Skyndade oss idag att städa Royal Suite och lessonvoljären. Bäst att köra  ut skottkärrelassen före snön som väntas i morgon. Sedan följde tårfyllt avsked vid graven. Husbonden fann att grävning gick bra. Lika bra att få detta gjort före snöyra och köldknäpp.

Vi hämtade Gammelman från frysen där han låg så fint. Fridfullt hoprullad med slutna ögon och en liten tungspets som stack fram. Befriad från ryggont och yrsel - lille älskade pajas. Kunde inte avhålla mig från ett sista snusande i pälsen och saknaden grep tag i mig. Den välbekanta doften fick tårarna att flöda, och tänk... tassarna luktade fortfarande popcorn - som alltid.

I graven fick han sällskap av marsvinet Wilma som gick bort i höstas. Tack för alla år och vila i frid.

Sigrid Storråda upplevde under dessa omtumlande dagar något av en chock och kom riktigt i gungning. Hon blev plötsligt osäker på sin roll i detta nya. Hennes stora arbetsuppgift var borta och man kunde läsa i hennes förvånade ögon: VAD GÄLLER NU?

Tänk att det bara gått tre dagar... det känns som en hel vecka. Sigrid börjar bli sig lik igen, hon har väl funnit att allt annat funkar som vanligt - bara utan... honom.

Efter en lur i fåtöljen med värmedyna under ryggen var det dags för Kyrkans Samtalsgrupp, första träffen i vår. Där väntade intressant föredrag om våra tre stora religioner judendom, kristendom och islam där bl.a. tankeväckande åsikter om tryckfrihet kontra religionsfrihet i fallet Lars Wilks framfördes - en svår nöt att knäcka.

I morgon njuter jag av vackert snöfall - ty jag har VÅR i sinnet... oavsett. Pyssel väntar i fågelhuset, där fler holkar ska upp. Turen har nu kommit till Royal Suite, vi har sett... att dom har sett... vad som pågår i andra rummet. Lessonen brukar vara lite senare, så dem väntar vi med. Livet går vidare.

Trippar på lätta fötter efter fotvården. Husbonden vevar inte lika lätt med sin axel - trots besök hos sjukgymnasten. Impingementsyndrom i tuberculum majus - lyder den diagnosen. Inget kul.

Sigrid var nu ensam hemma för allra första gången i sitt tolvåriga liv. Vi mådde inte bra av detta. Hon är rysligt dämpad och mycket medveten om att Ulrik fattas i Lilla Huset. Hon letar inte ens - hon VET...

Räknade in kanarieäggen i morse - hupp... 18 stycken redan. Friskt vågat, hälften vunnet. Risfåglarna däremot, de smyger med bobyggandet där dock avslöjande strån sticker ut ur holköppningarna. Vi får smyga tillbaka för att se vem som bygger var ;-)

En liten historia ur Fotvårdens tidning:

Det var audition för ett nytt underhållningsprogram och tv-producenten frågade de sökande vad de kunde för något.

- Jag kan härma fåglar, sa en man.

- Jaha (fnys), fågelimitatörer går det tio på dussinet, blev svaret.

- Okej, då får väl jag tacka för mig, sa mannen och flög ut genom fönstret.

En historia till, denna ur levande livet... dvs. när lantisen (jag) skulle pröva ny kaffeautomat på Byns Vårdcentral. Växlar en tjuga till femmor. Stoppar i myntet, gör mina val 'extra socker' och 'cappuccino' och... stirrar storögt när drycken rinner rakt ner i spillavloppet! Jäklar... ingen mugg (fnissanfall).

På't igen... Nytt mynt, muggen på plats, omval och... stirrar ännu mer storögt när drycken rinner ömsom i, ömsom utanför muggen. Ställd på FEL nivå...! Lyckades ändå flytta den under gång och fånga upp en del, men smaken blev fel.

Fnissade och muttrade för mig själv, men eftersom lunchrestaurangen bakom ryggen på mig var full med gäster avbröts vidare övningar just då. Tömde muggen på 'muggen'.

Skam den som... Brottslingen återvände sen (efter fotvården) till platsen för att göra allt rätt. Lyckades - men smaken fortfarande fel. Sockret slut. Desperat snoddes då socker i serveringen, försvanns ut för att dricka 'takeaway' på väg till bilen. Men sockret löstes dåligt upp varpå en pinne förstulet bröts ur häcken att röra med.

Det flyter inte alltid på, om man säger så. Tur att vi är lättroade på landet.

En stilla dag, efter omskakande morgon (förra inlägget). Sigrid Polis har varit dämpad och undrande, sovit mycket och coolat ner. Hennes stora arbetsuppgift har lyfts från Sigrids små axlar, hon behöver verkligen få vara pensionär nu.

Åkte till Vännerna på kaffe så att det ändå hände något. Brorsan Toste stoltserade i ivern med den tuggring han fått i julklapp men hittills struntat i. Sigrid snodde den i ett obevakat ögonblick och har säkert träningsvärk i käkmusklerna någon dag.

Här är oerhört lugnt i Lilla Huset. Nu känns det hur mycket tid, bekymmer och intresse vi alla faktiskt ägnat åt Den Gamle den sista tiden. Även vi kan koppla av lite - även om saknaden är stor.

-------------------

Följer nu Klass 9A i SVT som vi sett fram emot. Kolossalt tufft för de ordinarie lärarna, det är rent märkligt hur okoncentrerade och odisciplinerade eleverna är på sina håll. Här behövs skärpning. Har hört från debatter att många lärare i landet är skeptiska till att detta visas upp för allmänheten. Då har det verkligen gått för långt, när man vill undanhålla sanningen.

------------------- 

För övrigt finns nu kanarieägg i vissa bokorgar. Samt små vita dito från mås- eller sebrafinkar. Hellegod, nu är de helt uppfyllda av sin livsuppgift. Hoppas det går bra för de små liven. Ska verkligen bli roligt att följa familjernas pyssel. Har fortfarande inte hunnit räkna in hur många fåglar vi har efter leveranserna. Och häckningslistor ska tas fram för stambokföringen. Livet går vidare...

I morse fick vi säga adjö till vår lille vän och 'mammas' trogne följeslagare. Ulrik har kämpat färdigt med sina krämpor. Så tapper, så glad, outsägligt snäll och vänlig in i det sista. 15 år och drygt fyra månader fick han här på jorden. Ungefär lika länge har vi haft honom. Han har glatt många med sin humor och charm, han fick 17 valpar, 21 barnbarn och sex barnbarnsbarn. 

Med klokhet, humor och finess uppfostrade han samtidigt både Sigrid och Lisa i vildaste valpåldern, tog småningom Sigrid till sin fästemö vilken på senare tid i sin tur burit ett tungt ansvar i självpåtagna omsorger om honom. Hon vilar nu tungt efter en uppslitande morgon och ska som 'mycket valpig pensionär' äntligen få finnas till bara för sin egen skull.

Husbonden hade precis kommit hem efter nattskiftet, hundarna och jag tagit oss nerför trappan. Ulrik fattade posto vid köksbänken och såg fram mot spaghetti och köttfärssås som jag precis tagit fram. Då hände det... En hjärnblödning eller stroke, kraftig yrsel med flackande blick och kräkning. Det släppte inte. Fort i kläderna och till veterinären som precis skulle åka till jobbet i Grannbyn.

Vi var där på tio minuter och Ulrik har fått frid. Han ligger i familjens 'bårhus' dvs. frysen på verandan. Sorg och saknad fyller oss. Bilden togs för en dryg vecka sedan.

Detta är helt underbart... nu börjar läkarna tala om en ny diagnos på cancersjuka som mår så dåligt av kontakterna med försäkringskassan att de har svårare att bli friska. Försäkringskasseutlöst depression, kallar man det.

I ett 'välmående' välfärdsland.

I Sverige. Av idag.

Med en högerledd regering.

Som inte accepterar sjukdom i sitt nya 'arbetsläger'.

Psykiatrikern Monica König på Södersjukhuset säger att hon varje vecka får remisser där det handlar om cancerpatienter som mår dåligt på grund av Försäkringskassans hantering av deras ärenden.

- Jag kallar det försäkringskasseutlöst depression, säger hon.

Och det är minsann inte bara cancersjuka som far så illa. Alla som har kontakt med FK blir stressade när de bollas runt mellan alla de nya regelverken som dessutom är varandra motstridiga.

Har ikväll hjälpt min kompis ALJ med ett nytt yttrande till FK. Hon fick redan 2008 utlåtandet att hon var sjuk till 50 procent. Och detta av FK:s egen inköpta s.k 'specialist' på arbetsförmågebedömning. Men det gav ingen permanent sjukersättning för det.  

Trots diagnoser på två kroniska sjukdomar (kronisk = långvarig, ständig, obotlig) med svåra funktionsnedsättningar håller dom på och jagar henne med blåslampa. Ännu. Arbetsprövning ska ske i max tre månader, men inte för ALJ. Hon arbetsprövar ännu efter över ett år. På specialanpassad arbetsplats, med flexibel arbetstid på 25 procent. Hon har försökt att öka tiden, men det går inte.

Trots flera läkarintyg och trots genomförd arbetsförmågebedömning jagas hon nu med krav på medicinsk rehabilitering (psykofarmaka! - vem kan jobba med doping i kroppen?). Annars drar dom in ersättningen helt. Varför ska hon medicineras mot något hon inte lider av?

Idiotin är utbredd inom FK och i förlängningen REGERINGEN.

Vänta bara till den dag då de 'odödliga' som idag röstar borgerligt inser att de inte längre är så odödliga som de trodde. Då blir det annat ljud i skällan. Men då finns inga pengar kvar för då har regeringen tagit bort alla skatter och sålt all statlig vinstbärande verksamhet. 

Det är gott att läkarna reagerar och protesterar, men vi vill se mer av detta. Det räcker inte. Den nya diagnosen var ett fantasifullt drag.

Njuter mitt otium, i kraft av genomförda bedrifter;-) Nu är man ikapp när det gäller fåglarna, återstår bara 'åldringsvården' på egen person. Kämpade i går även med ett envist strömmingben som satt sig i halsen och absolut inte ville släppa taget från sin plats. Ganska långt ned... vad göra...?

Hoppades att det skulle ge sig med tiden. Vaknade mitt i natten och irriterades så till den grad att jag tillgrep egenvård. Papper från köksrullen lindades runt tummen vilken stacks ner i halsen för att stryka bort eländet. Lyckades ej. Satt det baktill i halsen eller längst ned på tungan... det var frågan. Nytt ulkande försök på morronkulan. Strömmingben är inte så harmlösa som det sägs.

Såg på Antikrundan ett föremål som fick mig att hämta in 'fasters' zebror från verandan. Nä, inte alls samma fabrikat, men väl värda att tvättas av och fotas. Här är de, zebramor med föl, i olika vinklar och med glimt i ögonen. Har växt upp med dem och älskar dem.

Klickbara bilder

Fåglar, fåglar, fåglar... vad annat ska en blogg med detta namn handla om. Gårdagen ägnades åt att hämta tallgrenar och enbuskar till fågelhuset. Mycket pyssel med insättningen - och där är rena oasen nu.  Mängder av finfina filmklipp fanns att ta hand om. Ikväll blev filmen klar, tyvärr filmad innan vi satte in allt det gröna. Men fåglarna bjuder istället på sig själva och sången står högt i tak.

Invigningen av årets häckningssäsong drog som väntat stora skaror. Ingen ville missa detta evenemang. De nya bostäder som utlovats kom på plats under stort tjatter och köbildning. Alla skulle kika in i gemaken, pröva inflygning, kolla läget, insynsskydd, konkurrens samt väga för och emot.

Några var ivrigare än andra, en del målmedvetet bestämda. Brynja gjorde sitt val direkt och for som en skottspole med byggmaterial. Ve den sebrafink som satt ivägen... bort med dig - här ska JAG bo. Piggy hörde också till de resoluta. Robin provlåg lite här och var och funderar väl kanske än.

Det var en ren fröjd att se hur glada kanarierna blev över sina små hus. Drillarna steg högt i taket när hanarna möttes i sångdueller. Åh, vad de hade längtat. Flätade bokorgar, våra hemmagjorda specialare med nätram, små trälådor samt risfågelholkar... allt åkte upp på en gång.

Kanarierna är som sagt ivrigast, det är deras säsong. Sebra- och måsfinkar är lika kvicka i starten - för dem är alla årstider säsong. Risfåglarna är lite senare, men nyfikenheten steg såpass att de ändå tittade in i sina små hus.

Till sist letade jag upp en tinad fläck med mossa ute på berget för att lägga in, vilket ökade intresset kolossalt. Ändå hade de både hö, kokosfibrer och hundhår att tillgå. Men mossa... det är vårt liv det, säger pippisarna. Nu är det igång...