Lilla Huset har sorg. Marsvinet Mahogny blev allvarligt sjuk för en vecka sen och måste avlivas. Sjuk har hon varit en tid, lilla Maggan, vi har bara undrat hur länge hon skulle hänga med.

Hon började magra av för drygt ett år sen, tappade hår, pälsen blev matt, spenarna torkade och förhornades, hela buken kändes knölig och från luftrören hördes ibland ett pipande. Inga få tecken precis. Men… hon var glad och hade aptit… på livet och maten. Hon var basen för basset i marsvinens bostad, hon klängde ivrigt på nätet när maten kom och så länge hon åt kunde hon hålla vikten. Inte avlivar man ett djur med sådan livslust!

Så länge åldringarna med glädje och förväntan ser fram mot frukost och kvällsmat och tampas med grannarna är det inte dags. Man fick smörja spenarna och ha lite extra äldreomsorg bara. Men vi har varit redo. Så när hon vid en ålder av 5 år och 3 månader plötsligt en kväll slutade äta var det ingen återvändo. Nu ligger hon i "bårhuset" (frysen) i väntan på begravningsväder.

Visst är det tomt för oss med bara tre "rådisar" kvar, men det är nog inget mot vad dom kände. Vilsna är ordet, när ledaren var borta. Vem ska nu ropa efter maten? Vem ska gå fram först och ta gurkan?

Snart kommer en av dem att bli ny ledare efter ett tag. Alice ligger bra till, gissar jag, men det får framtiden utvisa. Och nån gång skaffar jag ett nytt mahognyfärgat släthår, de är så vackra.

Livet har blivit lite lättare för det vilda. Skaren medför att de nu kan förflytta sig och leta föda inom ett större område. Hittills har framför allt hararna varit hänvisade till gång- och körvägar med livet som insats. Lilla Huset fick den stora glädjen att se fyra jössar samtidigt i vår park. De smakade på både hö och solrosfrön och flög över marken med den lätthet man är van att se dem. Även rådjuren trippar lätt på isskorpan som några dagars tö plus den nya köldknäppen skapat.

Skaren medför också att hundarna kan gå ovanpå de uppskottade alpmassiven i trädgården, ja, Sigrid har ägnat sig åt ett flertal bergsbestigningar i dagarna.

Vi hade minus 18,2 den gångna natten och nu i kväll fryser det väl på igen. Själv går jag i däck mentalt och funkar absolut inte. – Men fryser du då, frågar Husbonden som inte har samma bekymmer. – JA, I SJÄLEN, svarar jag och håller mig i den absoluta närheten av kaminen. Och väntar… väntar… väntar på de få plusgrader som komma skall.

Tänk att 20 fartyg, bland annat isbrytarna (!), sitter fastfrusna i Östersjön, medan vår största isbrytare Oden är i Sydpolen och letar olja. Man tar sig för pannan. Fast jag begriper inte vad passagerarfärjor ska ut och göra i dessa farvatten. Varför åker man båt när isvallar på 25 meters djup rapporteras. Kanske är det ett nytt upplevelsejippo.