Mörka skyar drar in över Lilla Huset i kvällningen. En ensam familj tornsvalor som dröjt sig kvar extra länge hördes långt uppe bland molnen strax innan mörkret föll. Syrsornas sång vittnar om att natten blir lite ljummare än den gångna då det bara var fem grader.

Efter vårens intensiva häckning i fågelhuset kan vi vi nu åter höra kanariernas höstsång. De är många i år. På sensommaren råder betydligt lägre puls. Snart är alla är klara med ruggningen, ungarna har klarat uppväxten, de vuxna har hämtat sig och stämningen är... behaglig.

Rönnkvistar har hängts in i fågelhuset. Fåglarna får själva visa om bären är tillräckligt mogna innan vi skördar för infrysning. Tog några bilder därinne i skymningen. Särskilt mysigt när alla kommer till ro. Om bilderna upplevs mörka så är det just meningen. Ett experiment. Klicka för större bilder.

Tjocka Charlotta är nu en av våra äldsta kanarier. Flera trotjänare har gått bort; Pavarotti, Loa, Greta Garbo, Gretchen, Kopian m.fl Charlotta har aldrig brytt sig om det där med häckning, det får andra sköta. Hon bara glider med och njuter av livet. Liksom hennes syster Piraten och Lilla Blå. Visst märks det att de är gamla men än så länge förvånansvärt pigga.

Förbaskat svårt att komma i säng i tid under sommarljusa nätter. Och förbaskat svårt att se trafiken i korsningar med vajande sädesfält ända intill vägrenen. Men man kan ju inte önska bort både sommarnätter och sädesfält - det är ju de som är hela grejen. Snart nog är hösten här ändå, vilket känns i luften. Redan höstmjukt och stilla i skogen. Högtrycket som råder är nog sommarens sista.

Ett potpurri av semesterminnen:

* Lilla Huset beställde CD-boken där Torgny Lindgren själv läser sin senaste bok ’Minnen’. Fantastiskt underhållande och tänkvärd. Fick tipset genom P1:s Radioföljetong. Husbonden och jag avnjuter under väl valda stunder högläsningen på gammalt vis. Som när inte tv fanns.

* För mitt privata välbehag köptes Karin Johanissons bok ’Melankolins rum’ om svårmod och tungsinne, en av mina paradgrenar där jag känner mig hemma;-)

* Juholts tal i Almedalen höjde taket. Frälsaren hade talat och Lilla Husets invånare var uppfyllda av den helige ande. Juholt är med sin tid, lyhörd för såväl allmänheten, vilken han känner bättre än de flesta av sina kolleger, som sina politiska motståndare. Han känns ärlig och äkta.

* Frysta köttfärsen räddades med storkok: köttfärssås och pannbiffar… puh i värmen.

* En deklarationskopia var försvunnen. Försäkringsbrev för bilarna upptäcktes insorterade huller om buller -  måste ha sovit vid tillfället i fråga. Storstädning av pärmar följde. Min deklaration är fortfarande på drift… men sluträkningen har anlänt, som tur är.

* Grannen körde ner traktorn i bäcken med stor slåttermaskin bakefter. Traktorn var nästan helt försvunnen därnere, såg riktigt dramatiskt ut. Strax hördes traktorföraren svara på anrop om hjälp tvärsöver åkern: ”Jag hämtar den andra traktorn, det går bra”. Och bra gick det.

* Inköptes två ’after-lunch-stolar’ till sittplatsen vid dammen. Såna där man bara fäller bakåt när dvalan tar över.

* PRO:s grillfest vid Kvarnen innehöll bland annat klurig associationslek med ord som bildade namn på maträtter. Två smakprov nedan:
'adel lervälling' = fondue,
'odugling men glad ändå' = kassler… osv.

Solen har snart gått ner, men i Afrika lyser den... Nu drar jag till kontinenten med 'det gula ljuset' med Meryl Streep och Robert Redford på tv.

Under semestern har Husbonden och jag övat oss på kommande ständig samvaro inför höstens pensionering. Långvarig träning med sjukdomar har fått mig att hushålla med krafterna men det tar tid innan Husbonden når denna nivå. Vilket i sig är gott och väl. En pigg och alert fastighetsskötare/trädgårdsmästare är guld värd.

När semestern nu lider mot sitt slut iakttages med stigande förvåning hur ideliga idéer om beskärning av både träd och buskar med emfas framföres av Husbonden. Syrénhäcken mot vägen är således kapad jäms med fotknölarna (behövligt – den kommer om). Några stephanandra, kaprifoler och spireor har nyligen mött samma öde. En jasminbuske är uppryckt med rötterna! Ölandstoken vid farstun amputerades i våras (blommar nu). Det mumlas ofta om den vackra och välväxta häcken mot norr, vilket jag hittills förhindrat. Idag nämndes ölandstoken vid piazzan. Jag ser sekatörerna glimma i hans ögon…

Vadan denna förstörelselusta? För bevarad harmoni i Lilla Huset gäller tydligen strama tyglar och att kanalisera testosteronet mot viktigare mål, typ; spadar, hackor, gjutning, murning och liknande ’kraftsporter’...hehe ;-)

Harmoni i äktenskapets hägn har förresten jubilerat denna dag som i dag är - 22 år utan ett enda smolk i glädjebägaren. Väl värt att fira med varsin budapestbakelse, tyckte Husbonden och for till Byn.

----------------

För övrigt har en sträckning i ryggen (min) sabbat två hela dagar men verkar lätta nu. Det räcker med två dagar.

Med denna ’ryggsäck’ på lut var det dags att hjälpa kompisen med överklagande till Försäkringskassan. Vet inte vilket i ordningen (stackars alla sjuka!) men det löste sig enkelt, ty... redan i juni när hon fick sitt avslag hade jag i rena ilskan skrivit ett utkast. Detta visade sig nu vara helt användbart. Vi var riktigt nöjda och sände iväg det som det var. Puh.

”Ett lands välfärd mäts i hur väl man tar hand om de sämst ställda, inte i hur duktig man är på att trampa på dem!”

Göteborgs Nya Elementarläroverk - kommunal flickskola, var min skola i 13-16-årsåldern. Den mest intensiva perioden i en ung människas liv. 1962-65 var en särskilt laddad och spännande tid för ungdom med ökad frihet och popmusik som bara vällde fram i en veritabel explosion.

Nästan alla mina skolminnen är från just den tiden, energin var svindlande och gränslös, frestelserna omätliga, allt skulle prövas och granskas. Koncentrationen var skarp men låg dessvärre på allt utom skolarbetet vilket satte sina spår.

Fram tills nu trodde jag mig vara ensam om alla B:n, BC:n och C:n men har på ålderns höst fått tröst. Elevlistorna från Regionarkivet beställdes för att testa minnet på klasskamraternas namn. Utan min önskan hängde vissa betyg med på kopiorna, nu till stor glädje. Lättad konstateras att jag ingalunda var ensamt svart får - en senkommen upprättelse.

Att skolan faktiskt var så vacker hade jag sånär glömt. Bilderna från Riksantikvarieämbetets Bebyggelseregister fick mig att minnas… ja, visst ja! ”Men gick du i skolan i ett slott!?” utbrast Väninnan. Skolan i nyrenässansstil stod klar 1889 då elementarläroverket, grundat 1867, flyttade in. Ingen mindre än Carl Larsson hade målat alla trapphallens väggar (och till och med dörrposterna). Verket kallade han Den svenska kvinnan genom tiderna. Inget jag hade tid att sätta värde på då.

Dock minns jag 80 procent av namnen i den 32-hövdade klassen. Och den ’roliga timme’ där jag gjorde en hysteriskt modig imitation av alla våra lärare, inklusive klassföreståndaren Brita Leffler som faktiskt tyckte det var roligt! Att jag bara vågade…!

Imitationen omfattade bl.a Frau Strube, en barsk och fyrkantig tant med bacillskräck (undra på att nästan ingen lyckades med tyskan). Och mysiga 'engelskagumman', Hultman... som med stor inlevelse berättade om små gulliga halmtakstäckta cottages i gamla England (typ Midsomer).

Vårt pampiga traditionella stjärngossetåg ner till aulan med sina mörkbruna 'kyrkbänkar' är ett annat minne. För att inte tala om den otillåtna luciatraditionen när alla skolans flickor sprang i långdans ut och in genom alla salar på intilliggande Vasa pojkläroverk - inte populärt hos rektorn.

I tobaksaffären intill skolan köpte jag mängder av vykort på hästar. Strax intill fanns lämplig port för smygrökning. Har också många roliga minnen av klasskamraterna. En härlig tid i våra bästa år.

Och när Beatles slog igenom drog klassen varje rast ner till gymnastiksalen och slängde vinyl-LP:n på grammofonen (med gympalärarinnans goda minne) för att bugga till Please Please Me och Love Me Do. Det tog en ände med förskräckelse
när rektorn fick vetskap om saken. Ack, ljuva ungdomstid…

Tänk om jag bara haft kameran där... Vågade inte ens röra mig i ögonblicket. 'Örnen', förlåt... ormvråken hade stenkoll på mig, så jag blev där jag var - på farstun. Förstelnad. Mäktigt.

Ormvråkar har vi gott om. Dagligen seglar de omkring på höga höjder runt Lilla Huset med årets ungar höggljutt tjutande, piiiijuiii... I stora cirklar glider de uppåt på varma luftströmmar utan att röra en fena. I nästa stund fäller de in vingarna och dyker likt torpeder ned till lägre höjd för att kanske ryttla i någon minut.

Än har vi inte sett dem ta något byte, men de lever tydligen gott här med lyckade häckningar varje sommar. Husbonden fick nöjet att se en av ungarna på nocken till fågelhuset för en vecka sen. Gissa om jag var avundsjuk, det händer väl aldrig igen... men si, det gjorde det.

Hade just avslutat ett telefonsamtal när jättevingarna dök upp över nocken inför landning, på exakt samma ställe där Husbonden sett den. Så nära! Så stor!

Krisch, lät klorna mot takpannorna. Vingarna vecklades in på solfjädersvis. Fransiga fjädrar på huvud och hals fladdrade lätt i vinden. Reslig och stolt. Tiden stod still. Örnblicken mötte för ett ögonblick min egen. Den skarpa kroknäbbsprofilen var magnifik när han såg sig omkring. Så lättade han på nytt, 'bred dina vida vingar', rundade på låg höjd Lilla Huset och steg åter till väders.

Mamma Mia...! Vilken grej. Örnkänsla! Höken, släng dig i väggen, den är ju liten.  Undrar då hur ett möte med en riktig örn skulle vara.

Ormvråken är aldrig intresserad av våra fåglar, de jagar tydligen bara fältvilt. Nymferna ser lätt skillnad på vråk och hök i luften. Det märks på reaktionerna. Detta var uppenbart en unge som utforskade miljön - eller behövde vila. Maffigt.

En parentes. En viktig sådan.

Kulturkrönikan, nämnd i föregående inlägg, om barn som skyr skogen förtjänar en bättre redovisning. Hörde att min inbäddade spelare inte alltid fungerar i alla datorer. Så HÄR KOMMER DEN... med både utskrift och länk: 

Nedan ett fullständigt citat från Johannes Ekmans brandfackla till Kulturkrönika söndag 2011.08.07 ur Sveriges Radio P1:

"

2000-talets svenska barn är avskärmade från skog och mark. Bokstavligt avskärmade i elektronikens inomhus- och underhållningsvärld. Natur blir alltmer onaturlig, konstaterar Dagens Industris weekendbilaga i ett reportage. De vuxna går i spetsen för synen på skog och vildmark. Skogen kan möjligen locka om den kryddas med tävlingsinriktad vildmarksaction som toppas med årgångsvin och trerätters middag, noterar Dagens Industri och citerar sjuåriga Signe som tycker att skogen är ofräsch i förhållande till köpcentrets lockelser. Skogskulturforskaren Lars Gardell bedömer att skogsbesöken i landet minskat med en tredjedel sedan 60-talet, barn står för största minskningen. Gardell finner inte länge några skogskojor byggda för eller av barn som också överbeskyddas av en vuxenvärld som ibland tycks se varje skogsdunge som en härd för endera smittbärande fästingar eller lömska pedofiler.

Friluftsfrämjandet försöker tappert skapa familjegrupper för naturutflykter för att aktivera den alltmer bekväma och elektronikförslavade nutidsmänniskan. Forskningsprojektet Friluftsliv i förändring tillkom 2006 för att analysera förändringarna av fritidsvanorna i landet. Många tycks skämmas över sina få kontakter med natur och vildmark och överdriver i enkäter sitt friluftsliv.

Doktoranden Mattias Sandberg som forskar om barns förhållande till naturen konstaterar att barn har en intuitiv fascination för djur och natur men alltför sällan får stimulans från föräldrar att utveckla intresset. Scoutrörelsens generalsekreterare Maria Graner finner att dagens barn, förutom de allra minsta, alltmer efterfrågar rollspelsinriktade mysterieläger eller Harry Potter-hajker för att ta sig ut i skog och mark.

Svenska Turistföreningen uppfattas allt oftare som en tråkig och bokstavligen mossig inrättning. Planer finns nu, enligt Dagens Industri, på framtida sk ”glamping”, anläggningar för lyx- eller glamourcamping.

Nackareservatet utanför Stockholm lockar med akrobatliknande balansövningar på stålvajrar högt mellan tallstammar, enligt reklamen idealisk för företags sk ’team-building’. En svampplockande äldre dam uttryckte i sammanhanget en oro för att plötsligt få ett blivande direktörsämne neddimpande i huvudet från en talltopp.

För ett par år sedan utkom den amerikanska debattboken Last Child In The Woods. Författaren Richard Low skriver att barn i naturen idag är en utrotningshotad art. Och, skriver Low, finns ett oskiljbart samband mellan barns hälsa och naturens hälsa, mellan barns naturmedvetande och Jordens framtida överlevnad.

Författaren noterar att hans egen hemtrakt San Diego County i naturrikedom är en av världens rikaste enligt FN. Ändå har ingen enda av områdets 43 skolor en enda kurs i lokal naturlära. Också utbildningssamhället har blivit naturblint, finner Richard Low."    slut citat.

Den som vill höra krönikan i sin helhet kan gå in HÄR. Spelaren nedtill i fönstret ska då vara inställd på rätt inslag i lunchekot (16 minuter), men det är tveksamt (hihi). Nymodigheter är väl bra, men... SR har mycket att jobba på. 

2000-talets svenska barn är ’avskärmade’ från skog och mark genom elektroniken. Skogen anses mossig och ofräsch, och mycket beror på föräldrarna som inte stimulerar barnens intuitiva fascination för djur och natur. Skogsforskare finner inte längre några skogskojor byggda av barn och bedömer att skogsbesöken minskat med en tredjedel sedan 60-talet.

Friluftsfrämjandet kämpar i motvind. Scoutrörelsen finner att dagens barn efterfrågar mysterieläger och Harry Potter-hajker för att ta sig ut i skog och mark. Och Svenska Turistföreningen lär planera s.k ’glamping’, anläggningar för lyx- eller glamourcamping!

Kan det verkligen vara så illa? Och detta i ett land med skog i överflöd!? Och med obegränsad tillgång genom en världsunik allemansrätt!?

Jo, tecknen är tydliga. Belägg för ovan påstådda framfördes i Lunchekots kulturkrönika i söndags.

Själv blev jag matt när jag hörde Johannes Ekmans utmärkta krönika, en riktig brandfackla. Det känns angeläget att sprida rönen. Flytta ljudmarkören i spelaren nedan till inslaget 16 minuter in i programmet.

 (Hoppas detta funkar för Sveriges Radio har lite problem med nymodigheterna.)

Då spelaren inte funkar i alla datorer finns en fullständig utskrift av nämnda krönika HÄR.

Äntligen regn och svalare. Bara 21 grader idag. Man kan andas ut.

Vännerna bjöd på tacos med tillbehör, nytt för oss ’gamlingar’. Tacoshyllorna i butiken har hittills passerats med skygglappar på. Nu var vi riktigt djärva… och bättre sent än aldrig;-)

    klicka för större

Tacos går alldeles utmärkt att reprisera som lätt plockmat på sommaren. Fast snart nalkas hösten… De Mustiga Grytornas Tid - den kära husmanskosten som vi inrotade svenskar känner särskilt för. Apropå denna hittades en innehållsrik och uttömmande artikel om det SVENSKA KÖKET på Wikipedia. Där finns ALLT om svenskars historiska traditioner i matväg. Mycket läsvärd. Skrev ut den och läser än…

Vi fick också se hur man löst förvaringen av Toste. Urnan med hans aska står i svepeasken ovanpå hörnskåpet. En älskad hund vilar i frid. Det blev som en liten minnesstund. Dessvärre skulle mobilkameran envisas att ta bilden utan blixt vilket drabbade skärpan. Tror mobilen blivit övermodig i sin ljusstyrka… hur tuktas en sådan…?

Fotoklubben tar sig. En liten tapper skara råkas och språkas om allt i fotoväg. Gårdagens träff var välbesökt trots semestertid.

För övrigt säkerhetskopierades i kväll allt i bild- och filmväg från mobil-, system- samt filmkamera till extern hårddisk. Skaffar snart ytterligare en dito – för säkerhets skull. Ryser vid blotta tanken på vad som kan hända – OM det händer. Brrr. Kameror tömda och redo för nya äventyr...