Herreguuuud, vad fooort det gick! Vi höll på att krypa ur skinnet vid kvällens sprintstafett. Här sitter man och hjälper till, vaggar och trampar i takt. Om alla svenskar vaggade på lika duktigt framför tv:n så bör det ha gjort susen. Det såg ut att kunna hålla till guld, så man blev nästan besviken när det "bara" blev silver. Men jösses… vad är det dom har gjort… jo, en medalj till. SVERIGES SJUNDE. I grym konkurrens. Livet som svensk är härligt just nu.

Charlotte Kalla och Anna Haag är våra nya nationalhjältar. Småvuxna tjejer med ett sjujäkla driv som kämpade mot dessa övermänskliga tyskar. Fattar inte hur dom orkar. Vilket jäkla slit att pumpa sig uppför och nerför, tre varv vardera i en vansinig fart. "Det är bara att grisa på", som Kalla sa före loppet. Nu har hon både guld och silver med sig hem från sitt första OS.

För killarna blev det ingen final. Om Emil Jönsson varit frisk, så kanske… Men han fick öroninflammation – en barnsjukdom…! Dom är ju så känsliga dessa idrottsmän. Tål inte att man tittar på dem, nästan. När ersättaren Teodor Peterson ramlade på den andra sträckan och bröt staven gick luften ur en. Synd om Hellner. Nåja… det finns fler tävlingar kvar.

Och skidskytten Helena Jonsson gjorde det enda rätta i går. Gick ut på presskonferens och sa att nu är jag inte favorit längre. Varpå det gick riktigt bra i nästa tävling. Så var det sagt. Smart drag. Hon lade bara av sig favoritoket och funkar igen. Skönt, tyckte hon. Och jag med.

Nu går vi till fågelhuset med särskild glädje och nyfikenhet. Flera gånger om dan. Bara för att det är så mysigt att följa familjebildningen. Man tröttnar aldrig på att se nya bebisar.

Idag hoppade Maskots syster Maska ut. En exakt kopia så när som på Maskots vita nos. Tur, det är alltid lättre med kännetecken. Ut kom även Gulans lilla Gulsparv. Hon fann en bra sittplats ovanpå Annagretas bo.

Gulans övriga barn är på G. Helmut har ju slagit sig ner där (tokan) och det inverkar väl. En av ungarna flygövade på bokanten en stund idag. En hisnande upplevelse, för han hoppade genast längst in i boet och gömde sig igen.

Också sebrafinkarna trillar ut en efter en. De är så duktiga, flyger högt upp på grenarna och följer föräldrarna utan vidare besvär. De hoppar också upp till ruvande kanariehonor för att vila ibland.

Det ser kanske löjligt ut med nätram runt bolådorna men vi har funnit att det fungerar mycket bra - särskilt vid kolonihäckning. Kanarier vill gärna ha skydd över sig - men inte tak. Med ramen slipper de många ovälkomna besök av fridstörare, bomaterialet hålls på plats och ungarna trillar inte ut av misstag.

Taket skottat... och så blev det!

Ännu mera snö. Snart ser vi inte ut. Herredumilde.

Husbonden har gjort en heroisk insats. 70 cm djupa vallar låg på taket.

Men enligt uppgift gick det bra att gå i snön däruppe.

Vårverandan?

Här, till vänster bakom vinkeln,
brukar vi sitta i söderläge och vindskydd i februari-mars.

Det lilla nöjet har snöat in nu, så att säga.