Liiite intressant var det att se vad Robyn sysslar med nuförtiden. Kvällens tv-sända liveshow från Stockholm gav besked. Min omedelbara känsla var ’Robyn goes Kraftwerk’, och just så hade någon annan formulerat det på nätet.

Lilla Huset stod ut med fyra låtar, sen höll vi på att få epileptiska anfall av det psykedeliska blinkandet. Värre än värsta ravepartyt… Sagt av en som ändå är en sann diggare av många technolåtar. Showen var fjärran från den där skvallerbyttabingbångramsan hon slog igenom med 1995 – Do You Really Want Me. Men kul att vi har henne… och duktig är hon som tusan.

Husbonden zappade av hälsoskäl – med benäget bistånd från undertecknad - vidare till annan kanal. Själv dök jag ner vid datorn för att leverera bilder till Fotoklubbens utställning. Ännu en mosig dag... värst vad den där ’svältkuren’ tog på resurserna;-) Proceduren krävde enorm koncentration. Har nu sovit djuuupt i två dagar samt njutit av mat, godis, chips, karameller och jag vet inte allt.

   klicka för större bild  

Gjordes även nödvändig tur till Landvetter efter cederträflis till fåglarna, vilket inte säljs var som helst och framför allt inte i stora förpackningar. Lunch köptes i Sibyllakiosk och åts i bilen. Jag satt där bak och matade Sigrid med pommes strips och hamburgare. Rena idyllen.

Så var den koloskopin över. Med tillhörande späkning. Känns som man bara fördrivit tre hela dagar till ingen nytta, i sträng koncentration för att fullfölja 'programmet' till punkt och pricka utan excesser. Liksom icke i denna världen.

Undersökningen gick bra, herr Crohn (tarminflammationen) ligger där och gnager men någon ny förträngning förelåg ej. Således behövdes ingen ny ballongvidgning av tarmen. Som vanligt väntas svar på vävnadsprover senare.

Då ingreppet skedde på kvällstid köpte jag en stor smörgås från cafeterian på förhand, kände mig riktigt smart. Visste ju inte om jag var klar till stängningen. Ändå får man kaffe och macka på endoskopin - vågade inte lita på att det räckte. Jag var vrålhungrig, kände mig som en strafflägerfånge (i-landsproblem, men ändå).

Tre smörgåsar och kaffe med påtår, maffig chokladbit i väntan på taxin. Sen började man känna igen sig. Hemma väntade kokt ris och knaperstekt bacon. Innan jag tuppade av i tv-soffan av pur utmattning hade jag dessutom hällat i mig capuccino och julmust. Samt chips... i rena glädjen över att åter få lov. Rena frosseriet.

Läkaren planerar ny häftig medicin efter detta, men det ska vi bli två om... Nu börjar resten av mitt liv.

Sista måltiden bestod av favoriträtten lax med citronsås. Sen var det silade soppor för hela slanten. Det var i går. I morgon väntar koloskopi (fiberoptisk undersökning av tarm med entré via 'personalutgången').

Således har man laxerat denna afton, TVÅ LITER LAXABON intogs under två timmar, ett dricksglas var tionde minut. Och sen... ja, det behöver vi kanske inte gå in på.

Hur som helst underlättades proceduren av att tänka på annat. Hjälper kompisen AL med ett överklagande till Försäkringskassan under tiden, så det var till att ränna mellan dator och köksbänk.

Vätska istället för mat är inge' kul. Känner mig som en spärrballong. Hungrig som bara den. Undersökningen sker inte förrän på KVÄLLEN...!! Ingen mat i morgon heller. Däremot en ny 'rolig' laxering i morgon bitti - helt enligt anvisningarna. Värsta sköljningen. TVÅ nya fräscha liter av äckelpäcklet. Tur man får röka och dricka kaffe i alla fall. 

Fantastiska dagar nu. Tiden kändes tiden rätt att öppna även för finkarna. Gissa om glädjen var stor. Ryktet spreds som en löpeld därinne ”luckan är öppen, solen skiner, kom igen alla” och ut for – tror jag – allihop. Det var strömhopp genom luckan, gamla som unga kom vinande genom luften där jag stod med kameran.

De nya ungarna som redan äter själva hängde på. Det var som ett upplopp… ’släpp fångarne loss, det är vår’. Tuvalisa som egentligen ruvar en ny kull kunde inte bärga sig, hon tog rast en liten stund för att smaka det spröda gräset. Likaså Esther som matar stora ungar i boet. Hoppas pojkvännerna ryckte in som barn- och äggvakter under tiden.

Livlig trafik hela dagen. Och när de ryckt upp grässtrån en stund gick de till platsen för badkaren… ”hallå, ska det inte finnas vatten här… hallå, VAR är vattnet!”.

- Ursäkta mej, då… Hade inte hunnit med. Fort fram med badkaren och fyllde dem till brädden, och plums så var dom där alla på en gång. Att blaska sig dyngvåt och sedan soltorka, finns det nåt underbarare, tycktes dom säga.

Mot kvällen glesnade det i leden. Vi fick lite besvär med att få in några ungar som inte fått vana på inflygningen ännu, men annars skötte de sig som brukligt. Vid tiden för kvällstillsynen var det ovanligt lugnt inomhus där många sov djupt. Alla var jättetrötta och lyckliga efter en hel dag på grönbete och spa.

Man känner sig mycket tillfreds med att ha tillfredsställt så mångas behov under en dag.

Värmen är här. I kväll har vi hela 11,6 plusgrader och grodorna kväker i dammen. Åh, så vi har längtat efter detta! Känns osannolikt att hela världen ska bli grön. Ett lika stort underverk varje vår. Nu när allt fortfarande är torrt och kalt kan man knappt tro att det är sant.

Utöver fågelmöte denna helg: utemöbler fram, stolspolning och lång skogspromenad med Sigrid.

Ving- och kloklippning på tamfågel var ämnet för dagens fågelmöte i Uddevalla. Länge sen sist. Alltid lika roligt att träffa likasinnade. Samt en rad papegojor. Att möta en stor ara på nära håll är alltid en upplevelse. Jättesöta aran Sally var i blickfånget på sin bur under hela mötet när hon klev omkring. Och man fick nästan hålla för öronen när hon luftade lungorna. Nä, vi har inga funderingar på att skaffa en sådan.  

Efter mötet fick alla som ville hjälp med klippning av klor och vingar på sina skyddslingar, utöver Sally även två grå jakos och två amazoner. Några bytte fåglar med varann och häckningsresultat redovisades.

Klippningen företogs med milt våld, handskar på och handduk över huvudet (fågelns). Tre man hjälptes åt med den treåriga araflickan som protesterade ljudligt medan husse tröstade på babyspråk. ”Såja Sally, vi ska bara klippa klorna lite”.

En fågel – om än tam – samtycker sällan till det övergrepp som det innebär att bli fasthållen. Stora fåglar har en imponerande styrka i både vingar, näbb och klor. Och en ara kan lätt knipsa av ett finger om det vill sig illa. Således behövs hjälp.

Strax efter ’ingreppet’ var fåglarna lugna igen. Deras förtroende för sina ägare är väl befäst. Skriker gör de inte av smärta utan av harm - över att bli fasthållna. Alla som klippt sina naglar vet ju att det inte gör ont.

Husbonden och jag fick ta emot inte mindre än TRE plaketter för ”fin uppfödning”. En trevlig uppmuntran som fågelföreningen delar ut till de medlemmar som fått fram ungar från minst tre arter. Tänk vad tiden går… plaketterna gällde åren 2008, 2009 och 2010.

Till Uddevalla kom vi lyckligtvis in rätt väg så att vi kunde stanna till och titta på mormors hus där jag som liten 'valp' tillbringat många somrar med kusinerna och alla föräldrar. Stora samlingar på den tiden. Många minnen. Bortsett från att huset moderniserats var allt sig likt. Samma gamla grind från 1950-talet hängde kvar.

Tur man har reservburar. Där bor nu ett gäng boplundrare och äggtjyvar – sebrafinkarna. Alle zusammen, 39 stycken, både vuxna och barn. De häckade inne hos kanarierna och allt var frid och fröjd tills ungarna kom ut och kanarierna lagt äggen till sina andrakullar.

Plötsligt märktes hur ägg försvann från bona… alltför många för att bara vara ’olyckor’. En dag hängde alla vuxna sebrafinkar som gamar runt kanariebona för att äta upp deras ägg. Skarpt läge. Det som förut varit rena idyllen... 

Helt sonika samlades hela sebraflocken in, vuxna såväl som bebisar - barnen matades ju fortfarande. Inte kul för dem, inte för oss, inte för risfåglar och måsfinkar som häckade och framför allt inte för kanarierna som miste äggen!

Sebrafinkar är överlevare. Bedårande slitvargar med stark fortplantningsdrift, besjälade av att uppfylla jorden på egen hand om så behövs. De är tuffa och klarar en flytt, de älskar sina ungar och håller väldigt noga reda på dem. Alla ungarna togs väl omhand. Det har också gått bra för övriga fåglar, trots störningen. En del kanarier har kläckt nya ungar som matas.

Skyller detta på ansiktsförlamningen... Hade jag inte haft den i höstas, skulle vi hunnit bygga nytt åt alla sebrafinkarna före häckningen. Då hade de och måsfinkarna bott i egen kupé. Så blir det framöver.

Ibland rinner sinnet till på fåglar som häckar… Starka känslor och instinkter är involverade - passion, kärlek, fortplantning och konkurrens. Oftast löser sig allt på smidigt sätt, men tidvis blir man som ägare rent förtvivlad. Som den morgon då Thomas och Sussie tänkte återta SIN holk – där redan andras ungar låg …

Stämningen var uppbragt när jag kom till fågelhuset. Thomas och Sussie fladdrade som ettriga flugor runt Gustafs holk vilken han försökte freda med alla medel. Thomas och hans fru hade ju som sista par tagit ’näst sämsta’ holken där de ruvade fram en enda unge som tyvärr var missbildad. Den fick dessvärre avlivas.

Paret verkade först nöjt med att slippa ansvaret då de märkt att något var galet. Men strax vaknade lusten på ännu en kull och då skulle de prompt ha tillbaka SIN GAMLA VANLIGA plats från tidigare år. Det var Gustafs holk – med två ungar kvar. Thomas lyckades tränga sig förbi Gustaf och in i holken. Dags för mig att kolla läget.

Jaha, Sussie hade varit där och lagt ett ägg. Thomas försökte köra ut ungarna genom att bita dem på ryggen. Där var ganska mycket blod. Nymfer är fredliga och dödar inte andras ungar, han ville bara ha ut dem och ta holken för egen del. Ungarna var alltför små för att lämna boet. Stackars lille bebis!

Så kunde vi inte ha det! Thomas och Sussie fångades omgående in och förpassades till skamvrån i reservbur där de får vistas tills ungarna kommit ut. Sen får vi se… kanske har de då lugnat ner sig också. Ungen läker säkert i sinom tid, men det var en av de stunder man inte vill uppleva...

-------------------

Tillägg 2011.04.19:

Till tröst för den som känner med den lille ungen meddelas att allt gick bra. Hon kom ur holken för egen maskin och mår bra. Se HÄR.