Inte brukar jag tänka på hur gamla Lilla Husets lakan är. Tycker man köper nya lite nu och då och kasserar när de går sönder eller blekts för mycket. Idag fick jag en riktig tankeställare…

Det var när jag bäddade rent i sängarna och hade kommit till hundarnas soffa. De förfogar över en liten tvåsitsig fästmanssoffa som står intill min säng. För att skydda tyget i den bäddas med lakan och fyra kuddar i örngott. Såna som gjort sitt för vår del, blekts eller blivit över som udda.

Längst in i linneskåpet fann jag ett påslakan som lagts undan för deras del, ett par riktiga favoriter som det i fjol var svårt att skiljas från. I samma stund jag lagt på det i soffan erinrade jag mig hur gamla de verkligen var… knappt man vågar nämna det.

Jo, de var nya 1993 – samma år som Hanna (Sigrids mor) var valp... Bilden där hon ligger i sängen är bevis. Hanna blev tretton och dog för flera år sedan. Lakanen är alltså 17 år. Tanken svindlar... så tiden går… Men så var de favoriter också.

Lilla Huset kan i alla fall inte beskyllas för slit-och-släng-mentalitet. Och nu har de gått vidare till hundsängen… sparsamhet är en dygd. Förnöjsamhet är också en dygd - ett ord som knappt någon använder idag. En skillnad mot dagens hysteri med nya färger, dofter och smaker stup i ett.

* Nedersta bilden fick fotas på gammalt vis då scannern är knuten till frånvarande dator.

Tack gode Gud för gyckelblomstret, en ettårig sommarblomma med mersmak, den mest fantastiska livskraft jag nånsin sett. Vårt bestånd utgår från ett par plantor inköpta som dammväxter för flera år sen. Följaktligen planterades de i dammen, på ett grunt ställe, enligt anvisning.

Varje vinter tror vi att de ska dö ut, de har ju stått så grunt och blir ordentligt nedfrysta. Men nej… varje vår gror de igen och vägrar ge upp.

De har nu klättrat upp ur dammen, och sprider sig enormt starkt, det tycks som om vartenda ett av de tusentals mikroskopiska svarta fröerna tar sig – var som helst. I de smala springorna mellan plattorna sitter det miljontals miniatyrplantor. De står så tätt så man tror inte det är möjligt. Frökapslarna har i princip bara öppnat sig, dråsat ner fröna vilka med vindens hjälp  hamnat i springor och vrår - och alla gror. Alla! Och blommar – rikligt.

Det sägs att den är vattenälskande och lätt torkar ut i väldränerad jord. Vad ska man tro…? Hur mycket vatten finns emellan plattor på en sittplats? Inte många droppar. Ja, det skulle vara i luftfuktigheten runt dammen då.

Under julihettan tömde jag en frökapsel i handen och vräkte ut fröerna i kanten på perennarabatten för att se vad som hände. Det var torrt… och det var torrt. Men gyckelblomstret grodde. Det tog inte många dagar innan den späda grönskan syntes.

Nu efter regnet vill den blomma så kort den är (t.v. i bild ovan). Man borde kanske samla fler fröer och så överallt i trädgården, för den är så vacker. Jag älskar denna lilla kämpe som blommar juli-september och blir 10-60 cm hög. Våra bestånd är gula men den lär finnas i många olika färgvarianter. Hoppas vi får ha kvar den länge, länge.

En nästan övermäktig van Gogh-känsla infann sig vid åsynen av dessa solrosfält där hektar efter hektar lyste solgult trots mulen himmel. Vilken värme, glädje och livskraft de utstrålar, dessa mäktiga blommor på långa starka stjälkar. (Klickbara bilder.) Vilken fröjd att vi numera kan se dem även här i Sverige. Man blir glad av solrosor.

Fälten passerades idag när vi levererade nymfungar och det splittrade sorgestämningen något. Att samla in årets ungar är en påfrestande syssla och det är minsann inte bara jag som är mentalt trött efteråt. Husbonden slocknade i tv-soffan och den kvarvarande flocken pustar ut. Oj, så tooomt det är. Ur en flock på 40 nymfer insamlades 25 ungar för leverans till zoohandeln. Visst blir det glest då.

Inte nog med att man ska skiljas från sina barn, det är viktigt att läsa av fotringar så man inte skickar med någon av stamfåglarna. Därtill blir stämningen något upprörd, om jag säger så.

Men föräldraparen är säkert lättade också – det var verkligen dags för uppbrott. Ungarna var nu så stora och fräcka att det var extra stimmigt i flocken. Nu kan Pappi, Topsy, Thomas, Pärlvit och de andra vila ut och njuta sensommaren utan revirstrider.

---------

Tyvärr kan jag inte ta så många bilder jag vill i datorhaveriets tidevarv. Kameran kan inte tömmas på sitt innehåll och där finns begränsad plats. Moderkortet som förhoppningsvis ska lösa problemet är på avvägar och tiden går… I såna här stunder känner man verkligen att man bor i en avkrok på bonnabôggda.

En veterinär på landsbygd får uppleva det mesta. Om detta kåserade vår gamle ’djurläkare’ H som nu är pensionerad men fortfarande verksam. Han var inbjuden till PRO - på mitt förslag. Självklart missade jag inte tillfället.

Vi tog del av många roliga incidenter ur en lång veterinärbana från svunnen tid, några hade jag själv varit delaktig i. Som när hans företrädare, den humoristiske gammelveterinären J, opererade bråckgrisar på löpande band… tio per timme… och eterångorna stod som en sky kring veterinärstation om morgnarna.

Traktens bönder, däribland jag, samlades i garaget - tillika mötesplats och väntrum. Där avhandlades tidens aktualiteter medan vandrande jutesäckar innehållandes väntande patienter fyllde golvet. Vi var många som stod i dörrhålet och kikade på operationerna där minst lika livliga diskussioner fördes vid kniven. Vet. J var bråckexpert och klarade sånt geschwint.

En parant dam kom då in och meddelade att det satt en gris vid ratten i en parkerad bil utanför. Innehavaren kände lite på fickan och konstaterade att det "var fullkomligt säkert för han hade bilnycklarna i fickan". Gissa om det var ett stående skämt för långa tider.

Då fanns djur på varje gård här i bygden, nu finns bara fem kobesättningar kvar vilka mjölkas av robotar. Kåsören menade att mycket var bättre förr… fast i gengäld är nu var tionde kommuninnevånare en häst.

Oförglömligt! En riktig höjdare och åhörarna satt som tända ljus. Många hade egna minnen av och tillsammans med veterinären då de flesta kommer från bonnabygden omkring.

I övrigt öser regnet ner. Intet nytt om sjuka datorn i dag. Husbonden drog till Tippen med ett lass skräp medan jag tog hand om fler färska bilder från kameran. Idag är det humlor och bilderna är som vanligt klickbara.

Nu är det dags för synundersökning hos optikern. Tycker liksom att synen blir bättre om glasögonen hålls fem centimeter framför ögonen… och då måste det väl vara nåt som hänt, eller…;-) Svar erhålles i morgon.

Husbonden och jag begick Byns utställning av retroinredd lägenhet. I samma stund som vi äntrar vestibulen pinnar en liten städgumma fram från ingenstans med borste och skyffel i hand och påstår sig hitta goja från OSS på dörrmattan!!!! (Sol, sommar, torrt...)

- Ni får ta av skorna, gnäller hon irriterat medan Husbonden på karlars vis slår dövörat till och försvinner uppför trappan i stora kliv. Eja kunde man plocka fram lite av det där ibland. Istället står "ständigt lyhörd kvinna" kvar och LYSSNAR på gnället.

Förvånad och uppretad frågar jag då skarpt om vi ska gå BARFOTA…!!

- Tja, det finns tossor, pep hon. Då följde jag Husbondens exempel och försvann upp. Väl där dök hon upp IGEN - MED TOSSOR i hand. Husbonden gled in på badrummet och ägnade stort intresse åt en uppdykande kompis - medan jag fick ta hela konflikten!

Då övriga besökare gick i sina vanliga skor tvärvägrade jag över denna SÄRBEHANDLING. Skulle vi vara skitigare än andra…???

Då stämde hon ned tonen och bad om ursäkt flera gånger. Det var ganska svårt att glädjas åt utställningen efter detta, men jag tog ändå en bild på det gamla kära Kina-schacket från 1950.

Pust... här sitter man med tunga ögonlock vid den kära reservdatorn igen. TV lockar inte och det finns många foton att ta hand om. Den Store datorn är fortfarande på undersökning hos ’doktorn’ – nu tror man det är moderkortet och väntar på delar, håhå jaja, man är maktlös.

Men, "inget ont som inte har nåt gott med sig"… "och nöden är uppfinningarnas moder"… Skilsmässan medförde att jag lärde mig ladda upp ENSTAKA bilder från kameran till datorn. Förr körde jag alla tagna bilder i ett svep… schvosh… så var det klart. Nu går det långsamt, ja… och att ladda upp 80 tveksamma bilder på leguanen häromdagen var oliiidligt. Eller 40 misslyckade fjärilsbilder för den delen… Så jag hittade mickapären som väljer bilder FÖRE uppladdning – suveränt.

Här står nya grinden till Parken. Husbonden ville för död och pina inte ha nät på den, men jag insisterade: "folk som har hundar har nät – eller plank", och så fick det bli. Svartmålat nät syns ju nästan inte heller, något vi lärt oss från fågelvoljärerna. Den gamla grinden trasades sönder i vinterns plogning och grind måste man ha när hundarna är med i Parken.

Idag hämtades höet till marsvinen. Sex balar klarar vintern för 'tre små bävrar'. Därmed fick loftet städas innan vi tog upp det fräscha höet. Ut med det gamla, in med det nya.

Resrutten gick förbi vår lokal med älggräs så vi stannade till och plockade med oss försvarliga mängder av denna delikatess till fåglarna också. Gott. Inget är så gott som känslan av ’fyllda lador’ - det hör sensommaren till.

Yes, där satt den! Påfågelögat har gäckat mig länge nu men idag fick jag den rackarn på bild. Inte nog med att den satt i skuggan, den blev för en stund bortjagad av ett litet ettrigt nattfly som dröjt sig kvar efter nattens härjningar... vilket jag trodde.

Men det dagflygande nattflyet har precis sådana vanor. Den heter gammafly och har en svårfotograferad fart på vingarna. Men i väntan på påfågeln mixtrade jag med ISO-tal, exponeringstider mm och lyckades fånga även den.

De bruna nattflyna har ofta vackra teckningar på vingarna vilket man kanske inte tänker på. Just den här har fått sitt namn efter det vita y:et på vingarna, eller snarare den grekiska bokstaven gamma. Så fick man lärt sig det också.

Gammaflyet finns över nästan hela världen, men överlever inte vintrarna i alltför svalt klimat. Tillhör de "vandrande" fjärilarna och kommer ibland in över vårt land i oerhörd mängd, fortplantar sig och utvecklar en senare generation vilken i sin tur delvis emigrerar ur landet, delvis går under. Arten övervintrar inte i något stadium hos oss. Den kommer flyttande på våren till svalare områden och förökar sig i flera generationer mellan maj och oktober.

Sen kom påfågelögat fram igen (buddlejan måste vara god) och medan jag fotograferade vandrade solen dit. Men jisses vad det blåste... inte perfekt när man fotar smådjur med tele, om jag säger så. 'Påfågeln' övervintrar däremot här i landet. En riktig praktfjäril. Lyckade försök.

Äntligen några fjärilsdagar mitt i allt regnande. Undrar vad fjärilarna gör när det regnar...? Nu frossade de i allafall på fackelblomstret vid dammen samt den nyköpta - enkom för deras del - syrénbuddlejan.

Nässelfjärilen blev hyfsad men påfågelsögat lyckades jag icke med. Och egentligen var det föör ljust för den vita kålfjärilen... alltid är det nåt. Det var mina första försök att fota fjärilar och det är inte så enkelt som man tror. De har en faslig fart på vingarna och sitter inte still så länge i taget. Vissa är raskare än andra. Tålamod... sol... värme... nektarstinna blommor... allt ska stämma.

Kål och citron förresten... vilken skillnad på associationer.