Milda makter vilken träningsvärk! Vi har städat alla voljärer i fågelhuset och kunde efter en och en halv timme räta på ryggarna och insupa ljuvligt friska dofter. Gammal guano är borta. Rent grus överallt och anissand som av något skäl får mig att tänka på havsluft. Vet inte varför, men så är det. Ack, vilken fröjd. Så gott som alla holkar och reden är bortplockade.

Äggutfodringen är minskad till ett minimum, nu till endast tre ägg om dagen. Vårens häckningssäsong är underbar men mot slutet känns det lite träligt att mosa sju kokta ägg vareviga morgon i tre månader. Arbetsbördan i fågelhuset lättar något, utfodring och diskning går lite fortare. Nu återstår sommarnes fröjder med fåglar och fågelsång under bar himmel.

Idag fick de fem kanariekillarna lämna Royal Suite och återkomma till flocken. Pavarotti, Bruno, Rusty, Muppen och Ebbe Grön (han som ryckte fjädrar från ungarna) stormade in med fullt testosteronpåslag. Bara för att finna att häckningen är avslutad. Snopet. Ett och annat våldtäktsförsök sågs men det lugnade ner sig efterhand.

Hittills efter häckningen har vi 214 fåglar. Över 100 ungar har fötts, varav 37 kanarier och 20 nymfer, 16 risfåglar, 14 sebrafinkar, 4 lesson och ett 20-tal måsfinkar. Endast ett fåtal kullar återstår.

Kanariesång väcker oss om morgnarna, de är ute redan vid femtiden. Nymferna är lite senare men kommer strax igång. Fast ibland lyckas gårdens pilfinkar överrösta dem i alla fall.

-------

Akvariet har strulat några dagar. Syretillförseln var inte vad den borde och fiskarna var plötsligt inte hungriga...! Några dog. Efter mycket letande i pumpapparaturen är saken löst (växtdelar i insuget). Fiskarna är glada igen.

-------

Och här sitter man mittemellan, alldeles leabruten och undrar vad som är reumatism och vad som är träningsvärk... Det ger sig. 

Ensamma ladusvalan har fått sällskap. De seglade runt huset idag och kikade på lämpliga vrår att bygga i. Hoppas de slår till hos oss. Därtill sågs fem hussvalor leka på himlavalvet idag. De kom med värmen förstås. När till och med nordvindarna blåser ljummet… då är vi på rätt väg. Undra på det när Haparanda hade 26,8 grader. Här hade vi 19 grader.

Husbonden har färdigställt första etappen av staketbyte för parken på andra sidan vägen. Jag har två dagar å rad städat Pärlvits voljär och de små reservburarna där lessonfamiljerna bor. Snart är det slut på deras internering, de ska få sin gamla voljär tillbaka. Det handlar om dagar, tror vi. Nu ska "bara" resten städas också, dvs. de större voljärerna. (Klickbara bilder)

Nystart för perennarabatten planeras. Ett par år var det full fräs i den, sen gick det utför av något skäl. De år då fågelhus och voljärerna färdigställdes fallerade resten och ogräset tog över. Nu har Husbonden räddat vad som räddas kunde, ser minst sagt glest ut. Grupper av växter står på kö i lådor.

Tio procent av alla kvinnor i fertil ålder lider av endometrios, hörde vi idag på EKOT. Sjukdomen är vanligare än hiv och cancer. Den leder inte till döden men ger livslånga smärtor. Ändå lämnas många kvinnor utan både diagnos och behandling. För att det är en kvinnosjukdom!

Vid endometrios hittas livmoderslemhinna bl.a på äggstockarna, utanpå livmodern, på tarmarna, blindtarmen, urinblåsan. Vid endometrios kan inte all livmoderslemhinna som hamnat i buken tas bort av immunförsvaret utan finns kvar och skapar kronisk inflammation i buken. Slemhinnan kapslas in och kallas cystor (chokladcycstor - harmlöst, eller hur?).

Endometrios ger upphov till mycket kraftiga menstruationssmärtor, rikliga menstruationer, smärtor vid samlag och vid användning av tampong, smärta i korsryggen och ut i benen, smärta när man kissar eller har avföring med mera.

Detta tycker läkarna och landstingspolitikerna (män) att vi kvinnor ska leva med. Många skickas bara hem med orden "det kallas menstruationssmärtor, ta Alvedon". Tänker dessa män över huvud taget?

Mannen sägs ha en naturlig drift att "sprida sin säd", dvs. sprida sina gener. Här behövs kvinnans hjälp. Det går sämre om kvinnor har endometrios och inte vill ha samlag för att det gör så ont. Mest logiskt vore då att vara rädd om kvinnorna, eller...? Men så tänker tydligen varken läkare eller landstingspolitiker – trots att de vet hur vanlig sjukdomen är. Är det stopp i knoppen totalt…???

Sjukdomen går inte att bota, bara att lindra. I riktigt svåra fall kan livmodern behöva avlägsnas, men i de flesta fall ges bara lindring i form av starkare smärtstillande medel. Läs mer HÄR.

I oktober 2009 öppnade ett särskilt centrum i Uppsala för kvinnor med sjukdomen. Mottagningen är den enda i landet och fler hjälpsökande hör av sig än man hinner med. Mats Olofsson, överläkare på KK vid Akademiska Sjukhuset, bedömer att det behövs fyra-fem mottagningar i landet men frågan prioriteras inte. FÖR ATT DET ÄR EN KVINNOSJUKDOM!

I Danmark finns sedan tio år tillbaka tre sådana här mottagningar, trots att de inte är fler än hälften av vår befolkning. SKÄMS, SVENSKA MÄN I SJUKVÅRDENS BESLUTSORGAN!

-------

* Du som vill veta mer, kolla superbra info HÄR.

En av mina absoluta favoriter.

På tv skräller det om ishockey-VM som Husbonden följer. Tur att inte jag är kommentator där, hinner aldrig med i det snabba tempot. Då skulle det väl låtit så här: "Oj, nu blev det visst mål, undrar vem som sköt, vi får se på reprisen". Eller "oj, nu blir nån utvisad, undrar vad som hände..."

Annat var det under OS i Grenoble 1968, då var jag alldeles 'uppiet' som vi västgötar säger. Och i mina bästa tonår. Skrek och hojtade, kunde alla regler och hockeyspelarna vid namn. I alla lagen, ryssar såväl som tjecker och kanadicker. Honken stod i mål och Uffe Sterner var med.

Var till och med så 'uppiet' så jag startade vadhållning på mitt arbete. Gick runt till alla och samlade in pengar, kanveta. Alla ställde snällt upp och bidrog till den harmlösa leken, även 'gubbarna på kontoret'. Tur att vinsten gick till en av de äldre männen som visste hur man tacklade saken och bjöd personalen på tårta för vinstsumman. För det var ju egentligen förbjudet med vadhållning... Hade väl inte jag en tanke på, hehe. Tänkte inte på det...

Förvånande att de lät mig hållas under tiden. Kan tänka mig hur de vuxna resonerade med varann om saken, men inte ville döda min entusiasm och initiativlust. Tacksam för det i dag.

-------

Ute skriar rävarna sina parningsrop i majkvällens kompakta mörker. Deras läte är ruggigt, låter faktiskt som dödsskrin. Som om de satt fast i en fälla eller nåt. Man får riktigt tala sig själv tillrätta att det ska bli små bebisar av detta istället.

Här sitter Heffa med mor och far. Fulsöt är mitt ord. Plockade nymfungar är inte vackra men vi älskar dem ändå. I holken såg han mest ut som en rosa broiler från frysdisken. Här är han nyss utkommen och lite mer befjädrad. Nu, några veckor senare, börjar han likna något. Äter själv, leker i repgungan och har suttit ovanpå holken och kikat in på tre efterlängtade småsyskon i nästa kull.

Varför plockar fågelmammor sina ungar så här, undrar man. Det är ju föga lämpligt för avkomman när den lämnar boet. I det här fallet är förklaringen sannolikt att allt gick snett från början. Föräldrarna bodde ihop med en annan flock, kom i bråk om en holk och fick flytta till egen kupé. Uppskattat. 

Paret fann varann, men då fick mor Pärlvit värpnöd, behandlades med värme samt sulfa för säkerhets skull och värpte pga. detta tre tomma miniatyrägg. Långt senare värptes ägget med Heffa i och mamma var nog irriterad över den långa tiden i holk vilket gick ut över den ensamma ungen. Det går inte alltid på räls.

Nu hoppas vi att Heffa snart blir en representabel nymfkakadua och att de tre syskonen slipper samma behandling. (Heffa - kort för Heffaklumpen, elefanten i Nalle Puh. Namnet kommer av att 'effalump' är engelska barns sätt att säga elephant innan de talar rent.)

Åtta nymfkullar har i år sett dagens ljus i Fågelhuset. Väntar ännu på två kullar kvar i holkarna. Ska bli kul när vi sammanför alla till en flock.

Nu väljer alla damcykeln. Läser i Gefle Dagblad att damcyklar utan stång säljs allt mer även till män. Tacka kvinnorna för det! Utan oss hade cykeln aldrig vidareutvecklats.

Äntligen har männen fattat och Husbonden må vara en föregångare. Till Lilla Huset inköptes var sina damcyklar för 16 år sen, redan 1994.

Husbonden hade alls inga problem med mansrollen utan insåg raskt att damcykeln är betydligt enklare att stiga av och på. Då (kanske även nu?) var alla herrcyklar därtill idiotiskt utrustade med krokigt tävlingsstyre avsedda för framstupa liggläge, supersmala racerdäck och sylvass racersadel. Samt 15-20 växlar till ingen nytta. Den som ville promenadåka och se sig om var hänvisad till damcykeln med präktig sittvänlig sadel och rejäla däck, det var då för väl.

När cykeln utvecklades under 1800-talet cyklade bara män. En artikel i Wikipedia beskriver cykelns historia och dess olika utvecklingssteg och avslutar med att cykeln var "färdigutvecklad" vid 1890-talet. SÅ ICKE ALLS... herrcykeln med stång är för länge sedan en förlegad modell.

Artikeln glömde den viktigaste utvecklingen av alla, för sen kom den perfekta damcykeln år 1900 - utan stång - tack vare kjolbärande kvinnors behov. Att cykeln därmed nådde sin fulländning bevisas nu av att allt fler män köper damcyklar.

Men det skulle ta ETT HELT SEKEL innan männen mognade fram till att könsrollen inte sitter i stången. Grattis!

Bloggbesökare önskas härmed frid i sinnet!

Jascha Heifetz spelar Melodie av Gluck 

Om klippet tas bort av You Tube ligger det HÄR.