Vädret liknar mer en vandring mot ny istid än växthusklimat, om man frågar mig. Nordliga vindar… redan… brrr. Solens värme når liksom inte fram – ens i tidig september.

Översyn av hundarnas öron fick därför ske inne. Ulrik har signalerat lätta besvär så det måste kollas. Ju äldre och mer skumögd man blir, desto viktigare är ljuset. Sommaren har gjort en lite bortskämd.

Yes… pannlampa borde vara perfekt för ändamålet, tänkte jag. Men vad gör man när Lilla Huset saknar sådan. Dagens hemmagjorda variant blev tämligen skrattretande. Hundarnas miner var obetalbara när de skeptiskt sneglade i ögonvrån på mig där jag satt med liten stavlampa fastklämd i ett snöre runt huvudet - utanpå liten sommarhatt (glidskydd mot håret). Hahaha… "Nu har det väl ändå slagit över totalt" tänkte dom. Men lyste bra, det gjorde det! Pannlampa står redan på önskelistan, snart står ju marsvinen på tur.

På tal om syn… när jag vaknade efter en timmes ’lutare’ i fåtöljen i kväll var livet inte kul alls. Jag såg rejält luddigt på båda ögonen. Inte dubbelt, utan mer som om någon gegga skulle blinkas bort. Fast det var inget sånt. Såg varken på långt eller nära håll. Bytte vatten hos fåglarna utan att faktiskt se dem alls, det var riktigt äckligt och faktiskt skrämmande.

Sakta, sakta efter 45 långa minuter kunde jag ana en viss förbättring och när jag såg mig i spegeln var båda ögonvitorna röda. Inte förrän efter 1,5 timme var synen återställd. Vad hände under sömnen? Tryck på synnerver?

De unga kan sluta att jaga efter upplevelser, de kommer tids nog helt naturligt. Att åldras är äventyr nog ;-)