Först trodde jag på motorsåg. Sen en ko som råmade... För långt och utdraget. Nästa gissning var annalkande bisvärm. Sen såg vi. Tre knattar närmade sig på grusrakan utanför vårt hus. På små motorcyklar. Miniatyrer.

Grannens pojk med vänner. Således beviljat från högre ort. Bara att finna sig i. Landsbygdsron som bortblåst. Påsklov förstås.

Och det höll på, och höll på. Och höll på. Samma envetna ton. Utan uppehåll. Full gas hela tiden, inga växlingar. Iiiiiiiiiiiiiiii.... I timmar. Fram och åter på vägen. Ut på åkern. Upp på vägen. Around and around. Lite tyst runt middagstid. Sen på't igen. Skärtorsdag i ett nötskal.

Långfredag började likadant. Upphörde småningom. Kanske åkdonen behövde mekas? Vi drog till vännerna på kaffe och trevlig samvaro. Bönderna plöjde. Måsar som skrek. Ingen respekt för den sakrala påsksorgen. Varmt. Lättar på klädseln. Sandaler. Hem till fåglarna för service. Inte en smällare hördes, varken i Byn eller hemma. Konstigt.

En man sägs ha hoppat från en balkong på Byn. Tredje våningen. Ett jäkla pådrag med två helikoptrar och ambulanser. Vi hörde inget. Mannen dog visst genast. Förtvivlan sprider sig... det berodde väl knappast på livsglädje. 

Återstår att se om Påskafton bjuder på samma entoniga larm över åkrarna. Tacka vet jag skolplikten.

Först som sist önskas bloggens läsare en riktigt Glad Påsk! Förutsättningarna saknas icke: gott väder med härlig vårvärme, påskliljor som slagit ut precis lagom, längtan är den rätta... efter svår vinter. Detta behöver vi, svenska folk!

   klicka för större bild

Grannens påskbrasa just i kväll, denna Skärtorsdag, överbringas härmed som påskhälsning till alla och envar. Själva håller vi just i år påskpyntet inne för egen del.

Här ska njutas av: 1) att almanackan är tom på vårdbesök ett par veckor framåt, 2) att det är precis lagom varmt med mulet och soldis ibland, 3) att hälsan står oss huvudsakligast bi samt 4) att humöret är på topp.

Grönskan är just sådär 'på gång' som det ska vara. Då vi vet att det bara blir bättre, lummigare, grönare och skönare. Att allt ligger framför oss och det ännu är lååångt till midsommar.   

-----------------------

Slutlig röjning efter pappas bortgång (maj 2008) har pågått några dagar och nu tänker jag fortsätta tills det blir färdigt. Energin håller ett tag till, känns det som. Är inne i slutfasen. Tänk att det ska ta TRE ÅR innan man känner sig redo...

Flera tavlor slängdes idag. Målade av såväl som farfar, pappa och mamma. Jag har växt upp med målningarna, jag har dem på näthinnan, jag har dem fotograferade, det räcker. 

Därtill åkte VHS-filmer som vi aldrig tittar på. Samt gamla vinylskivor som inte är i vår smak. Allt har hittills lagrats i bärkassar i vårt sovrum. Enstaka grejer sparas och ska äntligen komma på plats i passande utrymmen. Besluten känns rätt och riktiga. Några av nostalgins fotbojor lättar - åtminstone så att de inte skär in i fötterna.

Dessa tavlor åker nu till soptippen. Tillsammans smed den gamla amerikaklockan som ändå gått sönder. Det satt långt inne, men nu är det färdigt. Ett friare liv.

Uppdrag Granskning tar upp Fas 3 på sin hemsida. Där vill man nu ha berättelser från drabbade, anordnare eller arbetsförmedlare om erfarenheterna från Fas 3. Verkligen på tiden! Ett slags påskupprop – även detta alltså. Verkar bli rena anstormningen för en del länkar funkade inte när jag försökte. Undra på det… stackars plågade människor ute i landet kastar sig på varje möjlighet att göra sina röster hörda i sitt lidandes förtvivlan.

-------------------

För övrigt var SJ på tapeten i kvällens program. Här spreds ljus på tågeländet, vilket jag väntat på. Har länge retat mig på att media (borgerliga förstås) alltid skyller på att SJ missköter tågtrafiken. Men vi får aldrig höra VILKA privata bolag som tabbar sig – de är liksom fredade under SJ:s ansvarsparaply. Varför då? Häng ut dem! Vi har rätt att veta hur det är. Vem äger tågen som går sönder? Vem kör tågen som inte kommer i tid?

Det tror sjutton att inget fungerar när SJ och Trafikverket delegerar ansvaret för olika verksamheter på olika underleverantörer som i sin tur delegerar till andra underleverantörer… Till slut vet ju ingen vem som har ansvaret för vad – ’min dräng hade också en dräng’. Detta begriper vem som helst.

Så här skriver Uppdrag Granskning på sin hemsida om SJ:s styckning:

”Det nya bolaget heter Infranord AB och konkurrerar nu med stora engelska och holländska bolag om att få göra underhållet på järnvägarna så billigt som möjligt.

Verkstäderna blir ett eget bolag, stationshusen ett annat, städningen ett tredje, datahanteringen ett fjärde. SJ AB blir kvar som en renodlad tågoperatör.”

... och som ska samordna strejkande tåg från flera olika bolag…!!!

Som vanligt är det stora utländska bolag som tävlar om att göra underhållet på svenska järnvägarna SÅ BILLIGT SOM MÖJLIGT, dvs UNDERMÅLIGT. Det gäller vårdbolag såväl som apotek och skolor.

Billigt = sämre kvalitet. När ska svenska folket fatta det. Konkurrens betyder bara att bolagen köper upp konkurrenterna och bildar ett nytt monopol istället för staten, ETT MONOPOL UTAN ANSVAR.

Lilla Skorpan som blev anfallen av den pilske Thomas för en dryg vecka sen kom ur holken för egen maskin. Duktigt gjort av lilla nymfbebben. Jag trodde nästan att hon skulle vara livrädd för världen utanför efter vad som hände, men hon kravlade sig upp till hålet och kastade sig ut. Pigg och glad verkar hon också. Hon ägnade några dagar åt att pilla loss sårskorporna (se bild) och nu tycks fjädrarna vara på väg.

Thomas och Sussie som efter attacken förvisades till Skamvrån i reservburen fick vackert vänta där tills lilla Skorpan kommit ut. Nu har de åter anslutit sig till flocken och firar detta genom riklig vistelse ute i solen. Den åtråvärda holken är tom. Vem som nu tar den i besittning återstår att se. Gustaf och Lili har ju fullt upp med att mata sina fem ungar.

Sebramaffian har också fått friheten åter. De ägnade sig ju åt boplundring hos kanarierna och blev därför satta 'på cellen' i väntan på kanariekläckningar. Nu hoppar ungarna ut och maffian fick äntligen komma in till de andra. Luckan till utevoljären är öppen dagligen så sebrorna har väl annat att tänka på... hoppas vi. De blev såå lyckliga allihop och nu är det ett fasligt tutande dagarna i ända. Skönt att slippa ha vissa fåglar instängda.

Ännu ett gott slut gäller en risfågelunge som fastnat med en tå i fotringen. Detta upptäcktes vid närmare studie av bilder från inlägget HÄR. Tur man fotograferar, ty det hade nog inte upptäckts med blotta ögat. Pippibarnet fångades in och tån kunde pillas ut. Skönt att det upptäcktes i tid. Förstoringen visar hur tån satt fast, och det syntes på bilden i inlägget.

Härligt ljummet i kväll. Knappt man ville gå in. Vildfåglarna kvittrade in i det sista när mörkret föll. Jesses, vad man mår gott av sånt.

I år är påsken så sen att till och med påskliljorna hinner slå ut till helgen. Alltför många år har man saknat dem. Annars har jag släppt påskpyntet för i år. Har fullt upp med att njuta nu när hälsan är okej.

En riktigt härlig dag med sommarvärme som Lilla Huset nyttjade väl. Lätt lunch med grillade smörgåsar, märkvärdigare behöver det inte bli.

Sigrid har ägnat hela dagen åt att leta äppel- och morotsbitar på gräsmattan. Hon brås på mor sin och har en otrolig aptit. Och en liten polis som mist sin stora livsuppgift - att hålla reda på familjens hundflock -  har det lite svårt när flockmedlemmarna droppat av, den ena efter den andra. Först Lisa, sen mamma Hanna och sist fästmannen Ulrik för en dryg månad sen. 

Små, små bitar av äpple och morot gjorde underverk. Ju mindre bitar, desto bättre. Hon strövade runt i timmar på födosök i trädgården och kom sen faktiskt till ro. Hjärna och nos hade jobbat bra. Sigrid vägrar pensionera sig och det får man väl se positivt på.

Dessvärre blir jag så nedstämd av de ständiga avskeden i tv-serien Huset fullt av hundar. Förra veckan grät jag som en flodhäst - om såna gråter... Kärlek uppstod mellan kvällens familj och samtliga hundar och det är så sorgligt att de måste skiljas åt. Denna familj borde valt två hundar, inte bara en.

Så har vi kommit dithän med ’vargeländet’ att tidningarna nu ger oss råd om HUR VI SKA AGERA VID VARGATTACK. Tror knappt mina ögon. För flera år sen behövde allmänheten ingen uppfostran i varghantering. Nu får vi läsa i Aftonbladet:

”Skrik och vifta, gör dig stor. Kasta gärna sten. Och om vargen trots allt angriper: slå och sparka så mycket du kan.”

Men, hallå… det är något fel på den här bilden…

Vargen skulle ju inte angripa människor, har vi fått höra av vargkramarna hela tiden under de senaste åren. De är ju så skygga och fredliga. Och de angriper bara drivande jakthundar. Så det så.

Efter Rialavargarnas attack vet vi bättre. En av dem dräpte häromdagen sällskapshunden Tajson, 10 år. Kvar fanns bara en del av hans ena ben (tänk om det skulle varit våran Ulrik eller Sigrid...). Förmodligen tack vare ägarinnans rådiga agerande har hon sitt ettåriga barn oskadat. Hon kunde fått för sig att fly, hon kunde snavat och tappat sitt barn och attacken hade varit ett faktum...

Jo, för så säger viltskadecenter i AB (se nedan): ”Spring inte. Det kan starta ett förföljande och öka risken för att du snavar, vilket kan utlösa ett angrepp.”

     klickbara textrutor

Här, svenska folk, gäller det att vara beredd och hålla huvudet kallt. EN varg kanske är skygg. Nu var de TVÅ, nästa gång kan de vara TRE eller ännu fler. I Riala "finns minst fem vargar som har dödat fyra hundar sedan i höstas" enligt AB.

Jag är neutral i vargfrågan men använder ordet ’vargelände’ ty jag har från början insett att detta inte blir så enkelt som vargkramarna vill göra gällande. Det är ett fasligt velande i vargfrågan med oseriös jakt och ologiska resonemang om genetik. Samt en överspänd miljöminister som inte vet på vilket ben han ska stå. Hur försvarar han det här? Hur skyddas tamdjur? Hur skyddas allmänheten?   

När det stod klart att vi kunde förvänta oss varg i omgivningen var det jag som kopplade hundarna. Slut på trygga promenader i skogen med lösa hundar (våra var under järnkoll). Plötsligt var trevliga skogspromenader fyllda av oro. Vi hade fyra hundar på den tiden. Vad göra om en varg skulle angripa oss? I sådant skede har man ingen kontroll på en liten flock skräckslagna hundar. Vad som helst kunde hänt.

Nu har vi facit. Detta kan inte snackas bort. Det är fakta. Först trodde man att kvinnan i Riala sett hundar, men man tvangs konstatera att det faktiskt VAR vargar som tog hennes hund - bara "100 meter från hustomten". Och nu uppfostras allmänheten i varghantering vid eventuell attack… Näärå, jag är ingen varghatare, men lätt blir detta inte.

Sörjer min trygga barndoms ohämmade lekar i skogen, vilka nu omöjliggörs för flera generationer uppväxande barn - vilka behöver det mer än nånsin. Suck.

Här kommer ett långt offentligt inlägg. Se det som ett öppet brev till statsminister Reinfeldt och hans moderatvänner, till kristdemokraterna som säger sig vara för "ett mänskligare Sverige" men ändå deltar i tortyren av sjuka och till övriga stödpartier i vår 'förtryckarregim'.

Det är ett rop på hjälp från en av våra plågade och psykiskt torterade i vårt land. En som fått nog - mer än nog. Övermåttan nog. Det är kompisen AL:s överklagande av ännu ett avslag på begäran om sjukersättning, vilket jag hjälpte henne med i förra veckan.

Just idag fick AL plötsligt ett nytt muntligt besked från FK och AF: "Du ska sluta jobba NU, du ska sjukskrivas till 100 %, se till att skaffa ett nytt läkarintyg bara så ska vi stötta dig i detta. Du är slutkörd och ska bara ta hand om dig själv."
F-n tro't. Inget är över förrän det är över. Det vet AL bättre än någon annan. Vi undrar ännu... var det överklagandet som tog skruv...? Hann dom läsa det...? Ingen vet. Hur som helst vill AL nu ha ut skrivelsen till allmän kännedom. Bild nedan innehåller en uppspaltning av FK:s krav och AL:s kommentarer.

-------------------------------------------

" Försäkringskassan har i mitt fall allvarligt åsidosatt tillämpningen av regeringens regler. Jag accepterar inte FK:s avslag på min ansökan om sjukersättning.

Jag har gjort allt i min makt för att ställa upp på arbetslivsinriktad rehab. Jag har kämpat för att komma tillbaka till 25% arbetsförmåga på en arbetsplats med uppgifter jag klarat, till en nivå och på tider som passat mina sjukdomars villkor under 16 månaders tid. Bättre blir jag inte, vilket bevisats genom misslyckat försök med ökad arbetstid. Den arbetsförmåga jag då hade rasar nu. Och nu, när rehabiliteringen har misslyckats har jag därmed rätt till sjukersättning.  

Jag har två svårt funktionsnedsättande KRONISKA, dvs livslånga, sjukdomsdiagnoser, fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom. Förutsättningen för personer med dessa diagnoser att alls fungera är LUGN OCH RO och i övrigt TRYGGA FÖRHÅLLANDEN. Annars förvärras symptomen (se bilaga), vilket sker nu. Inga av dessa basala behov uppfylls så länge Fk jagar mig. Jag har gett allt. Min tillvaro under Fk:s ”handläggning” har varit allt annat än trygg. Den har sammantaget varit rena tortyren där mitt liv har raserats bit för bit.

Fk har å sin sida gjort allt för att försämra mina förutsättningar till lyckad rehabilitering. Nu efter SEX ÅRS KONSTANT FÖRSÄKRINGSKASSE-STRESS bryter sjukdomssymptomen ut med full kraft. Min minimala kvarvarande restarbetsförmåga försämras i rask takt. Jag mår nu sämre än jag gjorde för tio år sedan. Värken har förvärrats, mina ben och fötter värker som aldrig tidigare liksom armar och händer, att starta upp varje morgon tar ett par timmar, jag tål nu ingen beröring alls trots att jag börjat med två starka läkemedel. Bara att göra morgontoalett är en plåga när jag pga. värk inte kan torka mig i baken. Min IBS som uppstått under Fk:s ”handläggning” har förvärrats så att medicinering nu är nödvändig, min trötthet är nästan outhärdlig, energin är slut, benen skakar när jag ska till arbetet, min utslitna kropp behöver vila för återhämtning, men FK bara jagar vidare - hänsynslöst.

Jag orkar ingenting och har inget liv längre, inget privatliv, ingen livskvalitet, är ekonomiskt utsatt och lever i misär. All tid går åt till oro för ekonomin, Fk, Af och min försämrade hälsa. Den lilla energi jag hade har runnit ut genom tårna, jag snurrar runt i en kaotisk värld med monstret Fk i hälarna, jag är slutkörd på grund av försäkringskasseutlöst stress, drömmer mardrömmar om Fk, är mycket oroad för att jag NÄR SOM HELST kan få hjärtsvikt, hjärtinfarkt, stroke, högt blodtryck m.fl relaterade sjukdomar av denna konstanta stress.

Fk har jagat mig med blåslampa, ideliga meningslösa möten fulla med misstro och hånfulla kommentarer, ifrågasättanden av mina sjukdomar och min arbetsförmåga. Jagat mig genom nya krav på läkarkontakter för nya sjukintyg som ändå aldrig godtas, nya läkarutlåtanden stup i ett. Jagat mig genom hot, alltid nya tidsgränser att passa och genom avslag… på avslag. Man har vilselett och lurat mig och försatt mig i en situation med påtvingade besök hos socialkontoret för nya ansökningar om ekonomisk hjälp. DETTA ÄR INGET ANNAT ÄN KONSTANT STRESS. Det är omänskligt. Det är oskäligt – för att använda en ny vokabulär.

INGEN MÄNNISKA KLARAR KONSTANT STRESS MED FÖRFÖLJELSE, TRAKASSERIER OCH PSYKISK TORTYR UNDER NÅGON LÄNGRE PERIOD UTAN ATT KLAPPA IHOP TOTALT. JAG ÄR TOTALT UTTRÖTTAD NU.

Jag har – trots denna psykiska press och stress - gjort allt för att förbättra min medicinska situation, men mina åtgärder godtas inte av Fk. För varje gång ställs fler och fler oskäliga krav. Mina diagnoser är kroniska – de kommer aldrig att gå över. För förbättring krävs en lugn och trygg situation – Fk har gjort allt för att undanröja dessa förutsättningar. Efter all denna jakt i sex år har det jag lyckades bygga upp raserats. Det kommer att ta mycket lång tid, om det ens är möjligt, att komma tillbaka. Men då behöver jag ha permanent sjukersättning. Om jag inte dör i förtid av någon stressrelaterad sjukdom, enligt ovan.

Att skicka mig till en totalt inkompetent arbetspsykolog tar nästan priset i kränkningar. I sin s.k bedömning har denne gjort alla fel en sådan kan göra vilket kommer att förfölja mig resten av livet. Ingen som känner mig kan instämma i något av det han påstår. Fk borde be om ursäkt. Men Fk lyssnar inte ens på arbetsterapeuten som intygar att arbetspsykologens bedömning är felaktig. Fk väljer istället att använda hans s.k rekommendationer för att vägra mig fortsatt sjukersättning – trots att det finns ett tidigare utlåtande från en kompetent arbetspsykolog 2005. Detta är oskäligt. Fk ska vara till för min skull. Nu har FK fördärvat mitt liv.

Jag har arbetat sedan 16 års ålder, har alltid strävat efter att göra rätt för mig, jag har betalat min skatt (premie till vår allmänna försäkring) och har därmed rätt till samhällets stöd nu när jag är sjuk. Jag är ingen 0-klassare utan har en sjukpenninggrundande inkomst, vilken Fk nu hotar att ta ifrån mig.

Jag blev erbjuden förtidspension 2005, men accepterade inte detta för jag ville arbeta och klara mig själv. Jag är mycket sorgsen över de sjukdomar jag drabbats av, jag sörjer förlusten av mina förmågor.

Jag var ändå tacksam över att jag – trots sjukdomarna – skulle kunna fungera någorlunda och jag har lärt mig smärthantering, men nu har försäkringskassan - antagligen för gott - lyckats försämra mina förutsättningar att lindra mina symptom. Det fungerar inte längre. Hade jag fått välja så hade jag valt ATT VARA FRISK.

Fk-personalens avskyvärda arbetssituation med att följa dessa orimliga, omänskliga och monstruösa regelverk vilka nuvarande regering skapat skulle kunna förstås – OM inte det vore för att vi såg liknande exempel i Tyskland för 60 år sen där människor också ”bara följde reglerna”. Historien borde ha lärt varje normalt tänkande människa vad som händer med dem som ”bara följer reglerna”.

Det GÅR att protestera mot omänsklig hantering. Och det FINNS Fk-personal i andra delar av landet där man inte enbart går in för att krossa sjuka människor genom att fördärva deras kvarvarande livskvalitet.

Jag har gjort allt som står i min makt, jag har aldrig missat ett möte, jag har arbetstränat i 16 MÅNADER,  jag har skaffat alla begärda intyg, jag har läkares och specialisters stöd.

Försöken att återgå i arbete har tack vare FK:s hantering därmed misslyckats helt och hållet. Den arbetsförmåga jag uppnådde under ett års tid rasar nu. FK har lyckats att trycka ner mig ordentligt och försämra min hälsa. Fk har därmed gjort sig skyldig till det allvarligaste av regelbrott. Det var rehabilitering FK skulle bereda mig – inte sabotering.

Jag ansöker nu om permanent sjukersättning. "

Slut citat av AL:s överklagande. Klickbar bild nedan för större bild av bilagan.

Läkning av 'visselnerven' pågår å det grövsta. Det är nu sju månader sen min halvsidiga anisktsförlamning var ett obestridligt faktum. Höger sida var helt utslagen i en 'perifer facialis pares' av okänd orsak, vilket är det vanligaste. Läkarna följer upp läkningen förvånansvärt väl, med tre kontroller - den sista efter ett år. Så lång tid tar det alltså. Just nu pågår sista fasen, med alla smånerver. Och det känns...

        klicka för större bilder

Vid näsvingen mot läppen pågår sedan någon månad tillbaka ofrivilliga ryckningar. I början var det långa intervaller, just nu måste läkningen ha nått kulmen med 30-50 millisekundsnabba sammandragningar åt gången. Det pågår dagligen sedan två veckor tillbaka, ibland så envetet som en kvart i taget. Och start igen efter ännu en kvart.

Rätt jobbigt, särskilt om man pratar med en obekant person just då, eller ska sova. Ibland känns det som om jag börjat få spasmer, att det är jag själv som orsakar dem av bara farten. Men så är det inte, ty jag kämpar emot. Ibland nyper jag tag i skinnet för att slippa känna det. Man känner sig som en hare när den vädrar i luften. Hoppas det läker som bäst nu också, för det här är kittligt.

Förra veckan var ögonlocket med också. Ofrivilliga halvstängningar av ögonlocket med täta intervaller. Dessemellan även en riktig stängning då ögonlocket slår igen. Men jag talar om KÄNSLAN för det är inte alltid en betraktare ser allt detta. Det KÄNNS STÖRRE än det är. Husbonden ser det ibland, men inte alltid.

Inget ont som inte har nåt gott med sig... JAG KAN VISSLA IGEN! Starka genomträngande toner, och det går allt bättre. Visst fasen är det jobbigt medan detta pågår, men jämfört med förlamningen en 'piss i Mississippi'. Jäklar nu drar det på igen... 

Ny besökare i bloggen som vill läsa mer om mina erfarenheter av ansiktsförlamning hänvisas till kategorin Ansiktsförlamning till höger.