Idag var det dags för uppföljning av ansiktsförlamningen. Ettårsjubileum, kanveta, och dags för slutrapport hos läkaren. Efter ett år är det så att säga kört, och det märks. Har inte känt av några nervryckningar på cirka två månader. Alla viktiga funktioner är återställda, tack och lov, men besvärsfri är jag inte...

En nerv har kopplat fel och förbundit ögat med underläppen (!) på den drabbade sidan! Kontraktion, kallas det visst. Inte så allvarligt som det låter men tillräckligt för att irritera. Husbonden ser när det händer, men de som inte känner mig väl tror nog att jag ska vara sån.

Ofta när jag kniper med munnen - mer eller mindre - drar ögat ihop sig, dvs kisar. Det händer också när jag rör underläppen på speciella sätt, om jag blåser upp en ballong, visslar, pussas, använder sugrör eller liknande. Det ser inte alls vanprydande ut, kanske kan det även anses 'charmigt'... vad vet jag.

Operation är inte aktuell när alla funktioner återställts så här bra, dvs. att kunna äta och dricka normalt, blinka och hålla ögat fuktigt osv. Men man kan slå ut en nerv tillfälligt med botoxinjektion (skönhetsgift, som läkaren sa) för att ge en lättnad. Det blir inte permanent utan får ofta upprepas varje halvår, typ, och man måste vara motiverad för detta. Sa han.

Det är jag inte. Motiverad alltså. Så det får vara tills vidare. Skulle jag känna behov längre fram får jag en remiss till specialist genast - om så bara för rådgivning. Bara att höra av sig då. Inget förvärras av att tiden går. Således försöker jag vänja mig vid den lilla 'defekten'.

------------

Tänk... ett år sen. Det känns längre. Läste nu första inlägget i bloggen efter att ansiktsförlamningen slagit till, bloggat från sjukhuset om natten, Rapport från sjuksängen:

"Ögonbrynet hänger och ögonlocket blinkar inte självmant. Kontrollbehovet firar triumfer med ett STÄNDIGT VAKANDE ÖGA. Uttrycket att 'tala i ena mungipan' har fått en ny innebörd. Levererar numera endast 'sneda leenden' och skratten blir till förvridna grimaser. Bokstäver som P och F blir till löjliga blåsningar och det är svårt att dricka - munnen sluter inte tätt."

Inte lika roligt som det låter. När cortisonkuren var över fick jag plötslig sjukdomsinsikt och grät mig till sömns. Det fanns ingen garanti för att det alls skulle gå över. Depression. Läkarvetenskapen stod mig bi med tröst och hoppfulla fakta. Jag sa redan då att jag "aldrig kommer att skratta åt detta" och det stämmer. Det var fasansfullt att 'förlora ansiktet'. Är bara så innerligt tacksam för att har blivit återställd så bra.

Många som söker på nätet efter ansiktsförlamning hamnar i denna blogg. Den som vill läsa mer om mitt fall kan göra det under kategorin HÄR.