Som en röd tråd, faktiskt... så är det med fåglarna i mitt liv. Skogsfrun ställde frågan och nu har jag ruvat färdigt. Få se… hur var det nu…?

Tidigt upptäcktes vildfåglarna via en fågelkarta som kom i min väg. Fascinationen för fåglarnas art- och färgrikedom blev en aha-upplevelse. Med kartan i högsta hugg startade nioåringens första försök till fågelskådning på egen hand - utan resultat. Läste fågelböcker och tecknade av.

Tamfåglar hade ännu inte lockat mig. Tänkte inte ens tanken. Ensam fågel i bur... är det nåt att ha? Så tänkte man då. Nu är djurskyddsreglerna ikapp men fågelhobbybranschen låg i framkant när det gällde fåglars miljö...

Efter fågelexpon i Göteborg på 70-talet var jag fast. Kan man göra såå fint för sina tamfåglar...?! Stora flygvoljärer klädda med gröna buskar. Herregud, det såg ju ut som om de var i skogen...! Man fick leta för att se dem därinne i lövverket. Golven var som skogsmark, täckta av löv och mossa. Vackra tropiska färggranna fåglar som trivdes i sina naturrum. Ännu en aha-upplevelse. Sen drömde jag om tamfåglar i flygvoljärer.

Jobbarkompisen som arrangerade expon hade stor del i mitt intresse. En 'gammal' fältbiolog och fågelskådare samt uppfödare av tropiska fåglar som berättade livfullt om fågeluppfödningens glädje. Hur man slet och släpade med grenar ner i källarlokalerna, och hur hyreslängan en gång fick besvär med myrinvasion (!) på grund av detta. Vilka växter och fröer de tyckte om och hur man startade sin egen mjölmaskodling och så vidare. Blev helfrälst… så skulle jag också få det nån gång…

När jag äntligen kom ut på landet 1972 och hade plats var det min tur med nymfer och sebrafinkar. Hade även gris- och lammuppfödning, samt inhysning av andras fåglar en tid. Ändrade förhållanden och hårt arbete på lokaltidningen pausade uppfödargärningen. Tills jag mötte Husbonden som råkade ha samma intresse… Vi började i lägenhet med flera voljärer, flyttade, jobbade och flyttade igen. En vurm för västgötaspetsar fyllde tillvaron en tid men i Lilla Huset var det åter dags för fåglar efter långt uppehåll. Det uppdämda behovet har här fått sitt lystmäte.

Så blir svaret på hur jag ramlade in på denna hobby - just när jag avslutar säsongens folkbokföring med alla födslar och dödslar.

 

Ruth

18 september 2011 10:30

Ett intresse kommer alltid smygande och växer till sig snabbare en man anar. Att jobba med djur och fåglar ger så mycket tillbaka. Vilken tur att du hittade en karl med samma intresse, då var ju lyckan total. Jag har följt din blogg länge nu, men har inte påbörjat åter mitt fågel-liv som också var intensivt under många år. Jag följer dig och dina fåglar maniskt och njuter av alla fina bilder, filmer och berättelser. Tack för att du finns.
Kramen

http://bernamis.bloggplatsen.se

Margus

18 september 2011 11:10

Tack själv, Ruth, för att du finns. Alltid vänliga kommentarer i stort och smått.
Kram

 

skogsfrua på dal

20 september 2011 12:32

Så utförligt och väl berättat, nästan en levnadsbeskrivning;-) Härligt att livet gett möjlighet att förverkliga drömmarna och att kaka söker maka det vet vi ju båda;-)
Tack för att du stillat min nyfikenhet.

http://barasaras.bloggplatsen.se

Margus

20 september 2011 21:31

Delad glädje är dubbel glädje, så sant det är!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...