Kvällen ägnades åt samtal med kompisen AL. Måste ju följa upp hur hennes fall hos 'förkränkningskassan' fortlöper. Sist blev jag matt, fick tryck över bröstet och blev kräkfärdig över behandlingen. Nu... gråtfärdig av uppskattning.  

Nähähäedå, inte så att saken ordnats. Långt därifrån. Nej, jag blev rent lycklig över att AL är så klipsk, så ihärdig, så socialt kompetent och fortfarande har psyke och energi att själv kunna driva sitt ärende. För nu går skam på torra land...

FK:s "specialistutredare" hade inte ens läst papperen i AL:s ärende. Man hade bara TROTT alternativt TAGIT FÖR GIVET att det - trots 16 månaders arbetsförmågebedömning - var ett nytt ärende när man tänkte avslå hennes begäran om sjukpeng. Bara så.

AL letade sig fram till den spydiga handläggarens chef och kopplades strax vidare till specialistutredaren vilken togs på bar gärning under samtalet. Utredaren trodde att AL var ett nytt ärende som skulle till arbetsförmedlingen direkt.

- Du har alltså inte läst handlingarna, konstaterade AL sammanbitet. Lång och talande tystnad uppstod! Va!? Nu ska denne göra detta - brådskande - och sedan höra av sig. Möjligen finns ett hopp där.

Man blir både chockad och knockad av denna insikt. Ett gravt tjänstefel först och främst. Hur många andra personers liv har denna utredare på sitt samvete? Hur många har måst lämna sina hem på grund av sådana utredare? Hur många har blivit ruinerade, hamnat hos socialen, 'pinats under Pontius Pilatus och korsfästs' med denna nonchalans?

Hur många andra sjuka har AL:s sociala förmåga, kunskap och inhärdighet? Inte många. Framför allt inte efter nio års försäkringskassestress och med svåra sjukdomar som tär på energin. När jag tänker på alla dem snörs strupen åt och gråten sitter i halsen. Många går bara under. En del tar sina liv.

----------------
För detta har 'Herr Reichfeldt' erhållit guldmedalj "för sina insatser för en social marknadsekonomi". Utdelad i Tyskland, av alla ställen...  Vad som ovan relaterats är alltså medaljens baksida.