Vår lilla Fanny är en liten älskling. Vackert brokig som hon är bestämde vi oss genast för att behålla henne. Senare visade det sig att hon är handikappad. Hon har problem med blodcirkulation i ben och fötter (hjärtfel?). Benen är skrovliga, hon liggsitter på grenarna, klorna växer lite knepigt och får klippas för att hon inte använder dem fullt ut.

Men Fanny deltar i livet, äter av all mat, hoppar på marken, duschar och flyger vart hon vill – fort och bra. Hon är en risfågel, född 2008 och sitter ofta ute om sommaren och njuter i solen. Livet är lite begränsat men hon har livslust. Inte ändar man någons liv för att den är handikappad. Hon har dock varit lite ensam och deltar inte i häckningen.

Och nu är Fanny förlovad. Hon har fått en fästman och beskyddare. Vi kallar honom Blågul efter fotringarnas färger. Han är lite äldre och frånskild. När vi första gången såg honom fria till Fanny med jämfotahopp på grenen tätt intill henne blev vi alldeles tårögda av rörelse.

Fanny blev minst sagt tagen på sängen och sken upp i hela ansiktet. Ja, hon blev rent lycklig. "Oj, han friar – till lilla mig", strålade hon och försökte tafatt hoppa med, trots sitt handikapp. Hellegod, Husbonden och jag blev alldeles varma i hjärterötterna.

Nu syns de allt oftare sitta tillsammans. Blågul har förstått att Fanny är handikappad och tar sin beskyddarroll på allvar. Strax innan denna bild togs hade han klivit fram och motat bort en burdus hane som uppträdde lite respektlöst mot henne. Sen hoppade han tillbaka till Fanny, kröp intill och böjde sitt huvud smeksamt mot hennes och kurrade ett "jag tar hand om dig". Jag fick nya tårar i ögonen.

Även en handikappad har ett liv värt att leva.

Milda makter vilken träningsvärk! Vi har städat alla voljärer i fågelhuset och kunde efter en och en halv timme räta på ryggarna och insupa ljuvligt friska dofter. Gammal guano är borta. Rent grus överallt och anissand som av något skäl får mig att tänka på havsluft. Vet inte varför, men så är det. Ack, vilken fröjd. Så gott som alla holkar och reden är bortplockade.

Äggutfodringen är minskad till ett minimum, nu till endast tre ägg om dagen. Vårens häckningssäsong är underbar men mot slutet känns det lite träligt att mosa sju kokta ägg vareviga morgon i tre månader. Arbetsbördan i fågelhuset lättar något, utfodring och diskning går lite fortare. Nu återstår sommarnes fröjder med fåglar och fågelsång under bar himmel.

Idag fick de fem kanariekillarna lämna Royal Suite och återkomma till flocken. Pavarotti, Bruno, Rusty, Muppen och Ebbe Grön (han som ryckte fjädrar från ungarna) stormade in med fullt testosteronpåslag. Bara för att finna att häckningen är avslutad. Snopet. Ett och annat våldtäktsförsök sågs men det lugnade ner sig efterhand.

Hittills efter häckningen har vi 214 fåglar. Över 100 ungar har fötts, varav 37 kanarier och 20 nymfer, 16 risfåglar, 14 sebrafinkar, 4 lesson och ett 20-tal måsfinkar. Endast ett fåtal kullar återstår.

Kanariesång väcker oss om morgnarna, de är ute redan vid femtiden. Nymferna är lite senare men kommer strax igång. Fast ibland lyckas gårdens pilfinkar överrösta dem i alla fall.

-------

Akvariet har strulat några dagar. Syretillförseln var inte vad den borde och fiskarna var plötsligt inte hungriga...! Några dog. Efter mycket letande i pumpapparaturen är saken löst (växtdelar i insuget). Fiskarna är glada igen.

-------

Och här sitter man mittemellan, alldeles leabruten och undrar vad som är reumatism och vad som är träningsvärk... Det ger sig.