Fyra dagar å rad har kreativiteten legat på högsta nivå i Lilla Huset. Och detta utan att det alls burit frukt. I bloggen, vill säga. Har skapat en liten kortfilm om barnbarnets dop vilket krävt koncentration. Filmen känns för familjär för att alls läggas ut på Tuben.

Där hade man bekymmer ska jag säga… Filmmaterialet var alltför torftigt för en meningsfull film. Smygfilmat från knäet – trots prästens fotoförbud. Och själva DOPET saknas! Baby Stella bestämde sig för att kinka just då – samt under hela dopakten. Kände just då att det skallrade illa som det gjorde och AVSTOD från att filma!

Har bannat mig själv för att hjärnan vid filmtillfället var totalt avstängd. Helt inriktad på att bara vara GÄST och DELTAGARE istället för dokumentärfilmare! Inga filmklipp på kyrkan. Inte på de övriga gästerna. Inte på doplunchen. Inga stämningsfulla ljud. Ingen atmosfär. Man får skylla sig själv, visst. Men det löser inga problem.

Hur skapa av detta ett nöjaktigt minne för dopfamiljen – och Stella själv - av några smygfilmade klipp med erbarmlig ljudnivå och gälla psalmer i en skrällig kyrka med dålig akustik?

Jo… på nätet fanns bilder på rätt kyrka, både utvändigt och invändigt. Samt på takmålningarna, altaret och på DOPFUNTEN - utan baby, men dock (tack, Wikipedia!). Laddade också hem ljudfiler på kyrkklockor (tack, Freesound.org!).

Filmen startar således med zoomade bilder på kyrkan under klockspel vilket tonas in i psalmsången. Dopakten illustreras med bild på prästen, dopfunten och en löpande text med prästens ord. Samt liten melodi (tack, Jamendo!). Takmålningar vävdes in i ett klipp där baby Stella ligger i pappas famn och studerar taket.

När skapandet ändå var på topp fick filmen ett avslutande musiksatt bildspel med vanliga foton från fotostunden i kyrkan, doplunchen och presentöppningen (såna hade vi ju en del). Särskilt stolt är jag över idén med hemladdade ljudfiler på kameraklick (tack, Freesound.org!) till varje bildbyte.

Kort sagt: filmen är räddad! Och fanklubben hemma jublar över lösningarna. Puh... och nacken värker....!

I kväll är verkligen hösten här. Blåst, regn och allt lägre temp. Vi huttrade när luckorna till fågelhuset stängdes. Lite kyla välkomnas å tamfåglarnas vägnar. Värmen har satt fart på hormonerna alldeles för tidigt och dragit igång häckningsbestyr när de istället ska vila.

Lilla Sara, en risfågelhona, hade t.ex grävt sig en fin jordhåla under en tuva i utevoljären där hon låg ruvandes sju ägg. Hellegod, så hon hade kämpat med det fina boet.

Men kära nån, det är ju alldeles fel. Snart blir det kallt och kanske snö och då kan man inte ligga där och frysa ihjäl. Så... sorry, äggen togs bort och en stor sten ’rullades’ för bohålan. Ajajaj – inte kul.

----------- 

Efter fotosessionerna vid datorn vilades en stund vid tv:n, där ’Bonderöven’ Frank alltid är lika underhållande att se. Den unge dansken som vill leva på självhushåll med grisar och getter, och som tillverkar och lagar alla redskap själv. En hemmapappa med sonen på ryggen under arbetet, och som bakar i ugnen medan han snickrar för ugnen står just i snickarboa. En inspirerande eldsjäl och ett energiskt under, men jag anar nästan han blir smalare och smalare för varje program. Dock en höjdare som rekommenderas andra.

------------ 

Kvällens Debatt handlade om kriget inom Kristdemokraterna där inbjudne Marcus Birro kunde sagt betydligt mer om KD:s svek mot sjuka genom sabotaget av sjukförsäkringen. Det kunde han gjort! 

Mats Odell som försöker störta Göran Hägglund för att själv ta över som ny ledare för partiet var med. Just nu minns jag bäst att Odell är en jäkel på att sälja ut statlig, dvs vår gemensamt ägda, egendom men varje människa har rätt till sina bästa uttalanden - även han.

Här kommer en tiopoängare, apropå hans ifrågasatta ålder (64 år), nämligen: ”Ungdom är ett övergående fenomen”. Där satt den. Något för samhället att tänka på!

Så är dopbilderna äntligen redigerade och ivägsända till unga familjen. Mitt Photoshop har strulat rejält. Fick ett flertal gånger stänga ner både program - och dator - för att radergummit skulle fungera! Och det var nödvändigt, ty… barnafadern hade av blixtskuggorna fått rejäla öron på väggen bakom dem! På varje bild!

Och de röda ögonen kommer man visst aldrig ifrån även om tekniken minskat problemet.

Ja, herregud… så har programmet aldrig bråkat förr. Nå… nu är det klart. Kan inte avhålla mig från att lägga ut ännu några bilder på ’föremålet’ för allt ståhej. En sån himla go och glad tjej, pigg och delaktig (…nåja) hela tiden;-)

klicka för större bilder

Det blev också några bilder från vår trädgård. Vildvinet på voljären har äntligen och för första gången fått de vackra färger vi åstundat. Plantan fann äntligen sin rätta plats och har bara växt och växt. Nu sprakar den som en braskamin i höstljuset. Eller som Fröken Sprakfåle ovan.

Somnade i soffan med värmedyna på stela nacken, gissa om man sover bra då. Tur att träffen jag skulle varit på i kväll blev inställd. Och jag som skulle göra så mycket... håhå jaja. Omtag.

I kväll blir det bildbehandling (dopet) för hela pengen, de timmar som återstår. Var bara tvungen att först se 'Vem tror du att du är' på tv, vilket jag vill följa. Nu var det Lill-Babs tur, hon ser ju äntligen ut att motsvara sin ålder. Lite skumt annars, med såna som aldrig åldras.
-------------

För övrigt menar jag att Kriminalvårdsmyndigheten bär hela skulden till mordet på den 25-åriga vårdaren på häktet i Huddinge. Hur står det till med säkerhetstänkandet här...? Man lämnar bara inte vårdarna ensamma med farliga brottslingar. MAN GÖR INTE DET! Så dumt att klockorna stannar.

Här har dom tydligen helt förlitat sig på kameraövervakning. En kamera kan ju varken avbryta ett överfall eller rädda liv. Hur dumt får det bli? Övertro på IT-tekniken, kalls det...

Därtill borde farliga fångar förses med gammeldars fotboja, ett sånt där järnklot runt fötterna. Gärna om händerna också. Så nu är den häktade omhäktad. För mord.

Vad händer med ansvariga på kriminalvårdsmyndigheten? Någon där borde häktas för medhjälp till mord. 

Glömde helt av fotoklubbens möte i går kväll… attans. Dopfestligheterna krävde sina tributer. Efter lutaren i tv-soffan gick telefonen varm med tre samtal på raken, och sen var mötet redan ’väck med pusta’. Alltför sent kom jag på det... MÖTET, ja!

Samtalen rörde tre olika ärenden där människor behandlas mycket illa på dagens hårdnande och ofta obefintliga arbetsmarknad. Kanske är man en god lyssnare ;-)

Får fortlöpande rapporter om AL:s öden och äventyr hos MMR, Multimodala Rehabiliteringsteamet, vilket bara är ännu en s.k utredning, inne på sjunde året i rad. Med nya kränkningar och hån.

Den s.k ’psykologen’ påstod t.ex att det "inte finns några kroniska sjukdomar"…!!! Och att han inte bryr sig om sjukdomen ME/CFS (klassad som neurologisk sjukdom av WHO och Socialstyrelsen med kod G93.3) för att specialisterna ännu inte kommit på hur den ska behandlas. Fakta HÄR och HÄR. 

Men psykologen satt tydligen inne med svaret på det som neurologforskarna idag står frågande inför – nämligen att ”allt är botbart”! Den psykologen ger jag inte fem öre för.

Han rådde AL att dessutom lägga ner överklaganden hos FK om sin rätt till sjukpenning och rätt till sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst). För ”hon levde ju ändå på socialbidrag redan”…!! "Något måste man släppa för att komma vidare", hette det!! En sån pest!

Säger man så till en sjuk människa som bara bevakar sina rättigheter? Han bör anmälas nånstans. Ingen som helst medkänsla eller förståelse visades för en jagad,
sönderstressad och sjuk människa som nu skulle jagas ut på nya tester och ’behandlingar’ fem dagar i veckan och därtill med hemläxa.

Börjar tro att allihop är psykopater som lider av förföljelsesyndrom. Varifrån kommer alla dårar i dessa team? Folk som inte har patientens bästa för ögonen har inte i vården att göra!

AL oroar sig nu för stressrelaterade följdsjukdomar och vägrar vara försökskanin.  Rafflande dramatik där fortsättning följer.

För övrigt ger lättare nackspärr vissa problem vid beskärning av dopbilderna. Det går långsamt fram, men ändå fram.

Ett hårt arbetsliv är avslutat. Husbonden är pensionär från och med nu. Välförtjänt efter 45 år med bergsprängande, stenbrytning i marmorbrott, konditorutbildning och bagerijobb (kontrasternas kontrast…!), anläggnings- och asfaltarbete, makadamskyffling, pappersbruksjobb, galvanisering krönt av 31 år som maskinoperatör i metallindustrin, tungt jobb med femskift - många nätter där.

Från 16-årsåldern till 61, ihärdig som en iller, utan sjukfrånvaro och med hörselskada och utslitna axlar som yrkesskador. Äntligen befriad!

Man undrar hur många av dagens unga som nånsin kommer i närheten av den arbetsinsatsen? Jag vet… alltför många får inte ens chansen - ett enormt resursslöseri. Men högutbildade som kommer ut i yrkeslivet vid 25 år (eller 30) bör - för att motsvara detta - jobba till 70-årsåldern (resp. 75)!

Pension är ju uppskjuten lön, pengar man avstått ifrån under hela arbetslivet för att leva på under ålderdomen. En avtalad medborgerlig rättighet: "Gärna medalj men först en rejäl pension" (se sossarnas valaffisch från 1958).

Ändå förnedras man år 2011 till att allranådigast ”ansöka” om att få ut sin pension – för att alls få ut den. Lägg märke till ordet! Rätt ord skulle vara: BEGÄRA. Ansökan måste ske TVÅ månader i förväg – annars kommer den inte i tid.

Besked om pensionens storlek får man inte förrän långt efter man sagt upp sig. (Ja, man har ju alltid prognosen att hoppas på, men prognos är ju alltid bara prognos.)

Häromdagen kom så till slut beskedet från Pensionsmyndigheten. ”Pensionsmyndigheten beviljar dig helt uttag av …..”. Där kom det igen! De BEVILJAR ens ANSÖKAN...! Som om pensionen vore en nådegåva, en allmosa. Så uttrycker man sig när Medborgaren vill få ut sitt rättmätiga avstådda löneutrymme. Danskarnas ord ”efterlön” är ett betydligt bättre ord. Heder åt Pensionsmyndigheten för att man också meddelade aktuella belopp och utbetalningsdagar, om än alltför sent.

Från AMF, där Husbondens tjänstepension är placerad, har han fortfarande inte sett något belopp! I ett sexsidigt (!) dokument luslästes finstilt avtalstext för att slutligen hitta ”Pensionen betalas ut från och med oktober 2011”.

Det var allt! Inte ett ord om hur mycket eller vilka utbetalningsdagar! Skamligt.

Husbonden tilldelas härmed en imaginär medalj av mig. Gud bevare Husbonden från allt ont.

Har babyn gjort på sig? Näerå, de' e' bara klänningen som fixas till. 

Baby Stella döptes idag. Morfar och jag for sta på släktkalas. Sällsamt förekommande men riktigt kul. Högtiden började bra och Stella, 3 mån, såg ut att förstå precis vad prästen sa. Sen fick hon plötsligt nog... den snällaste och gladaste lilla baby som världen skådat skrek sig igenom dopakten (i sig inget ovanligt) men så snart denna var över kom lugnet över henne igen.

Klickbilder

Lyckades få några fina filmsnuttar under ceremonin. Sen var det allmän fotostund och dags för rafflande dramatik i mitt inre – nämligen: Husbonden hade ställt över kameran på auto och de första bilderna togs därmed i kyrkans dunkel på 1/25 sekund. Suddigt! I brådskan ställde jag då över till halvmanuellt läge och glömde kolla slutartiden. Den stod då kvar på 1/800 sekund från i förmiddags… de som fotar vet vad det betyder… Mörka bilder! Fann mig, ställde om och fick äntligen nöjaktiga foton. Ack, mina nerver…!

Ombytt och iklädd bekväm sparkdräkt var Stella Linnea åter sitt glada och nöjda jag. Det räddade doplunchen med presentöppning och fortsatt fotografering. En lyckad dag med många minnen att leva på och sen raskt hem till Sigrid.