Gårdagens värmebölja fick en något kaotisk avslutning i Lilla Huset. Frysen på verandan hade lämnats med dörren på glänt kvällen innan. Upptäckten gjordes ett dygn senare vid sökandet efter korvbröd. I denna värme! Herreminje… golvet var vått och allt dröp. Adrenalinpåslag.

Mitt fel. Hade packat in varor och slarvat. Operation Räddning inleddes med rask avtorkning och överflyttning till stora frysen inne, vilken redan är tämligen full och även den i behov av avfrostning. Sen fick saken ha sin gång...

Köttfärsen klarar sig, får tillagas snart. Den mesta isen var redan tinad och avångad i värmen så vi bara stängde av och lämnade dörren öppen över den natt som bara ’nästan’ blev s.k tropisk. Idag har vi slappat och njutit värmeböljans hädanfärd… kommer ork kommer råd för återflyttning av varorna. Tror jag ska frosta av den andra frysen under nästa värmevåg, det gick kolossalt fort.

Ängsligt sneglande mot fjärran efter åskväder försöker man få ihop ett inlägg i kvällningen medan bevattningen gör sitt och naturen hämtar andan. Man rör sig sakta en sån här dag. Klibbfaktorn är avduschad och tvärdraget genom Lilla Huset förväntas lindra plågorna medan näckrosorna gillade läget och alla knoppar slog ut på en och samma gång. Det väntas "tropisk natt" kan veta...

När kulmen nåddes med 32,5 grader var Husbonden fortfarande igång... Först med den åkbare i Parken, sen den handgångne i trädgår’n. Jag fick nog och avvek när trimmern spottade bark och kvistar efter mig. Men fick för skams skull dra igång dammsugarn inne i svalkan (26,4) trots värk efter förmiddagens städning i Royal Suite där nya björkkvistar flyttades in till fåglarna - försenad midsommarsmyckning. Blåbärskräm och mjölk till lunch och grillkorv på kvällen.

Försökte få alla nymferna med på samma bild. De ska visst vara 40 men några avvek tydligen.  Lägger ut några bilder från Royal Suite (klickbara).

Ärlorna har fått fem ungar som kilar omkring i perennarabatten. Betydligt trevligare gäster än "di sma undar jôrdi" som vanligen bökar där. Pappa ärla jagar flygfän dagen lång, dels till mor i boet på nya ägg, dels till barnen som nu faktiskt börjar jaga duktigt själva. Rabatterna erbjuder gott skydd och ibland kan man se dem mysa lite i solen. (klickbara bilder)

Om morgnarna får man ibland rycka ut till försvar. Då är skatfamiljen framme och retas och skränar och försöker ta dem. Ärlepappa har fullt sjå. Har redan skuttat ut i klarröd morgonrock vid ett par tillfällen. Skatorna flydde för livet, he he.

----------

När jag nu ändå sökte lite på gotländska för rubrikens skull fann jag Fader Vår på gotländska. Den biläggs här:

Lite annat smått och gott om gutniskan HÄR.

En lättnadens suck undslapp min kvävda strupe när Husbondens favoritskjorta räddats från min dundertabbe. Jag menar... att lyfta strykjärnet från tyget när man ägnar sig åt annat borde ju vara en självklarhet! Åtminstone när man är över 60.

Nytvättat skjorta skulle alltså strykas. Kontakten i väggen, startade med bröstfickan (av alla ställen...!). I samma stund skulle ångan slås på. Bara ett litet vridmoment medan järnet värmde sig - tänkte jag. Die dumme schwedin lyfte aldrig järnet!

Trodde väl aldrig att värmen kom så fort. Det gjorde den! En brun fläck MITT PÅ vit skjorta. Ajdå... den präktiga skjortan (kraftig bomull) får man sannolikt inte tag i på nytt.

Operation "rädda skjortan" vidtog:

* Klorintvätt i maskin, varpå skjortan kom ut, brännmärket borta men svagt GULTONAD - tänkte inte på knapparna! Baaah, lättjans lakej orkade inte mixtra med blötläggning av bara bröstfickan.

* Vanlig tvätt (på nytt) med tvättmedel + BLEKSALT (tack gode gud för tvättmaskin). En gastkramande timme följde.

Och si... ut kom skjortan BLÄNDANDE VIT och HELT ÅTERSTÄLLD. Ja, nästan bättre än innan. Krampen i strupen släppte... det man inte har i huv'et får man offra på annat sätt (skyller på värmen). Gissa om Husbonden var nöjd.

Gamla tanters hattbruk börjar bli begripligt. Nu har även jag åkt dit. Högst ovilligt, ska framhållas. Det tror man inte när man ser bilderna. Har gått utan huvudbonad hela livet. Sjal glider bara av, keps känns löjligt, hatt klämmer på öronen eller... gör dem utstående, den blåser också av, eller trillar av när man böjer sig och är alldeles väldigt mycket i vägen när man jobbar.

Mysteriet med tanters hattar verkar löst - det är nödvändigt i solen. Med stigande ålder förändras håret. Från askblont med naturliga slingor har mitt eget övergått i silver - och det är OK. Men... förra sommaren blev det GULT, fult gult. Inte kul alls.

Enligt frissan var det solen och det skulle visst komma att bestå om inget gjordes. Visst fanns nåt färgmedel som skulle råda bot på saken, men är numera inte för kemikalier alls. Slokörad får man således finna sig i hatt. Dessvärre är det svårt att finna någon som känns rätt. Därav detta hattfnatt.

Lilla käcka hundhatten längst fram t.h kan bäras på promenader. Den har en broderad bild av vår Ulriks dotter också. Stråhatten längst fram t.v är senaste nytillskottet, inhandlad på marknad i går. Kanske är den lösningen på problemet? Annars får man väl fortsätta leta, testa och samla på hög...