Husbonden och jag hann precis sätta oss till middagsbordet och fick genast en oförglömlig upplevelse, ja - Sommarens Höjdpunkt (hittills). Dagens sommarpratare var skådespelaren Johan Rabeus, en av Lilla Husets favoriter och vi insåg samfällt att… DETTA måste vi bara höra till slut.

Diplomatsonen som växt upp i Stockholm, Paris, New York och Genéve samt gått på Lundsbergsinternatet men lockades av det "fria livet" och valde att bli skådespelare fångade vårt intresse redan från start med underhållning på hög nivå.

Det var lite av teaterföreställning där han bjöd på sig själv, trevlig lättsmält musik (mycket franskt) och roliga anekdoter ur sitt liv, kryddade med egna imitationer och humor med finess. Alldeles, alldeles oförglömligt, bland annat figurerar historien om undulaten Pelle.

Rabeus beskrivning av Sverige på 1960-talet (tidigt i programmet) gav oss rysningar i Lilla Huset. Det var ett fint Sverige, föregångslandet, det socialistiska experimentet mot vilket ’allas’ blickar utomlands vändes med intresse. Att han nästan är årsbarn med oss gjorde inte saken sämre, med minnen från samma vänsterepok.

Det var annat än gårdagens sommarpratare Percy Barnevik som verkade försöka rättfärdiga sig som tidernas störste välgörare i fjärran land. Eller kvinnan för några veckor sen som räknade upp företag hon startat, köpt eller sålt i en lång rad utan att man begrep VAD hon verkligen UTRÄTTAT i dessa. Klasskillnad, om man säger så…

Tack, Johan Rabeus!

Märkligt så fort dessa en och en halv timme gick. Han var jätterolig och jag rekommenderar lyssning i efterhand HÄR. Själv poddar jag det som mp3-fil och spar i mobilen för njutbar repris.

*  Fakta om Rabeus på WIKIPEDIA och DRAMATEN.

Å harrejösses, nu sitter man här igen. För sent. Sommaren är förrädisk, det blir dåligt med sömn, det gör det.

Nu fastnade jag i ett chatt-test hos Expressen som jag bara MÅSTE göra. Och fick 10 rätt av 10 - och jag som aldrig ens chattar! ALDRIG NÅGON GÅNG, ALDRIG NÅGONSIN. Måste vara illavarslande. Dags att dämpa datoranvändandet...?

Testa själv HÄR den som vill. Det är liiite kul ändå. Och det man inte kan får man lära sig i facit. 

54721 personer har gjort testet.

Krassen är verkligen överdådig i år. Och den har bara startat… Däremot syns ännu inga dahliaknoppar till. Syrsorna hördes härom kvällen när värmen fortfarande bestod - första gången i år. Nu är det härligt svalt och både vi och syrsorna vilar. Värst så kolsvarta kvällar det plötsligt blivit. Riktigt höstlikt, fast minst en sommarmånad ännu väntar.

Getingplågan fortsätter. Ett av Lilla Husets sex bon som "utrotades" av tekniker härom veckan har blossat upp på nytt. Samt hittades ännu ett bo i häcken vid dagens klippning. Inga getingstick hittills, men jobbet fick avbrytas. Häcken ser för tillfället mycket egendomlig ut;-) Vi ruvar på hämndeaktion, men i kväll följer Husbonden friidrott på tv. Roligare.

Städning av lessonvoljären idag. Alla avdelningar klara, men nu är det dags att börja om med Royal Suite…hehe. Alla 40 nymferna ruggar så fjädrarna ryker. Näe, inte så lortigt egentligen, vi ska bara sopa bort det översta lagret dun som samlats på ett par veckor.

Åsså var det älgen då… (varför har man inte orkat skaffa ett riktigt tele?). En dag stod den långt där borta i skogskanten, länge, länge. Minst 300 meter bort. Det är rent märkligt hur stilla och länge älgar kan stå och fundera över om de ska gå ut på öppna fält. Neej, inte denna gång. Efter en halv evighet vände den rumpan till och strosade iväg. Bättre bild gick inte att få.

Hej och hå... nu har man lyckats igen...;-) Har lagt ut bilder på den där fotosidan (ovan). Det tog några dagar, men nu har jag fattat galoppen och listat ut hur man gör.

För övrigt har vi städat kanarierummet i fågelhuset och det doftar härligt igen, fullt med rönn- och björkträd. Man ser knappt fåglarna för alla löv... men dessa faller dessvärre av - alltför snart. Fåglarna är glada för ny sysselsättning.

Lilla nymfan som satt i sjukbur några dagar är tillbaka i flocken. När hon återfick krafterna ville hon absolut inte vara kvar där. Visst skulle hon behöva äta upp sig mer efter pärsen, men nu är det så att flockfåglar mår alla bäst i flocken - även om de är sjuka. Om de inte smittar är det bäst att återföra dem. Där får hon mer stimulans att äta. Idag var hon med tonårsgänget ute.

Själv har jag en ny bursit på armbågen - inflammation i slemsäcken, alltså. Den som "opererades bort" för två år sen. Läs HÄR. Att det inte blev ordentligt gjort har jag ju märkt, och jag borde ha begärt reklamation för länge sen - men man orkar ju inte med allt.

Nu var bursan så sprickfärdig att även Husbonden rekommenderade ett läkarbesök...! Minsann. Den gick inte att tömma på sedvanligt sätt, så doktorn sprutade in cortison istället och skrev remiss på "reklamationen". Idag sprack den av sig själv (av städningen?) och jag skyndade mig att klämma ur all gegga som gick. Lättnad. Hoppas den är lugn till operationen.

Ujujuj, nu blev det visst ett sent inlägg igen. Raskt i säng. Go'natt därute.

Tänkte mig att gå med på Fotosidan.se och har ägnat några kvällar åt att studera hur medlemskapet fungerar. Lokala fotoklubben uttryckte behov av fler upplagda bilder vilket var skäl till sonderingarna. Fotosidan är en mötesplats för "fotografer". Väl pretentiöst för en glad amatör.

Första kvällen slutade i ångest över alla fotografers knivskarpa bilder - även i förstoring. Vad har jag där att göra...? Detta resulterade i en dags nedstämdhet.

Skam den som ger sig... Andra kvällen kollades bildformat och kvalitet. De bästa bilderna i datorn hittades. Redigerades och stods i för analys. Det gick timmar... är inte klart än. Hoppet steg... ser man på. Där fanns visst några som kan platsa. Uppåt igen.

---------

Dagen efter = helt slut i skallen av allt joxande och kollande. Zombien i mig bad Husbonden om en biltur, sightseeing i en grannby där vi aldrig är, Husbonden köpte skor, enkel lunch hemma, soffan i två timmar med nyköpt 91:an över ansiktet (favorit, den där). Husbonden klippte gräs och slipade verandatrappen på husets baksida.

Sen var det dags att ta hand om en sjukling i fågelhuset. En liten nymfa har haft magproblem och var rätt medtagen i går. Hon har fått sulfa, kol, druvsocker, vitaminer och sitter under infraröd värmelampa. Äter igen och har putsat sig ren. Hoppfullt men hon har mycket att ta igen.

Orkar nog inte med Fotosidan ikväll...

 Somliga straffar Gud genast… för vid återkomsten var det dags för mig att ringa ambulans. Inte för getingstick, nejdå… en misstänkt hjärtinfarkt, vilket vid senare analys också kan ha varit kramp i gallgångarna. Här spekuleras friskt för nån doktor är man ju inte…

Kvinnor har ju ofta annorlunda (eller inga) symptom så man måste vara på säkra sidan. Krampartad svår värk i mellangärde och rygg, tungt att andas och begynnande huvudvärk. Och detta var andra gången inom en veckas tid – samt värre. Och det tog i. Så vad ska en stackars fattig flicka tro…;-)

  Husbonden var inte lätt att övertala till att ringa på ambulans – han tror jag är odödlig. "Vad säger man? Vilket nummer är det? Det får du göra?" E’ han go’ eller…? Till slut ringde han dock.

Ambulanskillarna tog EKG och uteslöt infarkt (för tillfället), alla värden var bra och därtill blev jag återställd under denna intensiva uppvaktning. PINSAMT. Inte första gången, sa dom och passade på att titta på fåglarna före avfärd. "Hej då, och tack för titten!" Vilken dag!

Ärleparet fick ut sin andrakull i morse under stort larmande. Mor och far flög ihärdigt mellan boet på fågelhusets nock och vårt tak. Det var ett väldigt kvittrande och flaxande för att locka ut dem. Fyra blyga ungar kröp småningom ut en och en på takpannorna för att vänja sig vid stora vida världen. Fantastiskt att följa. Kråkorna höll sig undan men jag vaktade för säkerhets skull inifrån köket.

- Bort med dig! Här får du inte gå! Jag motades bort av föräldrarna när jag var ute för att öppna fågelhusdörren. Avvisandet gick inte att ta miste på. När ungarna ska ut får ingen vara på gården. (Klickbara bilder)

Småningom försvann föräldrarna bort till Parken med en unge i taget för att sedan återbörda familjen till trädgården på eftermiddagen.

Saneraren tog idag död på alla getingar som slagit sig ned i Lilla Huset. Vi var själva ute och sprutade Radar i springorna kvällen innan och fick en fullträff på ett ställe: 35 döda låg i fågelhusets hängränna, men resten av bona var intakta. Jisses vilket liv. Besöket var nödvändigt, det är ett getingår av guds nåde.

Ett stort klassiskt bollformat getingbo satt bakom vindsluckan, flera år gammalt och nu återanvänt. (Ringen visar storleken t.v.) Hann bara tänka… "kameran" och vips var det rivet. Tur vi skulle iväg på ärenden strax efter för då surrade många vilsna getingar omkring och letade efter bona. Stackars… men hade de inte haft ett sånt sabla humör så kunde man kanske låtit dem vara.

Inte mindre än SEX getingbon har inventerats på och i Lilla Huset. Trafiken är intensiv i kvällningen. Ett bo innanför vindsluckan, två bon vid takfoten i varsin ände på tillbygget, ett under vindskivan vid ena knuten, ett vid tv-antennen ALLDELES ÖVER SOVRUMSFÖNSTREN och slutligen ett under sjätte nockplattan. Vem kan lägga sig i tid när man inte får vädrat ut värmen förrän det är mörkt.

Nu ska skadedjursfirman sättas på spåret – och det fort. Tänk så många getingar som annars ska förpesta tillvaron, för att inte tala om när de drullar in på golv och i sängar för att slutligen dö i höst… Milde tid.

-----------

Med värmen är boxershortsens tid inne. Överallt. Varje sommar likadant. Dessa hemska brallor är högsta macho-mode, ju större och längre och sladdrigare, desto sexigare (?). Äventyrslooken. Än värre blir det med stor plånbok och tunga nyckelknippor hängande i någon ficka… Unga män klär sig fulare och fulare. Är det inte jeans med grenen nere vid knäna så är det boxers. Macho… vaddå…??? Har dom inte upptäckt att det liknar kjolar?

Tjejerna kämpar med pushups, allt djupare urringningar och minimala shorts som knappt hänger ihop i grenen, medan killar hänger på sig större och större tygstycken. Jämlikt…?

----------

Olika varianter på vattenplask hör värmen till. Som bosatt på Västgötaslätten sedan snart 40 år har jag dock för länge sedan slutat jaga efter vatten. Det är för långt bort, man vänjer sig och det finns ju dusch. Utebad för mig existerar nu mest som minnen från barn- och ungdomstid.

Mamma såg till att jag tidigt lärde mig simma - själv vågade hon aldrig. Det blev pappas uppgift under tältsomrarna vid Härlanda Tjärn i Göteborg och senare 'tvangs' jag ta bronsmärket – med dyk och undervattensim 5 meter.

Mamma släpade mig VARJE MORGON till simskolan tills det var klart. Det var skitjobbigt, man ville ju bara flyta upp. Jobbade så hårt att hålla mig nere så jag skrapade näsan i bottnen men efter den pärsen var man duktigt van vid vatten. Tack mamma!

----------

Värmen är ibland farlig. Änglavakt hade bonusdottern när hon under en cykeltur störtade med huvudet före i marken (utan hjälm). Knockades helt och vaknade först i ambulansen. Syddes, röntgades kors och tvärs (allt OK - tack gode Gud) och nu 'endast' blåslagen återhämtar sig.

Hämtar sig gör även Väninnans Äkta Hälft som slog igen bildörren men glömde dra undan huvudet först. Pang, Aj och blodvite. Värmeslag? Gissa om det blev en rolig anekdot på vårdcentralen... Skallen verkar dock helt intakt som vi kan bedöma.