Försvarslös och beroende. Ännu för svag i näbben för att kunna bitas. Det enda den kan är att väsa hotfullt. Små fågelungar som kommer ut i naturen är lätta byten för många rovdjur. Tamfåglar har det allt bra, här finns inga reella hot. Det känns gott att erbjuda en trygg och skyddad miljö för de små. Här kan dom drulla omkring på vingliga ben och vingar innan de får styrsel och kan skaffa mat själva.

Såna tankar tänks när man handskas med de små. I går ringmärktes första kullen nymfungar. Sigge och Isadora har fått fem präktiga ungar. Och fem syskon hjälps i alla fall åt med att försöka skrämmas med ett öronbedövande väsande. I bästa fall kan de göra små utfall och se skräckinjagande ut. Fast mitt i alltihop är de bedårande söta.

När det är dags för ringmärkning är de på väg att lämna 'igelkottstadiet'. Dvs. när fjädrarna börjar komma ur den hårda hylsa som omgett dem. Vi märker med numrerade fotringar i olika färger, så kallade 'öppna ringar' som kan nypas ihop om benet och vid behov öppnas på nytt. Öppen ring var till fördel när nymfan Sussie skadade foten och benet var svullet på ömse sidor om fotringen. Då gick det relativt lätt att avlägsna ringen.

Fasta ringar kan inte öppnas. Dem använder vi på risfåglarna som bevis på att de är födda i fångenskap (krav för vissa arter). Fasta ringar måste träs på vid c:a åtta dagars ålder, när de fortfarande går att trä över fotleden. Sedan går det inte. Om en sådan ring måste avlägsnas av medicinska skäl får man nog såga itu den med pytteliten fil eller nåt. Tack och lov har vi inte behövt det.

Risfågelungarna är ute nu - alla 25. Det är ett kackel och ståhej dagarna i ända. De låter precis som en kajflock när de tigger mat. Och jag tycker det låter trevligt. Det är väl modershjärtat...;-)

Kallt och blåsigt idag. Häromdagen satt vi och jäste en stund i vårhörnan och några klädpaltor åkte av i hetta och lä. Men nu åkte vinterkappan på igen. Våren i ett nötskal.