Tack gode Gud för gyckelblomstret, en ettårig sommarblomma med mersmak, den mest fantastiska livskraft jag nånsin sett. Vårt bestånd utgår från ett par plantor inköpta som dammväxter för flera år sen. Följaktligen planterades de i dammen, på ett grunt ställe, enligt anvisning.

Varje vinter tror vi att de ska dö ut, de har ju stått så grunt och blir ordentligt nedfrysta. Men nej… varje vår gror de igen och vägrar ge upp.

De har nu klättrat upp ur dammen, och sprider sig enormt starkt, det tycks som om vartenda ett av de tusentals mikroskopiska svarta fröerna tar sig – var som helst. I de smala springorna mellan plattorna sitter det miljontals miniatyrplantor. De står så tätt så man tror inte det är möjligt. Frökapslarna har i princip bara öppnat sig, dråsat ner fröna vilka med vindens hjälp  hamnat i springor och vrår - och alla gror. Alla! Och blommar – rikligt.

Det sägs att den är vattenälskande och lätt torkar ut i väldränerad jord. Vad ska man tro…? Hur mycket vatten finns emellan plattor på en sittplats? Inte många droppar. Ja, det skulle vara i luftfuktigheten runt dammen då.

Under julihettan tömde jag en frökapsel i handen och vräkte ut fröerna i kanten på perennarabatten för att se vad som hände. Det var torrt… och det var torrt. Men gyckelblomstret grodde. Det tog inte många dagar innan den späda grönskan syntes.

Nu efter regnet vill den blomma så kort den är (t.v. i bild ovan). Man borde kanske samla fler fröer och så överallt i trädgården, för den är så vacker. Jag älskar denna lilla kämpe som blommar juli-september och blir 10-60 cm hög. Våra bestånd är gula men den lär finnas i många olika färgvarianter. Hoppas vi får ha kvar den länge, länge.