Nu var du lik Gudrun Schyman, sa Husbonden en dag när jag for ut i en av mina besvärjelser över högeralliansen. Tackar allra mjukast, sämre förebilder finns. Det blir dessvärre allt längre mellan utbrotten, nu är det bara too much. Kan inte slösa min energi på detta rakt ut i luften. Väntar bara på att svenska folket ska fatta. Och det tar tid.

Råkade osökt se kvällens Uppdrag Granskning om högerregeringens utstuderade djävulsdrag med utrensning av mångårigt anställda på kansliet. Utförandet visar tydligt att tillvägagångssättet är planerat sedan lång tid före tillträdandet 2006. Säkert redan vid tiden för ’Herr Reichfeldts’ bok 1993 ’Det sovande folket’, kan jag tro. Han vet precis vart han vill.

Ack, svenska folk… hwi gjorde ni oss detta? Vad gjorde ni när ni släppte in dessa diktaturens kreatur i Rosenbad? Ta bort dem, säger jag bara. Och det fort!

Efter dagens besök på vårdcentralen kikade jag in på bibblan för att se en märklig utställning av konstnären Christine Waller med fotokollage som hon även målat på. Obeskrivligt! Skickligt utan tvivel, otroligt kreativt men inte så inspirerande som jag hoppats på. Vi tänder ju på olika grejer.

Botaniserade en stund bland årets eau de toiletter på Färghandeln. Ja, för det finns ju aldrig samma dofter och märken från år till år numera. Tröttsam provning. Somliga dofter försvann efter en sekund… vem vill lägga pengar på sånt… eller är mitt luktsinne borta…? Sprayade två av dem på händerna för att sova på saken över natt. Tror nu jag vet vilken det blir.

Tänk så mycket det finns att säga om regeringens fegbugdet. Bara föör mycket. Orkar inte. Tacka vet jag facebook som uppdaterar mig hos så många duktiga vänsterskribenter.

Facebook… JAG…? Trodde aldrig det skulle hända. Nu är det faktum. Har just klurat ut hur detta, det mest ultimata nätverket bland sociala medier, bäst skulle passa just mig. Nämligen som lat, asocial och egoistisk brukare av ’gilla’-funktionen.

Bara genom att titta in där får jag nu automatiskt en översyn över alla texter från min intressesfär. Ögnar och klickar på det som verkar mest angeläget. Minsta möjliga ansträngning. Behöver inte hoppa runt bland olika ’webbfavoriter’ för att se vad som hänt.

Allt ligger där redan för mina ögon. Om jag inte varit inne på ett par dar ligger infon kvar, bara att scrolla och ögna. Det kallar jag uppdatering! Lätt som en plätt. Skräddarsytt för mig. Skam den som ger sig ;-)

På facebook har jag inga vänner, tänker inte skaffa några, skriver inget själv, delar ingen info med någon, har HÖG sekretess. Uppdateringen är bara för mig själv. Så kan man faktiskt använda nätverket! Vänner håller jag kontakt med på annat sätt, det finns ju telefon och mail. Samt face to face...haha.

För att uppnå detta gick jag som uppkopplad på facebook in på de olika webbsidor som intresserar mig, klickade på ”följ oss på facebook”, kom till deras facebooksida (allt fler har sådan idag) och klickade på ’gilla’. Färdigt. Sen uppdateras ens facebook-konto automatiskt med snuttar av deras senaste inlägg under gruppen ’nyheter’. Idealiskt.

Det jag följer där just nu är t.ex Alliansfritt Sverige, Arbetarrörelsens tankesmedja, Dagens Arena, Scandinavian Photo, Moderskeppet samt Ett hjärta rött. Fler kan jag knappt ha, det blir för jobbigt. Man får välja ut det viktigaste.

För övrigt krånglar Crohns med skov i några dagar. Tillbaka på full cortisondos ännu ett tag. Ont när jag rör mig, alltså ockuperas tv-soffan tillsammans med varm vän, värmedynan.

Svarta kvällar och nätter nu. Svårt vänja sig vid att inte ens bilens helljus räcker till på landsvägarna. En liten harunge klarade sig med blotta förskräckelsen framför bilen vid kvällens hemfärd. Vårtbitarna spelar ännu i trädgården, de vägrar ge upp trots gårdagens markfrost. Och den vita näckrosen kämpar tappert i dammen, är nog inne på sin 30:nde blomma i år. 

Sommarlovet är över. Hösten är mötestid. Tittade som hastigast in på ett politiskt möte strax före fotoklubbens träff. Starka kontraster, samhällsfrågor eller nöjen - båda lika viktiga. 

'Uppdraget' heter en kul grej som fotoklubben startat för att vi ska få lite bilder att se på och resonera kring. Vi skriver olika teman på små lappar som lottas ut. Var och en ska till nästa möte redovisa bilder på sitt lottade tema. TÄNKA blev temat för mitt uppdrag... hmmm... vad ska man fota då, tro? Hade föredragit mitt eget bidrag 'vemod'... men de ska ju också vara en utmaning. Viktigast att man tar det lagom seriöst ;-)

Som en röd tråd, faktiskt... så är det med fåglarna i mitt liv. Skogsfrun ställde frågan och nu har jag ruvat färdigt. Få se… hur var det nu…?

Tidigt upptäcktes vildfåglarna via en fågelkarta som kom i min väg. Fascinationen för fåglarnas art- och färgrikedom blev en aha-upplevelse. Med kartan i högsta hugg startade nioåringens första försök till fågelskådning på egen hand - utan resultat. Läste fågelböcker och tecknade av.

Tamfåglar hade ännu inte lockat mig. Tänkte inte ens tanken. Ensam fågel i bur... är det nåt att ha? Så tänkte man då. Nu är djurskyddsreglerna ikapp men fågelhobbybranschen låg i framkant när det gällde fåglars miljö...

Efter fågelexpon i Göteborg på 70-talet var jag fast. Kan man göra såå fint för sina tamfåglar...?! Stora flygvoljärer klädda med gröna buskar. Herregud, det såg ju ut som om de var i skogen...! Man fick leta för att se dem därinne i lövverket. Golven var som skogsmark, täckta av löv och mossa. Vackra tropiska färggranna fåglar som trivdes i sina naturrum. Ännu en aha-upplevelse. Sen drömde jag om tamfåglar i flygvoljärer.

Jobbarkompisen som arrangerade expon hade stor del i mitt intresse. En 'gammal' fältbiolog och fågelskådare samt uppfödare av tropiska fåglar som berättade livfullt om fågeluppfödningens glädje. Hur man slet och släpade med grenar ner i källarlokalerna, och hur hyreslängan en gång fick besvär med myrinvasion (!) på grund av detta. Vilka växter och fröer de tyckte om och hur man startade sin egen mjölmaskodling och så vidare. Blev helfrälst… så skulle jag också få det nån gång…

När jag äntligen kom ut på landet 1972 och hade plats var det min tur med nymfer och sebrafinkar. Hade även gris- och lammuppfödning, samt inhysning av andras fåglar en tid. Ändrade förhållanden och hårt arbete på lokaltidningen pausade uppfödargärningen. Tills jag mötte Husbonden som råkade ha samma intresse… Vi började i lägenhet med flera voljärer, flyttade, jobbade och flyttade igen. En vurm för västgötaspetsar fyllde tillvaron en tid men i Lilla Huset var det åter dags för fåglar efter långt uppehåll. Det uppdämda behovet har här fått sitt lystmäte.

Så blir svaret på hur jag ramlade in på denna hobby - just när jag avslutar säsongens folkbokföring med alla födslar och dödslar.

Idag var det dags för uppföljning av ansiktsförlamningen. Ettårsjubileum, kanveta, och dags för slutrapport hos läkaren. Efter ett år är det så att säga kört, och det märks. Har inte känt av några nervryckningar på cirka två månader. Alla viktiga funktioner är återställda, tack och lov, men besvärsfri är jag inte...

En nerv har kopplat fel och förbundit ögat med underläppen (!) på den drabbade sidan! Kontraktion, kallas det visst. Inte så allvarligt som det låter men tillräckligt för att irritera. Husbonden ser när det händer, men de som inte känner mig väl tror nog att jag ska vara sån.

Ofta när jag kniper med munnen - mer eller mindre - drar ögat ihop sig, dvs kisar. Det händer också när jag rör underläppen på speciella sätt, om jag blåser upp en ballong, visslar, pussas, använder sugrör eller liknande. Det ser inte alls vanprydande ut, kanske kan det även anses 'charmigt'... vad vet jag.

Operation är inte aktuell när alla funktioner återställts så här bra, dvs. att kunna äta och dricka normalt, blinka och hålla ögat fuktigt osv. Men man kan slå ut en nerv tillfälligt med botoxinjektion (skönhetsgift, som läkaren sa) för att ge en lättnad. Det blir inte permanent utan får ofta upprepas varje halvår, typ, och man måste vara motiverad för detta. Sa han.

Det är jag inte. Motiverad alltså. Så det får vara tills vidare. Skulle jag känna behov längre fram får jag en remiss till specialist genast - om så bara för rådgivning. Bara att höra av sig då. Inget förvärras av att tiden går. Således försöker jag vänja mig vid den lilla 'defekten'.

------------

Tänk... ett år sen. Det känns längre. Läste nu första inlägget i bloggen efter att ansiktsförlamningen slagit till, bloggat från sjukhuset om natten, Rapport från sjuksängen:

"Ögonbrynet hänger och ögonlocket blinkar inte självmant. Kontrollbehovet firar triumfer med ett STÄNDIGT VAKANDE ÖGA. Uttrycket att 'tala i ena mungipan' har fått en ny innebörd. Levererar numera endast 'sneda leenden' och skratten blir till förvridna grimaser. Bokstäver som P och F blir till löjliga blåsningar och det är svårt att dricka - munnen sluter inte tätt."

Inte lika roligt som det låter. När cortisonkuren var över fick jag plötslig sjukdomsinsikt och grät mig till sömns. Det fanns ingen garanti för att det alls skulle gå över. Depression. Läkarvetenskapen stod mig bi med tröst och hoppfulla fakta. Jag sa redan då att jag "aldrig kommer att skratta åt detta" och det stämmer. Det var fasansfullt att 'förlora ansiktet'. Är bara så innerligt tacksam för att har blivit återställd så bra.

Många som söker på nätet efter ansiktsförlamning hamnar i denna blogg. Den som vill läsa mer om mitt fall kan göra det under kategorin HÄR.

Nu pustar vi ut i Lilla Huset, både vi och fåglarna. Ett par jobbiga dagar har genomlevts. Cirka 150 ungar sålda på två dar, det känns. Lika många kvarvarande vilar nu stillsamt och begrundar den nya tillvaron. Nymferna har åter fått egen kupé. 

De vita risfåglarna som bott hos dem i flera år har nu flyttat in till de grå artfränderna hos kanarierna. Risfåglarna som är verkliga flockfåglar fann varann direkt och upplevde kanske därmed att det hände nåt roligt i alla fall...

Lessonparen som bråkat när häcklusten kröp på har fått separeras i var sina reservburar. Där mår de nu gott, par om par. Förr häckade de i flock - vilket är väldigt ovanligt, men sedan de fick pröva på häckning i egen kupé förra vintern accepteras inte längre flockhäckning. Kan ju också bero på att de blivit äldre...

Således blev den avdelningen ledig för sebra- och måsfinkar som nu kamperar ihop där. De ska aldrig mer få förstöra några kanariehäckningar. Lika barn leka bäst. Nu funderar vi på varaktig lösning för lessonparen. Var? När? Hur? Ingen brådska.

Höstens storstädning står närmast på tur. "Ingen rast, ingen ro, bara jobba, bara gno..." Vi ser fram mot detta, det blir så vansinnigt trevligt efteråt och kommer att hålla fram emot juletid.

Som tröst för alla vilsna själar serveras i morgon en massa godsaker. Nyplockade nypon och rönnbär, kanske även aroniabär, grodda fröer, hirskolvar (mums), grönsaker och nyrepat våtarv (fågelgräs). Nog ska vi hitta lite älggräs och havre också... Nu gäller att ingjuta mod och hopp i fågelgrupperna med stärkande livselixir. Gott höstväder inväntas med största tacksamhet.

 klicka för större bild

Några stormfällda stolar var allt vi råkade ut för när stormen Katja passerade i natt. Då har man det lindrigt och inget att klaga på. Regn ett dygn i sträck är heller inget att gnälla på, inte heller att vinden dånar i virke och skog... det finns de som har det värre.

Själv ser jag fram mot ännu en mild natt med öppna fönster. Somnar alltid gott till trädkronors sus därute. Är ganska mör efter dagens insamling av telningarna som tog tre och en halv timme. Var iväg med drygt hundra fågelbarn till zoobranschen. Allt gick bra, men tar tid och kostar på. Både fåglarna och vi blev trötta. Somnade i tv-soffan till Rapport förstås.

Vi räknar in både stamfåglarna och barnen, ingen får glömmas bort och ingen felaktig skickas iväg. Några har skadat någon tå under sommaren och de blir glada - för de stannar kvar. Fotar numera aldrig detta årliga evenemang, vissa saker vill man inte påminnas om. Det är dessvärre något som måste göras, vi kan inte behålla alla barnen varje år. Bara att bita ihop och få det gjort.

En grupp återstår, försöker få det gjort i morgon. Sen känns det riktigt folktomt i fågelhuset - bara 150 stamfåglar kvar här hemma ;-) Konstigt, vad fort man vänjer sig vid mycket fåglar. Nu får dom riktigt gott om svängrum och 'egen tid'.

Denna läckerbit tror man ju ska bli en färggrann amiral allraminst. Men nejdå, som så ofta med uppseendeväckande larver så är det en blivande grå nattfjäril (t.h.). Acronicta rumicis, syreaftonfly, ska det visst bli om jag fattat uppslagsverken rätt. Hursomhelst är det alltid en upplevelse att möta en av dem. Såå vacker! 

Och en glupande aptit har de, här naggas dagliljans blad i kanten. Hoppas larven är för hårig för fåglarna att ge sig på, vem vet... det kanske avskräcker.

För övrigt drar det ihop sig för insamling av årets fågelungar. Tiden med uppfödningens glädje och bekymmer har gått. Vi har fått njuta av ungarnas uppväxt och utveckling, glädje och frimodighet. Det har varit liv och rörelse, kvitter och spel i varje hörn. Det är dags för dem att vandra vidare ut i livet. Och för oss att pusta ut. Ska bli skönt att bara behöva storstäda varannan månad istället för varje.

Stormen Katja nalkas visst, det viner i träden och regnet smattrar på fönstret i den ljumma höstkvällen. Ännu spelar 'min vän Vårtan' i trädgården, till synes obekymrad om ovädret.