Även den mest bottenfrusna själ måste ju tina upp när vårtecknen stockar sig i naturen. Fåglarna tycks ha våren med sig, så nu släpper jag sakta garden och tror på vad jag ser och känner. Snön töar så fort och ljumma vårvindar breder ut sig även i vårt nordpolshörn av Jorden. TOFSVIPORNA plaskar omkring i vårpölar på höstsådden som överlevt även om hela livet liknar en svartvit film i snösmältningen.

TRANORNA verkar vara många här i år. De ropar mornar och kvällar från olika håll och kommer i grupper om två eller flera. En kväll blandades tranropen med en tidig kattugglas lockrop och avlägsna rävskall. Är det så här det brukar vara…? Har nästan glömt. BOFINKARNA blir fler och fler om dagarna vid utfodringsplatsen och idag anslöt ett stort gäng GRÖNSISKOR och gladdes åt utlagd mat. Bofinksdrillar och koltrastsång tränger igenom ljudet från granngårdens vedklyv.

SVANAR trafikerar frekvent, med jämna intervall kommer de på låg höjd och man hör tutandet långt i förväg. Dom har lurat mig flera gånger nu, har rusat efter kameran vid första tutet men då har det visar sig att de tog en annan väg. Så nu lyfter jag bara huvudet och njuter. GÄSSEN är också tillbaka. Vi bor i gamla klassiska fågelmarker sen urminnes tider, vilket väl förklarar ett rikligt fågelliv.

I går kom ÄRLAN också! Han tog mig på sängen, var inte beredd. Plötsligt när jag gick till fågelhuset satt han på taket som om inget hänt. - Men kära, söta… är DU här, sa jag snopet och bara stirrade. Han flög i stora lovar över åkrarna, trippade på fågelhustaket och fångade nyvakna flugor men när jag plockade fram kameran var han utanför grinden och badade i grusvägens dypölar. Fick en halvkass bild av honom på garageplanen, den får duga som bevis.

Toste, Sigrids bror, var här på dagis för matte och husse skulle till tandläkaren långt, långt bort. Förutom att hitta just påbörjade krokus i rabatterna roade jag hundarna med att dammsuga inne. För näst efter att jobba själva njuter västgötar av att se andra jobba. De är födda och avlade för att traska med och iaktta så att allt blir rätt gjort, gårdshundar som de är.

Mindre lustigt är att alla fiskar i dammen är döda. Finnes icke tecken till liv. Den elaka vintern gjorde stor skada. Det var inte bara jobbigt medan det pågick, det gjorde ont för lång tid framöver. På många håll. Efter mycket spolande har den tjocka isen betvingats och ett stort isflak kunde puttas undan som ett sista hopp. Men, nej! Liken måste ligga nere i dyn eftersom de inte flutit upp. Tänk så många andra vintrar de överlevt och kikat upp på oss om vårarna och känt igen oss. Saknar dem mycket. Det blir till att skaffa nya, men jösses vad trist det är med en död damm. Gott att jag hann filma dem i somras. Se HÄR.

När man lyckas fånga pappa-mamma-barn-idyll på film är man lycklig. Det är bara för gulligt. Undra på att man mår bra när man går och stökar i fågelhuset. Överallt tutar det och piper, mammor och pappor matar sina barn som växer till.

På kanariefilmen matas tre nästan färdiga ungar som inte så länge till är kvar i boet. Först kommer pappa Mini-Mini, sen mamma Brynja. En kort och intensiv sejour som upprepas många gånger dagligen.

I filmen med nymferna hoppades jag också på en matning men pappa Gustaf hade visst inte laddat ännu. Jag var tvungen att servera med färsk mat först. Sen matade han när jag skötte andra fåglar, bråttom, bråttom... mycket att stå i... Här sitter han med sina i dagarna nyutkomna barn. Nymfungarnas nickande ingår i tiggbeteendet. En femte unge är kvar i holken där mamma Lili redan ruvar på nya ägg i holken. (Holken blev städad i samband med ungarnas ringmärkning härom veckan.)