Skulle på vårdbesök. Visste det i går, i morse, ja… ett par timmar innan. Men… stunden före förberedd avresa var saken totalt bortglömd. Satt vid syhörnan i stilla kontemplation tills…

- Skulle inte du iväg?

Åharrenadå! På femton minuter skulle allt ske som vanligen tar dubbelt så lång tid. Fel kläder. Plånbok och klocka. Mobilen. Hur ser jag ut?

- Vill Jean, köra fram bilen, tack. Sa jag, medan skorna knöts.

När jag kom ut SKREK det om Maos Lilla Röda. Ett Herrans oväsen. Det skramlade som om plåtdetaljer hängde lösa och släpades i gruset. Tittade under. Inget där. Husbonden backade och körde fram, och jisses vad det lät. Något SKAVDE och GNISSLADE alldeles väldigt ljudligt. ”Bara en sten som fastnat i hjulet” trodde Husbonden.

- Jag kör inte den bilen nu! Sa jag med adrenalinet på topp. Såg framför mig hur detta 'något' under vidrigt gnissel och tjut skar hål i bilens vitala delar. Stopp. Bärgning. Reparation för dyra pengar.

Fram med nästa bil. Tur man har två – ännu. Den Gule har aldrig låtit så där. Gasen i botten. Wrooom. Framme på sekunden. Fick min spruta. Handlade på tre ställen. Hem igen.

- Om bilen låter så där så skär det ju i något! Detta något måste ju ta skada! Vi kör INTE med den i det skicket!

Diskussionens vågor gick höga vid hemkomsten. Husbonden hade hört om stenar i hjulet förr och ville låta den värka ut med tiden. ”Den försvinner efter ett tag”.

- Ha! Och HUR MYCKET har den fördärvat innan dess?! Kapitalförstöring! tyckte jag.

Husbonden tog tag i saken efter dagens timmerarbete. Kom småningom in med en yttepytte liten sten från vägens grus. La den på bordet. Max 13 millimeter lång.

- Se där, log han nöjt. En sten! Den låg mellan bromsskivan och plåten bakom den.

Enorm lättnad. Att man kan bli så glad för en liten, liten sten från vägens grus!

Tack, kära duktiga Husbonden, som kan allt.