Apropå Jerringpriset till Rolf-Göran Bengtsson så var det verkligen på tiden att hästsporten uppmärksammades. Sporten har med Rolf-Göran fått ett genombrott. Han har som förste svensk vunnit EM, ligger etta på världsrankinglistan och leder världscupen just nu.

En ryttarens insats är ju ändå speciell jämfört med övriga idrottares. Utan att förringa någon så ska det ändå nämnas att i Rolf-Görans sport är det inte bara EN individ som ska hållas i topptrim och fungera felfritt – det är TVÅ. Rolf-Göran vet, som alla ryttare, att utan hästen vore han ingenting. De är två om priset! Och han framförde faktiskt där i Globen ett tack även till hästen. Och önskade att hans ”kompanjon och häst” skulle fått vara med vid prisutdelningen. Detta har de gjort tillsammans.

Betänk…
att det inte bara är EN individ som ska vara i topptrim och prestera bra. Det är TVÅ, både ryttare och häst. Det är ryttarens ansvar att inte bara han själv utan även hästen är rätt utbildad och tränad, i god kondition, mår psykiskt bra, är mentalt förberedd, håller sig fullt frisk och har nerverna under kontroll. Samtidigt som han själv! Både under och omkring tävlingarna.

Om flygresor är onaturliga och läskiga för människor är det inget mot vad det är för flyktdjuret hästen. Det är ingen vanlig kanot, pilbåge eller tennisracket som fraktas omkring. Det är en levande och kännande varelse, som hör, känner dofter och vibrationer, och kan bli totalt skräckslagen. Hästen är betydligt känsligare för förändringar än människan själv.

Allt detta ska stämma för att ett hoppekipage (eller dressyr, fältritt m.fl.) ska lyckas i toppen. Det gäller också att hitta hästar med rätt förutsättningar för utbildning och tävling på elitnivå, annars går åren utan resultat. Och så ska kemin stämma! Det är liksom inget vanligt redskap man slipar till och vallar…

Hästar är också fruktansvärt dyra att köpa och underhålla. Riktigt bra hästar är ännu dyrare. Sen tillkommer veterinärvård och försäkringar. Mycket sponsring behövs.

Grattis igen! Och jag funderar fortfarande mycket på hur man får hästar att finna sig i flygresor och hur dom mår där uppe i luften vid starter och landningar, och luftgropar å sånt…

Sist denna dag vill bloggen gratulera ROLF-GÖRAN BENGTSSON till Jerringpriset!

En stillsam och försynt och mycket populär kille på snart 50 år tog priset. Vi har följt honom på hoppbanorna i många år när han nästan, men bara nästan vunnit de stora titlarna. Rolf-Göran har varit såå nära, såå länge. Men 2011 lyckades det - han blev Europamästare. Vi är många som väntat på det. Bäst tycker jag om hans mjuka handlag med hästarna, hans stilfulla ridning och osynliga hjälper. Och nu vann han folkets pris också. Med 44,6 procent av rösterna!

Jättekul för ridsporten med uppmärksamheten. Grattis och lycka till i sommar!

Vill också tipsa om ett trevligt radioprogram där man besökte honom i hans stall i Breitenburg. Följ länken til artikel och radioprogram.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=4853985

Läs gärna också tankar om ryttarinsatser De är två om priset

  klicka för större bild

Nu blir jag ledsen.

Detta är groteskt och grymt. Efter en välbehövlig semester efter ett vidrigt år som jagat villebråd återvänder Håkan Juholt och vad händer… Då publiceras denna groteska bild i Aftonbladet, avsedd att ge betraktaren intryck av ett skrämt djur som försiktigt kikar fram ur mörkret med svettpärlor i pannan. Ursprungsbilden ligger på nätupplagan HÄR, men redigeraren fick blodvittring i näsgångarna. Det är ondska!

Klicka för större bild.

Man blir ledsen över hur vissa vanliga hederliga människor behandlas så snart de är politiker – OBS på ”fel” sida, dvs. vänster. Jag var ledsen redan å Mona Sahlins vägnar, det drevet var något av det värsta vi sett - dittills. Drevet mot Juholt är ännu värre. Man blir bedrövad. Skäms å medias vägnar. Man blir också förbannad. Det är så j-la gement och lumpet.

Medias mobbing mot Juholt är ruskig. Den är metodisk, konsekvent, beräknande, vulgär, skrämmande, kuslig, otäck och motbjudande. Det får konsekvenser för framtiden, medievärlden blir sig aldrig mera lik. Aftonbladets senaste bildpublicering i pappersupplagan (ovan) går över gränsen. Håkan Juholt är faktiskt bara en vanlig förtroendevald politiker som gör så gott han kan. Han har inte gjort något brottsligt.

Media har nu medvetet skapat bilden. Media vet att uppblåsta antydningar sätter sig som en kvarnsten om halsen på offret. Allmänheten som inte läser detaljerna ges intryck av mannen som 'en buffel, en lögnare och en fjant'. Ja, även Juholts självförtroende, en nödvändighet för en partiledare, har blivit till nackdel och kallas ”ego”. Man har blockerat Juholt. Han har gjorts till allmänt byte. Undra på att han undvikit media en tid. Vad han än säger så förvrängs det.

Expressen har hårdbevakning på Juholt. Man rapporterar på nätet vad han gör i varje stund. Alla uttalanden redovisas i jakt på någon godbit. Aftonbladet ligger inte långt efter. Man väntar på att han ska få nog och kasta in handduken. Vi ska fråga oss: VARFÖR vill media det? Det har blivit tillåtet att ljuga helt öppet om Håkan Juholt och slänga ur sig vilka elakheter som helst. Mediedrev när det är som värst, och hur det påverkar människor till hätska jägare som vill se blod. Det är en lynchmobb. Fruktansvärt.

Jag vet inte vad som är sant och falskt om Juholt. Men jag vet att stalking - förföljelse - är brottsligt. Och... så här gör man inte! Vem vågar ställa upp som partiledare i detta land? Juholt är vald med förtroende i demokratisk ordning vid en partikongress. Vem vågar ställa upp som nästa S-ledare?

Att några sossar ägnar sig åt undergrävande och omstörtande verksamhet är förbanne mig inte klokt. Somliga anser det tydligen värt partiets hela framtid…? Obegripligt. Politiker ska värna och försvara demokratin - liksom journalister. Så här tar man död på den.

Som förtroendevald ”har man EN UPPGIFT och den är INTE att hjälpa Aftonbladet och Expressen med rubriker”. Sagt idag av förre KD-ledaren Alf Svensson om partivännernas drev mot Göran Hägglund – en talande parallell.

Det är vår i luften. Detta erfars med alla sinnen. Luften vi andas och ljuset vi ser. Efter allt stugsittande var det skönt att komma ut på efterlängtad promenad med Sigrid. Halkan borta, torra fina vägar och nån ynka plusgrad.

Detta var dagen då Husbonden stod på öronen. Gick optimistiskt på dikesrenen och trampade plötsligt igenom det djupa dikets tunna isskorpa. Inte bara med ett steg utan ett till och ännu ett. Tills balansen förlorades och han mitt i fallet sökte undvika att dråsa över Sigrid som helt oberörd stod kvar. Slutligen och sist i detta slowmotiondrama stöp han på onda knäet och onda axeln. Ock, ock, ock… och där står man hjälplös.

Husbonden var snabbt på benen. Grimaserande med såväl skärsår efter iskant som landningsmärken på knäna. Själv stapplade jag knackigt pga. begynnande skoskav – nya MBT. Sökte förgäves lindra detta med pappersnäsdukar i skor, både baktill och ovanpå. Vet nu var skon klämmer... Måste ha särdeles känsliga fötter. Får alltid klämskador av nytt och oingånget. Mixtrar med kompresser och skumgummi. Lyckas dåligt. 'De Handikappades Sällskap' ägnade sig vid hemkomsten åt omplåstring.

Syhörnan tar form. Arbetsbelysning hittad i gömmorna. Slagskiva och ben är klara. Hurtsen ska organiseras. Innan jag sätter mig där MÅSTE ’placet’ göras mer hemtrevligt. Klurar som bäst på HUR. Trevligt problem.

Apropå röjning... "En av vår tids största industrier omfattar tillverkning av skåp. För att mänskligheten måste ha nåt att stoppa alla sina köpta grejer i." Sagt av Anders Wijkman i Kunskapskanalen härom kvällen. Hamstern inom mig är inte oskyldig. Den moderna människans gissel.

- Tre utryckningar i nästa vecka, hojtade jag till Husbonden efter en koll i almanackan. PRO-möte, vårdbesök och sjukgymnastik väntar. Det kanske har gått väl långt när man börjar kalla normala ärenden och trivselträffar för ’utryckningar’. Men så där är det om vintern. Vi 'cocoonar' helst hemma i vår compact living. Och nu röjs och ordnas det väldeliga så man vill bara fortsätta tills det blir klart. Verkar nästan som en flykt... från stundande bokföring. Mönstret går igen. Samma varje år.

Syhörnan är på G. Med den är det ungefär som med Askungens klänning. Skivan ska kortas lite här, lyftas med ett ben där, slagskivan får monteras om. 'Und so weiter', som tysken sa. Långt kvar, således.

Musinvasion på loftet i fågelhuset. Råttgiftet är slut. Ny ’utryckning’ för inköp. Mössen började bygga i en av risfågelholkarna däruppe med hö och råttgift! Tur vi såg det före uppsättningen. Tvättning anbefalldes. Därtill hade de grävt i en planteringslåda med femtungor som står där för övervintring. Ett experiment som nu troligen ödelagts... Ja, det var inte klokt så de hade grävt i jorden. Värre än mullvadar.

Tätning. Råttgift. Fällor - en tagen redan. Jakten är igång.

Och beträffande telefonförsäljare säger jag som jag brukar:

Bra grejer säljer sig själva och behöver ingen tv-reklam eller påtryckningar per telefon! När såg vi t.ex wettexduken i en tv-reklam sist?  Den behöver inte det. Den säljer ändå. Och är långt bättre än sitt rykte och alla micro- och mirakeldukar som man försöker prångla på oss istället. Bara man byter wettexen då och då, vem har sagt att man ska ha samma disktrasa hela livet… de kostar ju bara sex kr styck.

Bostadsbestyren i fågelhuset pågår och Husbonden gav sig under gårdagens störtregn och stormbyar heroiskt ut och repade fjolårsgräs till fjäderfäna. Det blir mycket mjukare i holkarna än det stela höet. Hoppas nu bara vännerna uppskattar insatsen, gräset ska bara torka lite.

Bostadsbestyr nr 2. Nya lådan till marsvinen är klar. Ännu en heroisk insats av ovan nämnde. Han tog med sig hela dockskåpet till garaget, skar och svetsade ljudligt och kom in i kvällningen med färdig låda på nytt stativ – med hjul. De små bävrarna fick vänta i trygga lådan under natten. Ödsligt och kalt där borta i hörnet.

Flytten skedde idag. Trevligt med sällskap alldeles bredvid datorn. Mer intimt så att säga. Härlig plats med mer dagsljus från fönstret. Unikaboxen för transport och vägning under, lagret med kopieringspapper lite svårtåtkomligt men värt besväret. Klicka för större bilder.

Jodå, de små stack in till lyan under bordsskivan. Ojojoj… vad händer nu? Där låg de någon timme. Sen kom Vera ut för att äta lite och strax tuffade Sally också till sig. Slutligen togs lång siesta efter alla nya intryck - med rosa fotsulor synliga. Det tog på krafterna... Nu knapras det knäckebröd.

Och när man sitter barnvakt var det inte att tänka på PRO:s pubafton i kväll. Måste ju kolla att bävrarna finner sig tillrätta och blir trygga utan att hoppa över kanten i rena skrämseln. Det höga nätet är borttaget, men vi får nog bygga på ett litet skydd i alla fall.

Det gammeldars citatet med den träffande beskrivningen av marsvin hänger med (se bild). Tror jag fann det i Brehms lexikon Djurens liv en gång.

Blip-blip-blipblop-blop. Blip-blop… Så har det låtit vid köksbordet i två dagar. Lilla Huset har bytt trådlös telefon. Femton år sen sist. Inte nog med att telefonboken skulle överföras till en enhet. Denna har TVÅ. Krävdes således två hjärnor med hög koncentration för att vi alls skulle bli klara.

- Äh, jag får ta av hörapparaten, sa Husbonden när blippandet blev för jobbigt. Ganska skrattretande, men bara att bita ihop och blippa på. Vi måste ju få det klart nån gång. Ljudet liknade ett diskret dataspel och sporrade stundtals till viss tävlan. Nu är det äntligen klart. Puh.

Ringen jag ärvt av mamma och pappa har en liten historia - en symbol för livskraft, kanske. Basen utgörs av ringen från förlovningen mellan Gustav Adolf och Josefina Charlotta, pappas farfar och farmor. Det graverade datumet finns kvar: 10 juni 1895, samma år som deras första son föddes i Släps socken utanför Kungsbacka i Halland. Föräldrarna var då 19 och 20 år.

Gustav Adolf och Josefina Charlotta utvandrade till USA 1897 med sin tvåårige son Gunnar Jonatan och ännu en på väg. Orsak till utvandringen var en stark konflikt med Gustav Adolfs far. Drömmen om Amerika hade odlats genom kontakter med kusiner over there. Morbröderna hade utvandrat 30 år tidigare, 1867. Paret gifte sig då den andre sonen Konrad Alexander, min farfar, föddes 1898 i Boston.

Gustav Adolf försörjde sig som fiolbyggare men vistelsen i USA blev inte långvarig då hans gamle far, då 70 år, ville försonas och det bara fanns en äldre syster som inte skulle ta hand om gården. Vid hemkomsten till Sverige föddes dottern Sigrid Olivia 1899. Tre år senare föddes Hulda Linnea (f. 1902) och Selma Gustava (f. 1904).

Dessvärre dog Gustav Adolf strax därpå 1905 i ’lungsot’, dvs TBC, innan han fyllt 30 år. Den unga änkan lämnades ensam med sina fem barn på en liten lantgård. Man kan tänka sig att det var fattigt och slitsamt men olyckorna stannade inte vid det… familjen sånär utplånades av TBC. Äldste sonen Gunnar Jonatan dog vid 26 års ålder, Hulda Linnea dog strax efter konfirmationen endast 15 år gammal. Selma Gustava blev inte mer än nio år.

Syskonen Konrad Alexander(min farfar) och Sigrid Olivia överlevde TBC:n och blev över 60 år, men dog i sviter av sjukdomen. Farfar låg på sanatorium när pappa föddes och hade sen bara en halv lunga kvar som fungerade. Sigrid avstod, som en 'moralisk skyldighet' gentemot brodern, från en stor kärlek för att istället ta hand om deras gamla mor Josefina så att Konrad kunde ägna sig åt sin nya familj.

Ringens sten härrör från ett halssmycke jag ofta såg som barn, en ametist… kanske? Den bars av pappas faster Sigrid Olivia i en lång halskedja. Kanske fick  hon den av sin stora kärlek? Stenen var då avsevärt större 15 x 30 mm, rektangulär med fasade hörn och sidor. Mamma och pappa lät senare göra om de ärvda smyckena till denna ring som mamma bar. En symbol för överlevnad och sammanhållning. Tacksamhet för livet.