Bättre vy än så här kan man väl knappast ha från 'gångbanan' inne på verandan. Där står nämligen motionsbandet/löpbandet... (kärt barn har många namn) nu på sommaren. Ibland är det ju bara inte väder för utepromenader och ibland finns bara en halvtimme tillgänglig.

Inser att det nu är tid att ta tag i magistret på nytt. Sen stora bantningen 2007 har jag lyckats hålla vikten på 73 kg. Men i sommar har man skuttat upp hela två kilo på två månader - kanske cortisonkuren, vad vet jag...

Riktigt äckligt om man för sin inre syn framkallar två enkilos margarinpaket liggandes runt midjan. Och det gör jag. För motivationens skull. Alltså dags att ta på allvar. Och med perennarabatten som utsikt och naturljud som ackompanjemang går det riktigt bra att trava på. 'Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli'. Särskilt skönt om det regnar också och fläktar genom öppna dörrar.

Multimodala Teamet är ännu ett påfund från Alliansen i jakten på långvarigt sjuka. Ingår i den s.k rehabiliteringsgaratin, som regeringen känt sig tvingad att hitta på. (Dimridå, är mitt ord.)

Snodde i går ihop ännu ett överklagande för vännen AL till försäkringskassan. De duggar tätt. Hon berättade om Det Nya och Allena Saliggörande som hon remitterats till. Smärthantering och KBT ingår...!

Tidigare gällde den kommunala rehabgruppen med folk från arbetsterapin, arbetsförmedlingen och försäkringskassan m.fl Det var den som körde slut på henne med 16 månaders ”arbetsförmågebedömning” när det borde ha varit tre månader.

Den gruppen pajade eller snarare var det väl Fk som fullständigt ignorerade utlåtanden från AF. Det fick AL höra när hon nu kontaktades av multimodala teamet. ”Det är allmänt vedertaget att Fk inte ens läser intyg från AF” sa den som ringde AL för att ordna tid. (Regelbrott, alltså.) 

Multimodala rehabiliteringen ”ska ge bättre funktions- och aktivitetsförmåga vid långvarig smärta” kanveta. (En övertro på adminstration, säger jag.) Kallas även MMR, kanveta. Och indelas i MMR-1 och MMR-2… beroende på patientens grad av smärtproblem. (Herredumilde.)

”En av indikationerna är att patienten ska ha potential för ett aktivt förändringsarbete, trots smärtan. Att patienten måste vara motiverad betonas.

[…] Det är viktigt att man tidigt sorterar dem som behöver mer omfattande insatser. Patienter med riktigt svåra besvär ska skickas direkt till en specialistenhet.

[…] Om patienten till exempel är på väg att bli utförsäkrad så är han upptagen med det, då är det bättre att vänta med MMR”, heter det. Källa HÄR.

Jaha, men AL har varit i Fk:s klor i över sex år, har grava smärtproblem, har testats och jagats in absurdum och i flera år stridit med Fk för att inte bli utförsäkrad. Men HON ska till MMR - nu. Alldeles för sent. För att regeringen har kommit på det.

I Multimodala Teamet ingår läkare, psykolog, sjukgymnast och abetsterapeut. (Obs inte Fk och inte AF!) Måtte MMR skriva ett hyggligt intyg som Fk tar till sig. Gode Gud, hjälp alla sjuka som är i Fk:s klor.

I det gula mjuka septemberljuset gläds Lilla Huset särskilt åt en ny perennarabatt. Här kan i fortsättningen sommar- och höstglädje ses från köksfönster och farstu. Förutom gullris och bambu bor här nu rosa och vit flox, ett par rudbeckior, jättevallmo, flera astilbe, lavendel, temynta, gullnattljus, buddleja, fänrikshjärta och jätteprästkrage.

Efterlängtad vårprakt blir det också då en mängd krokus, snödroppar, scilla och primula ska titta upp just här. Påskliljor icke att förglömma. Allt detta har vi verkligen saknat här på framsidan huset!

Gräsmattan har skalats av och lyfts in till kanarievoljären, bit för bit. De har under ett par år ryckt upp den gamla med rötterna, bit för bit, så det var alldeles kalt. Nu är åter ögonfröjd åt både folk och fä. 

    klickbilder

Byns PRO-avdelning fick förslag från medlemmar om pubaftnar. Jättetrevligt, och alla lyste upp. Men den ambitiöse och plikttrogne som förberett arrangemanget hade hört sig för…

Plötsligt fanns hinder i vägen för alkoholhaltiga drycker, konkurrens och langning för att inte tala om matlagning i lokalen (Miljönämnden) så att våra blossande kinder bleknade i all hast. Varför ska 'die dummen Schweden’ alltid fråga om lov???

- Är det någon här som har erfarenhet av pubaftnar, frågade han till sist. Kanske i hopp om att finna en eldsjäl. Vem hade lust då...  

Min blygsamma erfarenhet av pubaftnar härrör från ungdomsåren vilken sammanföll med mellanölets frisläppande och trenden då engelska kvarterspubar växte upp som svampar i hela stan.

På ’Zum gemütlichen Alfred’ kunde både öl och grogg beställas utan tilltugg vilket etablissemanget nog var ensamma om i Göteborg just då.

På kvarterspuben i Majorna där vårt gäng vistades en tid fick jag förslag om att därstädes bli gogoflicka*… Nä tack, tur dom började med trubadurer istället…

fotnot:

* Gogoflickorna fick tydligen ingen plats i nutidshistorien. Googles har inte en susning (frågar om man menar gatflickor!). Wikipedia vet inte. Inte ens en filmsnutt på You Tube kan berätta. Men 40-talister vet.

Gogoflickor stod på höga piedestaler och dansade (påklädda) gogo** till den musik som spelades vid olika evenemang. Ingen vidlyftig breakdance på den minimala ytan, nej… där rymdes väl högst någon gammaldags ’shake’ (om nån minns den dansen). Skulle väl stimulera folk att dansa själva, kan tänkas.

** Gogo förklaras av Wikipedia HÄR - inte särskilt uttömmande.

Sofia dansar gogo är en låt från den tiden. Video med Stefan Rydén HÄR.

Min dräng hade också en dräng…

Försäljaren bad leverantören sända mig ett styck gasdämpare till min ’gångbana’ (löpbandet). En garantigrej. Den fraktades av DHL (som ”är bra på logistik”…).

Det tog nästan en månad för grejen att komma fram. Till MIG alltså. Den låg i Grannbyn (!) hela tiden hos ett för mig okänt utlämningsställe.

INGEN AVISERADE att den var där. Inte beställaren, inte avsändaren, inte fraktaren och inte utlämningsstället. Där hade man vänt och vridit på paketet, flyttat runt det i lokalen, rivit sitt hår över att ingen hämtade, returnerat efter fjorton dagar, fått tillbaka det igen och ”visste inte telefonnummer till mottagaren” (mig).  

Men hallå… ring Eniro eller kika på nätet! Mottagarens namn och adress stod ju på paketet! Någon kunde väl reagerat på att min postadress var en ANNAN ort! Tekniken har visst gjort folk dumma.

Så går det när man promt ska anlita den PRIVATA transportkedjan. Som ”kan logistik”… hähähä.

Anlita Posten för Guds skull! Vi väntade en avi från Posten så vi kunde hämta paketet på hemorten. Det kunde skett på någon dag. Men detta…

Sen fick man höra att JAG (!) skulle ha sett till att lämna ett mobilnummer som man kunde avisera till. Jag hade ingen aning om hur paketet skulle fraktas. Ja, lämna över ansvaret för hela logistiken till kunden…! Gör det!

Om jag VERKLIGEN haft det ansvaret hade det blivit POSTEN.

------------

På tal om handfallna människor i Tekniken Värld så försökte Väninnan ha ett utredande viktigt samtal med en myndighet en dag. Vid avslutningen av detta bad Väninnan motparten notera att samtalet ägt rum.

- Nä, det finns inte plats i datorn för det, svarade den fåvitska.

- Hört talas om papper och penna? sa Väninnan då.

Nu ligger även min egen FILMKANAL på You Tube bland mina länkar här i högerspalten. Tänkte det vore kul efter snart två år på 'Tuben' (15 nov 2009) och 35 egna uppladdade filmsnuttar. Där finns även 20 "favoriter" av andras uppladdningar samlade.

Både Grodan Boll och Kalle Stropp på samma film... Gårdagens sköna sempembervärme fick fart på både djuren och mig. Man kan ju bara inte låta bli att filma när allt serveras i rikt mått. Känns hyggligt bra när det är klart.

Vårtbitarna i rönnsumaken var betydligt mera lättfilmade än i rosbuskaget, men kameran fick där för många detaljer på olika avstånd att välja på och skärpan blev lidande, det gick bara inte att zooma in spelemannen.

Lite ledbruten inte minst av att vakta paddan där i kvällningen, de reagerar på minsta ljud och tänker länge innan de vidtar mått och steg. Tålamod är en nödvändighet och mycket nytt lär man sig.

Rönnsumaken rymde många syrsor samtidigt. De vaktade var sina revir där inne i bladverket. Filuren jag filmade var densamma hela tiden och han hade sina grenar att patrullera. Han var lite raskare än den jag filmade i rosbuskaget häromdan, och hade tätare intervaller mellan spel och vandring.

Ett litet slagsmål såg jag också. En konkurrent kom in på fel revir, fick sig en tjottablängare och kastades ner några våningar varpå båda fortsatte som förut.

Så lyckades det äntligen att fånga Benjamin Syrsas spel på videofilm. En dånande tröska på avstånd, vår porlande bäck helt nära, en halvtimmes stirrande in i rosenbuskagen tills ögonen sved, konstig ställning med ryggen... men se... där var han.

Ett tålamodskrävande uppdrag, på min ära. Höll på att bli galen när jag pejlade in ljudet och stirrade exakt där det kom ifrån utan att hitta den lille pajsaren. Blinkade nog inte på länge för ögonen blev torra. Den gröna vårtbitaren är perfekt kamouflerad. Spelet pågår tydligen i en till tre minuter per pass och sedan vandrar de till nästa plats.

Skärpan ville inte bli den bästa, kameran hade hur många löv och grenar som helst att välja på därinne i dunklet. Men det var en bra början. Nästa gång får jag stänga av bäcken och passa på innan tröskorna går igång.

- Jag har väntat med teet, ropade Husbonden när jag äntligen pustade ut i en vilstol i trädgården. Han förstod att jag varit döv och blind för andra behov.

Efter denna förfriskning vidtog klippandet och så skulle då Husbonden kolla om han som hörselskadad med teknikens hjälp och alla volymknappar på det högsta kunde höra syrsans sång. Själv är jag nästan hörselskadad efter övningarna - så orättvist är det i världen.

- Näej, inte nu heller, säger han. Jag får nog ta på mig hörapparaterna...!!!

E' han go' eller...?

När nu klippet ligger på You Tube och i bloggen ska vi testa igen. MED hörapparater. Ett råd även till bloggbesökare med samma handikapp.