- Jag SKA sova mjukt, så det så! Sigrid längtade till sängarna på övervåningen, den lilla konvalescenten, smög iväg med parabol runt huvudet och upptäcktes halvvägs uppför trappan (KAN själv)! Hej och hå, fick man bråttom. Den lilla rackaren.

Hon tröttnade på alla med kompostnät avstängda soffor här nere. Golvet går väl bra att ligga på OM MAN BESTÄMMER DET SJÄLV, men nu är hon prinsessan på ärten. Det ska vara lyxigt mjukt.

Sigrid har för övrigt väldigt mycket att berätta om sin sjukhusvistelse. Hon kvider, mumlar, gnyr och muttrar långa haranger i olika tonlägen över sakernas tillstånd – mor Hanna upp i dagen. Vi lyssnar och tolkar. Man blir så full i skratt.

Ulrik är den förstående gentlemannen ända uti tåspetsarna. Han följer henne och vakar, tröstar och puffar. Tittar och avvaktar tålmodigt. Han står ut med parabolskrap och –törnar för han är åldermannen som genomlidit både egna och andras parabolperioder och vet att det går över.

Efter trappäventyret lyftes Sigrid upp till Husse i tv-soffan och föll i riktig djupsömn där för någon timme – vilken lisa. Nu är sista rastningen gjord (i koppel) och första kvällen avklarad. Undrar just hur natten blir…

Klubba i huvudet... det är vad som behövs för att få en upprörd västgöte till ro. Särskilt en som tar sin vaktmästaruppgift på allvar och ska ha örnkoll. Sigrid är hemma, men inte nöjd. Allt är fel, tycker hon. Vi har försökt sitta i soffan i samlad flock - ett pålitligt trick annars. Vi har försökt ensamkupé i avskildhet - fy för den lede.

Hon är rastad, hon har ätit, hon har kollat omgivningarna, flocken är samlad... vi har smekt, vi har tröstat och lugnat... men hon är fortfarande uppriven och som en osalig ande. För se... hon KÄNNER SIG INTE SOM HON BRUKAR och det RETAR HENNE TILL MAX. Så är det för en med kontrollbehov (fråga mig - jag vet).

Vi trodde väl att överlevnadsinstinkten som bar henne på hemresan skulle falla till vila i hemmet. Så icke. Vi trodde att adrenalinet skulle ta ut sin rätt och att hon skulle sjunka i rättmätig dvala. I helskotta heller. Om en västgöte får bestämma så "ÄR DET INGET FEL PÅ MIG", trots genomgången stor operation. Hon tänkte hoppa upp och ned i sofforna hur som helst, och det FÅR HON INTE.

Detta är en västgöteägares stora dilemma - och källa till glädje. En enveten liten vallhund med 200 procent VILJA och förmåga att driva en flock STORBOSKAP kan köra med vem som helst... tro mig. Vi känner igen det från andra tillfällen med tidigare hundar - det är snarare regel än undantag, men icke desto mindre påfrestande. För alla! 

Puh... just nu verkar hon ha övermannats av trötthet för en stund i hundbädden under datorn. Halleluja. Må hon uppnå nirvana, för det behöver hon.

Västgötar som hämtas på sjukhus är inte riktigt närvarande. Överlevnadsinstinkten går på högvarv och de är helt inriktade på att klara varje prövning på egen hand. Således såg hon knappt Ulrik och oss. Vi var ju kända fenomen medan hon var inställd på att ta hand om en smärre katastrof ifall det skulle behövas. (Klickbara bilder - och mobilkameran är äntligen testad.)

På hemresan satt jag i baksätet med henne för att skydda såret från Ulriks intresse. Han låg ensam längst bak och började skälla av oro för att hon inte var med... Han hör ju inte så bra och hon luktade mest sjukhus... (ja, herregud).

Hon pep oavbrutet "yh-yh-yh-yh-yh..." (otålighetspipet) mest hela vägen och har väl aldrig studerat landskapet så väl, medan jag stack ner Sigriddoftande fingrar genom gallret till Ulrik som tröst... hehehe... vilken hemfärd.

Nå... det lugnar väl sig under närmaste dygnet... DET GÖR DET. Nu väntar vi mest på en lugn natt när allt KOMMER TILL RO.

... tycker Sigrid, enligt rapport från Djursjukhuset som ringde alldeles nu. Sigrid mår bra, har ätit, rastat sig och skakar galler lite lätt. Vi är välkomna att hämta så snart vi kan. Ska bara äta och samla oss lite. Herregud... vad jag blev upplivad plötsligt.

Morgonen var seg. Kände mig mörbultad i hela kroppen. Husbonden fick smörja rygg och axlar (mina) med Zon. Jag trodde klockan stod still i väntan. Jisses, vilken pärs. Ulrik väntar och väntar med en gammal gentlemans tålamod. Nu till kylen och plocka fram lite mat och sen... väntar Siiiiigrid.