Bara att erkänna som det är. Vårsolen stressar mig. Man vill ju så gärna ta vara på det fina vädret. Då inträder villrådighet, beslutsvånda, kaos. Stress helt enkelt. Vilket gör mig trött… så att INGET blir gjort. Tacka vet jag sensommar och höst, då stora lugnet inträder. Inte lätt att vara människa.

Tusan så kallt idag, hoppas folk haft ordentligt med kläder på idag – det hade jag. Vi fick hit vännerna på pajträff - sista dagen för Väninnans gubbe innan operation av foten. I morgon vid denna tid är det över, sen väntar åtta veckors gips. Vi kämpade i det längsta på vårverandan i en gnutta lä, men till slut gav vi upp och begav oss inomhus.

Husbonden har roat sig med att egenhändigt tillverka en ställning för perennarabatten i vilken klematisen förväntas klänga så glatt. Jag fotade mina klädinköp (tänk om man kunde drapera dem som de skyltar i affärerna). Nu gäller det att hitta lämpliga andra kläder att matcha dem till…

Första Maj är för mig Socialismens Högtidsdag – hur man än firar den. Inte konstigt man är socialist, nästan född under ett demonstrationståg som man är. Mamma och pappa demonstrerade som vanligt förstås. När taktfasta trummor och Internationalen dånade ville rebellen ut.

Färdigt blev det först på natten, den andra maj… men ändå. Tonerna från ’Upp till kamp’ får mig att rysa, den bästa start man kunde få. Pappa hade nog velat att det skulle skett Den Rätta Dagen.

Nu finns mycket att ta igen och analysera när det gäller årets första maj-tal. Medierna visar ju inte så mycket numera och man kan inte förlita sig på deras rapportering. De flesta gör allt för att förminska och negligera Håkan Juholt. Men där bedrar de sig. Läste en kolossalt intressant intervju med honom… men den kan jag återkomma till. Snart är det han som sätter agendan.

Och med en stärkt socialdemokrati får vänstern den draghjälp som behövs, eller vice versa… V och S är samma andas barn, komna ur samma ursprung. Hoppfullt.