Minutiös och djuplodande röjning i bokhyllan är inledd. Eftertänksamt och tyst medan man sjunger 'långsamhetens lov'. Mitt sätt att vila efter alla händelser. Att mitt i denna röjning återfinna försvunna diabilder via ett stickspår på helt annan plats är inget mindre än ett under. Men så blev det...

Först överraskat hojtande, stunden därpå missnöjt grymtande... "minst hälften saknas fortfarande". Jo, så är det allt. Men i alla fall roligt till 50 procent;-)

Bilderna på tjejkompisens premiär som jockey på galopphästen Shangri-La var himla kul att återse, liksom de från Flyinge Hingstdepå och Stuteri samt ett fåtal från Skottland och England - alla från vårt ljuva 60-tal.

Trösterikt var också att återse en försvunnen ungdom och så här drygt 40 år efteråt kan inte ens Jantelagen hindra mig från att vara rätt nöjd. Det råttgråa blev blonderat och extrakilon var inte ens uppfunna.

Den lilla käcka och inte alltför vanliga göktytan, en hackspettart, blev också ett kärt återseende där den så totalt smält in i miljön på den gråmurkna vindskivan. På en diaduk syns den förstås bättre, det var ju så det var tänkt på sin tid.

Det lilla tittskåpet, den ålderdomliga tingesten, var förstås stendött. Konstigt nog hade batterierna inte ärgat alls (trots fuktig omgivning). Tur man har ljusbord! Ser riktigt proffsigt ut.

Bokhyllan rensas nu på allt "som jag sedan inte kommer att sakna" - en bra målsättning. Syftet är att kasta all barlast som bara tynger, den har bara ökat och ökat under 60 år. En liknande röjning har aldrig någonsin tidigare skett i mitt liv.

"Varav hjärtat är fullt, så talar munnen." En uppmärksam läsare av denna blogg märker säkert att det tjatas om dessa nypon och rönnbär. Jo, så blir det när något hänger över en, vilket det gjort tills idag.

Först skulle ett besök för blodprov på labbet klaras av, sen lunchen, sen lätt paus för andhämtning... sen på't igen. Vid 15-tiden var det full frä... förlåt frys. En viss oro för att den rikliga skörden inte obehindrat skulle få plats fanns där.

Nu är det färdigtjatat, det gick vägen. 14 3-literspåsar med nypon, 17 dito med rönnbär. Allt är inne.  Fåglarna kan känna sig lugna. De har med nöjda miner redan smakat på godsakerna. Det räcker vintern ut, och säkert längre än så. Vi vilar på lagrarna.

Den lille vårtbitaren var bara för läcker för att lämnas i fred. Fångad i sitt rätta element. Dessa sötnosar utgör alltid en stor lockelse på lilla Sigrid som gärna leker med dem. Ingen snäll lek. Kommer hon åt drar hon benen av dem, biter och klöser tills de är svårt handikappade. Stackars små. Vi får ofta rycka in och rädda dem. (Klickbara bilder)

”Konst och Lära ger Gunst och Ära”. Under dessa visa ord inträdde man i Slöjdföreningens gamla residens i Göteborg, en av de skolor jag gick på. Devisen kröner valvet innanför den tunga bruna skolporten. Högtidligt och grandiost på nåt sätt.

Skolan startade 1848 under namnet Slöjdföreningens skola. När jag gick där hade skolan nyligen bytt namn till Konstindustriskolan. Undra på det, gamla ”Slöjdis” hade innan dess tydligen mest blivit känt för sina vilda fester. Kärt barn har många namn… numera heter den Högskolan för design och konsthantverk (HDK) kanveta… är medlem i Göteborgs Universitet och har intimt samarbete med Chalmers.

Skälet till min närvaro -68 var mindre grandiost, en 34-veckors kartritningskurs rätt och slätt. Fast det var lite märkvärdigt att vistas bland alla individualister och fritt skapande själar. Med så att säga fritt tillträde till en värld vi annars aldrig skulle mött. Vi gick väl där och sneglade på bohemerna under rasterna.

Skolan har sedan gammalt ett nära samarbete med Röhsska konst- och designmuséet… ja, så nära att man som elev lätt kunde kvista in på muséet via en glasad övergång mellan fastigheterna. Ganska häftigt, tyckte vi.

Av skäl jag icke förstått var skoladressen Kristinelundsgatan, på den tiden Göteborgs motsvarighet till Malmskillnadsgatan i Stockholm, utsatt för en trafik man helst inte ville ha kontakt med. När man mörka höstkvällar skulle trava iväg till spårvagnen förföljdes man av bilar sakta, sakta utefter gatan, den ena efter den andra. Spejande torskar med nedrullade bilrutor gled fram runt kvarteret. Strax lärde man sig att ta på sin mest officiella min, gå fort och bara titta rakt framåt för att slippa skamlösa förslag. Mammas gamla knep.

- Kan ni komma omgående, frågade killen med höbalarna när jag ringde klockan 09.00 Härligt med morgonpigga människor! - Joodå, vi kommer!

Vi var faktiskt redan klara med fåglarna. Hade vaknat vid femtiden, en timme tidigare än vanligt (bilköparadrenalinet låg väl kvar och skalpade…). Gårdagen regnade bort och nu var det hoppfullt igen. Marsvinen längtade efter sitt nya hö. Och sen vart det full fart.

Fyra hinkar nypon, sex balar hö, två baljor med älggräs och lika mycket rönnbär… så långt. Dagens skörd är under tak, alltid en lika skön känsla. Måtro vi låg i. Husbonden klängde i träden där vildfåglarna redan börjat smaka de röda läckerheterna. Minsann stötte han inte på några domherreungar däruppe också. Toksöta.

Om jag vid uppvaknandet i morgon finner mig vara i god form tänker jag nog ’homma åt mig’ mer rönnbär än så, vilket våra fåglar aldrig kan få nog av. Bäst att vara före sidensvansarna, för när de kommer i flock brukar träden bli rena på fem minuter. Förresten blir det alltid kvar till vildfåglarna högst upp.

Nu tarvas ommöblering i frysarna för att få in bären.

Efter en veckas tekniska bryderier och beslutsvånda är nya bilen beställd. Leveranstid tre månader. Det blir en Renault Clio igen, en populär liten sort med många utmärkelser, vilken vi känner väl och är förtjusta i. En bensinsnål men pigg sort med miljöbilspremie (Exception). Framtida utgifter planeras inför pensionen. Husbondens Scènic övertas av Vännerna.

Största plågan vållades av Renaults skrotningspremie på 30 000 kr för en tio år gammal bil. Där MIN pärla passade in. Det sved och värkte. Inte skrotar man en trotjänare som bara gått 6000 mil, har bott i garage, är piggare än mången nybil och i övrigt är som ny… Men marknaden är så tokig att skrotning skulle ge mer än försäljning. Diskussioner, högre skolans matematik, en veckas störd sömn. Vi nöjde oss med miljöpremien på 20 000 kr. Gick ändå inte att kombinera.

Slutet gott. Vi behåller Pärlan ett tag till. Ett steg i taget. Allt ska kännas rätt. Lilla Huset har om några månader TVÅ Clio. Till dess får vi öva på att bara ha en, och se hur det känns. Två bilar är ren lyx, men nästan ett måste på landet.

Dilemmat tog en vecka av våra liv, har krävt rikligt med energi, tarvat massor av sömn samt efterlämnat åtskilliga andra sysslor ogjorda. Idag firades med pizza och tretimmars middagslur under det långa regnet. Är helt slut.

Dagens kalldusch var Renaults prissättning på färger. Att metalliclack ger tillägg på 5000 kr visste vi och avstod detta, silver skulle vi definitivt INTE ha, det har ju alla andra. Valde röd standard och satt som fågelholkar – försäljaren också – när detta renderade tillägg på 1500 kr!

Hur hade Renault tänkt att bilen ska levereras utan tillägg…? Naken? Olackad? Svar = Jo, VIT… bara så. EN ENDA FÄRG UTAN TILLÄGG! År 2011! Nu fick vi den röda utan kostnad, ty försäljaren som inte kunde ana detta dumma påfund hade lovat så. Bilbytarbryderier kräver sitt.

Sensommartid är skördetid. Rönnbär och nypon till fåglarnas vintermeny står på tur. Ska snart plockas och frysas in. Älggräs frossas i just nu, liksom groblad…

Vem kan gilla groblad, tänkte jag väl förr. Dessa sega gummiartade blad som ligger platt mot marken. Och vem har egentligen tittat ordentligt på fröstänglarna där de växer mitt på grusvägen, på sämsta möjliga plats där inga andra växter trivs.

’Fågelgubbarna’ har fått oss att tänka om. Grobladsstänglar är ena riktiga läckerbitar, visar det sig. Stor förtjusning i voljären så här års. Verkar för övrigt vara ett bra år för groblad. (Klickbara bilder)

Älggräset växer i närheten av bäckar och mader. Häromdagen var Husbonden och jag på vådligt äventyr i en brant ner mot det breda och djupa krondiket. Ingen risk för livet kanske, men vem vill dråsa ner i blötan. Alltför avancerad gymnastik för vek rygg = träningsvärk. Men vi kom hem med två fulla säckar. Fåglarna gläds nu åt att själva få pilla fram fröerna. Mycket roligare än de serverade fröblandningarna.

- Nu får Göte gå och sätta sig! PRO-ordföranden hade lite svårt att få ordning på klassen så här i skolstarten. Sommarystra själar hade svårt att komma till sans. PROs augustimöte kändes lite som skolstart, uppsluppet och stimmigt.

Träffen gav mig tillfälle att överlämna privata VHS-filmer till en medlem som hjälper till med överföring till dvd-skivor. Har två ’fådda’ filmer på Ulriks valpar, plus en annan ’fådd’ film med Lisas valptid hos uppfödaren (Lisas film) samt en med Spanska Ridskolan, inspelad via tv.

Kvalitén är inte lysande på någon av dem, men… några minnen måste man få spara. Och nu lägger Lilla Huset ner VHS-formatet ty det finns snart inga VHS-spelare kvar.

En av filmerna höll dock inte måttet och måste kastas. Ja, faktiskt tre kopior av samma film vilka med tiden blivit ospelbara. Alltså bara legat och gått sönder av sig själva. Ledsamt.

Det var tv-programmet VIKINGARNAS HUND (västgötaspetsen) för 30 år sen där jag själv medverkade – ett kärt minne. VHS-kopian var en överföring från tidigare VCR-format. 

Var gång tekniken gör ett språng framåt måste man kopiera om sina gamla minnen för att alls kunna njuta av dem i nutid, och för varje överföring försämras kvalitén. Det är således INTE MENINGEN ATT VI SKA HA NÅGRA MINNEN KVAR.

Inte hjälper SVT till heller... Man har nu visserligen startat SVT-butiken där dvd-kopior av program och serier saluförs - verkligen på tiden - men till lite tuffa priser. De erbjuder också beställning av dvd-kopior med inslag, magasin och annat som någon önskar av enskilda skäl. Det kallas 'privata kopior' och är hutlöst dyrt: 2000 kronor för en halvtimme!

Jag prövade att beställa 'mitt' 30 år gamla tv-program där, och jo, det skulle gå. Men DÅ HÖJDES TIDIGARE ANGIVET PRIS TILL 3500 KRONOR! En 75-procentig prishöjning! Det liknar vilseledande marknadsföring, ocker och missbruk av monopolställning. Jag gav upp. Det är INTE MENINGEN ATT VI SKA HA NÅGRA MINNEN KVAR.

Lilla Huset har bråda... ja, eller snarare brydsamma, dagar. Planerat bilbyte står på agendan. Mycket att undersöka och tänka på... miljöbilar, premier hit och dit, motorer, garantier och sist men inte minst... PENGAR. All vaken tid går nu åt till dessa bryderier. Beslutsvånda är INTE roligt.

Efter faktapluggande på tusentals nya begrepp samt besök på bilfirma var jag totalslut, satte mig i tv-soffan och slocknade i tre timmar...!! Mina sista ångestfyllda ord innan nattsömnen var "vi behåller våra bilar, lugnast så".

Halvsovande morgonen därpå, rufsig och med lutande kaffemugg i handen, var min första tanke: vilka beslut måste fattas idag? Direkt plågsamt, ehuru angeläget.

Ett pensionärsliv med begränsad inkomst bör planeras, särskilt beträffande utgifter på sikt. Helst bör rationella, logiska och förnuftiga beslut tas. Tungt och svårt, men något man måste igenom. Alltid lika avskyvärt. Bilar är våldsamt övervärderade, det har jag sagt i trettio år.

Något man inte heller vet något om numera är... vädret. När såg vi en pålitlig prognos senast. Istället för den senaste månadens urdåliga prognoser borde meteorologerna säga rätt och slätt: Stort regn kommer snart, översvämning väntas men vi vet inte var eller när. Om det inte regnar blir det mulet eller sol. Så bara.