Ärlorna har fått fem ungar som kilar omkring i perennarabatten. Betydligt trevligare gäster än "di sma undar jôrdi" som vanligen bökar där. Pappa ärla jagar flygfän dagen lång, dels till mor i boet på nya ägg, dels till barnen som nu faktiskt börjar jaga duktigt själva. Rabatterna erbjuder gott skydd och ibland kan man se dem mysa lite i solen. (klickbara bilder)

Om morgnarna får man ibland rycka ut till försvar. Då är skatfamiljen framme och retas och skränar och försöker ta dem. Ärlepappa har fullt sjå. Har redan skuttat ut i klarröd morgonrock vid ett par tillfällen. Skatorna flydde för livet, he he.

----------

När jag nu ändå sökte lite på gotländska för rubrikens skull fann jag Fader Vår på gotländska. Den biläggs här:

Lite annat smått och gott om gutniskan HÄR.

En lättnadens suck undslapp min kvävda strupe när Husbondens favoritskjorta räddats från min dundertabbe. Jag menar... att lyfta strykjärnet från tyget när man ägnar sig åt annat borde ju vara en självklarhet! Åtminstone när man är över 60.

Nytvättat skjorta skulle alltså strykas. Kontakten i väggen, startade med bröstfickan (av alla ställen...!). I samma stund skulle ångan slås på. Bara ett litet vridmoment medan järnet värmde sig - tänkte jag. Die dumme schwedin lyfte aldrig järnet!

Trodde väl aldrig att värmen kom så fort. Det gjorde den! En brun fläck MITT PÅ vit skjorta. Ajdå... den präktiga skjortan (kraftig bomull) får man sannolikt inte tag i på nytt.

Operation "rädda skjortan" vidtog:

* Klorintvätt i maskin, varpå skjortan kom ut, brännmärket borta men svagt GULTONAD - tänkte inte på knapparna! Baaah, lättjans lakej orkade inte mixtra med blötläggning av bara bröstfickan.

* Vanlig tvätt (på nytt) med tvättmedel + BLEKSALT (tack gode gud för tvättmaskin). En gastkramande timme följde.

Och si... ut kom skjortan BLÄNDANDE VIT och HELT ÅTERSTÄLLD. Ja, nästan bättre än innan. Krampen i strupen släppte... det man inte har i huv'et får man offra på annat sätt (skyller på värmen). Gissa om Husbonden var nöjd.

Gamla tanters hattbruk börjar bli begripligt. Nu har även jag åkt dit. Högst ovilligt, ska framhållas. Det tror man inte när man ser bilderna. Har gått utan huvudbonad hela livet. Sjal glider bara av, keps känns löjligt, hatt klämmer på öronen eller... gör dem utstående, den blåser också av, eller trillar av när man böjer sig och är alldeles väldigt mycket i vägen när man jobbar.

Mysteriet med tanters hattar verkar löst - det är nödvändigt i solen. Med stigande ålder förändras håret. Från askblont med naturliga slingor har mitt eget övergått i silver - och det är OK. Men... förra sommaren blev det GULT, fult gult. Inte kul alls.

Enligt frissan var det solen och det skulle visst komma att bestå om inget gjordes. Visst fanns nåt färgmedel som skulle råda bot på saken, men är numera inte för kemikalier alls. Slokörad får man således finna sig i hatt. Dessvärre är det svårt att finna någon som känns rätt. Därav detta hattfnatt.

Lilla käcka hundhatten längst fram t.h kan bäras på promenader. Den har en broderad bild av vår Ulriks dotter också. Stråhatten längst fram t.v är senaste nytillskottet, inhandlad på marknad i går. Kanske är den lösningen på problemet? Annars får man väl fortsätta leta, testa och samla på hög...