I denna blogg åkallas ibland dåtiden (eh... rätt ofta). En åkallan med viss modifikation. Allt var inte bättre förr. Dagens aha-upplevelse omfattar gamla tv-program. Man ska inte utsätta sig för detta.

Idag gjordes misstaget med Minnenas Television som bara stod på. Ett avsnitt av gamla Karusellen med Lennart Hyland från mitten av 1960-talet. Rätt gammalt alltså. Tillika mossigt. Obligatorisk assistent... kvinnlig! ("Värdinna" kanveta). Damer sprang med handtextade skyltar. Vi såg säkert detta även när det var nytt - det gjorda alla. Det var då. Nu enbart pinsamt.

Utspökade med vargpälsar och tomtemasker tågade tre kändisar in. Enligt kriterier fanns Putte Kock under en av förklädnaderna, känd för cigarrer, fotboll och piano. 'Vargpälsarna' skulle medelst bollstuds, cigarrsnoppning och planlöst pianoklink ge ledning för gissningsleken.

Omöjligt se eller höra vem som spelade vad på pianot! Cigarrsnoppningen syntes inte på långt håll och 'vargpälsarna' såg inte ut genom maskerna - hittade knappt bollarna. Herregud... var det verkligen så töntigt? Tur att uvecklingen går framåt. I vissa avseenden.

Men samhället var snällare då, det var det. Snälla, blyga och tafatta människor. Som hade tid. Och var förnöjsamma. Suck.

Snöfall hela långa dagen. Två plus. Klafsigt när man går, tungt att skrapa undan. Men för varje dag är våren närmare. Längtan och hopp bär långt.

Inget vettigt blev gjort idag. Man är lite tom efter vad som hänt. Det blev för mycket när Ulriks matskål upptäcktes på diskbänken där den stod kvar. Det slog mig att han haft samma matskål i alla femton åren... hellegod. Nu slängdes den för att inte påminna.

Sigrid får nu uppleva allt som en ensamhund vanligen tar del av, sitta på diskbänken och dricka vatten ur kranen t.ex Somliga tycker sånt är meningsfullt...;-)

Städade för marsvinen där de nya småflickorna släpptes ihop med tanterna Bibi och Alice. Rena idyllen till en början... Minglandet var riktigt civiliserat med upptäcksfärd, "hej, kul att ses", gemensamt hötuggande (typ fredspipa) och måltid ur samma skål. Alice tuggade oberörd vidare medan lilla Vera hängde på hennes rygg och drog i hårstråna. Marsvin är härligt sociala, log jag...

En timme senare hettade det till - när tanterna upptäckte att flickorna inte bara var på artighetsvisit utan faktiskt BOR KVAR! Upprörda röster och tandagnissel hördes från deras lägenhet och småtjejerna skrek i ett hörn. Alice hade blåst upp sig till dubbel storlek men marsvin slåss nästan aldrig - det räcker med uppläxning.

Ett par små hus ställdes in som trygghet. De minskar ytan lite, men går i gengäld att gömma sig i och klättra på. Nu är det frid och fröjd igen med bara ett par små utbrott. De får nu öva på konfliktlösning och ömsesidig respekt. Efter ett par dar bör alla ha vant sig.