetenskapliga förklaringen. Låter det bara vara som det är. Och ger fantastin fritt spelrum.

                      Klicka för större bild