Det började med en ensam trana hemma i morse. Den ropade så övergivet, liksom ’var är ni, var är ni’ och finkammade luftrummet med den ensliga stämman ekande.

- Vi åker till Hornborgasjön idag, sa jag. Kulmen tycktes nådd med 14.000 tranor på plats, enligt tranräknarnas statistik.

Jag föll i gråt direkt när vi klev ur bilen. Luften full av flygande tranor, högljutt ropande och skrikande till varandra och av livsglädje: ”Äntligen framme!” Hellegod. Jag tycker så synd om dem på deras vådliga resor både höst och vår. Mäktigt att se dem – och i denna mängd.

Säkraste tiden att se tranor är 5-10 april, enligt Hornborgasjöns sida. Längesen vi var här vid den stora slättsjön ute på Västgötaslätten, fast vi har så nära. Bara en timmes bilresa. Men fy attan vad det blåste - kapuschong på - och frisyren var värre än i morse när jag kom ur sängen.

Film läggs ut i morgon, det laddar för långsamt till You Tube just nu. Det får duga tills vidare med några bilder.

En dag i tranans tecken. Den slutade som den börjat… när vi stod på farstun i skymningen tutade det till över Lilla Huset och där kom ett par på låg höjd. Månne det var den ensamme från i morse som återfunnit sin vän...