Gett upp? Däckat ihop? Nähähäedå… Eller, ja... mycket blev det och ÄR det - fortsatt. Filmproblemen kvarstår. Men kampen går vidare. Så långt.

När man nu hittat sin favorithobby sent i livet, får man ju inte ge upp. Fast det är lite motigt. Det är det. Plötsligt kunde jag inte ens öppna gamla, tidigare fungerande, projekt som sparats till fungerande filmer. Gula varningstrianglar överallt! Mamma Mia…

Har därför chattat med en support på Windows Live Solution Center. Som börjar snacka om uppdatering av ’codec’ och ’konvertering’ av filer och gud vet vad. Åharrejösses… jag som knappt kan redigera. Plötsligt blev det väldigt tekniskt alltihop.

Under väntetiden ville jag ändå pröva med nya klipp och se om dessa skulle råka ut för samma missöden. Hittade gamla godbitar som ännu inte använts i andra sammanhang och klippte ihop en liten film. Döm om min förvåning när DET FUNKADE! Fattar nada. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Då kan det väl ändå inte vara fel på filformaten och codecarna. Livet är ett äventyr. Detta blir en segdragen följetong, känner jag.

När filmen nu ändå är klar lägger jag ut den här också. Godbitar från mitt hörn av världen:

Vårdagjämning häromdan. Våffeldag i går liksom sommartid… Allt på en gång. Aldrig vila i nuet och begrunda. Helst ska det ha hänt i går. Vi måste vidare, vidare… Varthän och varför?

Våfflorna fick vänta till kvällen för vi njöt solen i vårhörnet vid lunchdags när stormen bedarrat. En lika löjlig som plötslig storm drog fram över Lilla Huset under förmiddagen. Det är lynnigt nu...

Första kullen nymfungar har klivit ur holken, lugnt och stilla. Isadora och Sigge är stolta föräldrar och matar de fem vant och erfaret. Flocken verkar tillfreds och målmedveten. En särskilt trevlig stämning i fågelhuset när barnen kommer ut.

klicka för större bilder

I går var det Allan hela dan. I fågelhuset vill säga. En liten pigg nymfunge som absolut inte tänkte förbli någon stugsittare, han skulle ut till varje pris. Studsade inne i holken redan när vi ringmärkte dem för några dar sen. Vilda Bebin, typ. Tidigt utvecklad, denna där. Säkert en pojke, gissar jag. Knappt färdig i fjädrarna men alert till tusen.

Helt fräckt tog han plats mitt i centrum av femkullen som redan hittat sina platser. Föräldrarna kliver runt i barnaskaran för att mata och vet precis vilka ungar som är deras. Nåde den som tigger av fel förälder. Där sitter han nu – Allan – och tycks särdeles nöjd med sin bedrift. Ett litet yngre syskon är kvar i holken och bidar sin tid.

Ut hoppar nog också Helmis två kanarieungar när som helst. Hon har lyckats mata upp dem utan missöden och de ser välartade ut där i boet.