Kanarierna är snart i högform för häckningen. Flickorna bygger och hanarna sjunger så väggarna bågnar i fågelhuset. Precis som det ska vara innan holkar och reden sätts upp. Ljuset har ökats och utfodringen anpassats till vad som komma skall.

Otroligt vackert när PRICKEN som nu är två år leder konserten i konkurrens med den äldre NACKA. Kanariesången flödar ut genom väggarna. Till och med gamle LOA känner sig inspirerad med sin ljusa stämma. Lägger ut några bilder. Klickbara.

                  

Verkligen intressant att se hur årets häckningar ska gå. Nu har vi tyvärr flyttat undan våra mörkaste hanar Pavarotti, Muppen, Bruno och Rusty. Synd, men vi måste begränsa det bruna inslaget så gott det går. De är inte så nöjda med att bo i Royal Suite och smiter ofta ut över våra huvuden, ajabaja.

Lite mindre kallt några dagar gav fotolust och pojkarna kunde fångas mitt i sången. Både foto- och blogglusten är annars minimalistisk. Tror det beror på att jag tål kallvädret så dåligt.

  

     

  

Ännu en kristallklar dag. Minus 10, inte riktigt lika kallt som förut men tillräckligt för att inte kunna fota nåt vidare. Försökte smyga lite på pippisarna från grinden men fingrarna stelnade till och värkte rejält. Brrr. Kunde inte använda dem på en halvtimme.

Varje morgon förmörkas himlen av traktens kråkor som cirklar runt vår gård för frukost. Ett gäng kajor har slitit sig loss från sin flock vid ödegården och är ordentligt hungriga. Svårt få dem på kornet för de är ganska vaksamma. Här är resultatet av dagens försök. Klickbara bilder.

      

Att återinplantera varg i Sverige var nog inte så klokt. Vargen väcker starka känslor. Skånes Djurpark blev i går tvungen att skjuta alla sina 12 vargar för att de tog sig ur hägnet och gav sig på parkens övriga djur. Varglobbyn fick därmed ved till sin brasa och eldar på i bloggarna, varpå den lilla men högröstade gruppen vargkramare hetsar om att djurparkspersonalen ska skjutas istället…! Varg väcker uppenbarligen blodtörst, inte bara hos jägare.

Det var säkert rätt att decimera vår vargstam men den okontrollerade vargslakten som följde blev ju skandal. Jag trodde att det skulle skötas av vargproffs. Här har man fått täta rapporter om vargpejlare som vetat precis var enskilda djur befunnit sig i landet, och sen släpper man plötsligt loss hela jägarkåren i full frihet. Det räckte tydligen att jaktledaren var registrerad så det kan ha varit 30-40 000 jägare ute för att skjuta 27 vargar enligt Lena Mellin i AB. "Slakten" var illa skött och får nu berättigad kritik.

Visst var det illa att vargen en gång utrotades i Sverige, men förståeligt i den situation som rådde på 1800-talet då vargflockarna var en landsplåga. 1829 revs av rovdjur i 17 av rikets län totalt: 465 hästar, 3108 nötkreatur, 19104 får och getter samt 2504 svin. Ganska präktig numerär.

Genom flera generationer har vi nu vant oss vid att leva utan varg och det tar tid för människor att på nytt lära sig hur man skyddar sina tamdjur och att man t.ex inte längre kan gå ohotad i skogen med sina hundar.

Vi har nu färska exempel på hur det slutar när vargen kommer lös i en fårflock och att ca 50 hundar dödas av varg varje år. När detta någon gång nämns sjunger varglobbyn i kör sin inövade statistik om hur avsevärt många fler hundar som dödas av jägarna och körs ihjäl i trafiken.

Men kära söta… det är inget bra argument. Man löser inte ett problem genom att tillföra ett nytt. Att t.ex hundar dör i trafiken är illa nog. Varför låta ytterligare 50 gå åt till vargen?

Om vargprojektet ska lyckas och nå acceptans måste det ske långsamt så att vanligt folk kan vänja sig. Man kan inte jämföra Sverige med länder som oavbrutet levt med varg.

Kan vilda vargar ha ylat utanför djurparken och väckt slumrande instinkter till liv? Varför inte? Ty något liknande har inte inträffat förut i djurparkens mångåriga historia. Eller har varglobbyn varit där och hjälpt till…?

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov."

Om sjukskrivningsreglerna igen…

"Lagen kräver att om du inte längre p.g.a. skada eller sjukdom kan utföra det jobb du har så ska du säga upp dig och söka en lämpligare anställning." (citat Kyrksyster) Högerregeringen har på detta fiffiga sätt skaffat undan lagen som förbjuder arbetsgivare att säga upp någon av sjukdomsskäl. DE SJUKA TVINGAS INSTÄLLET SÄGA UPP SIG SJÄLVA! Ett djävulens påfund.

Alla ska givetvis ges möjlighet att göra rätt för sig i samhället. Men nu ligger skyldigheten att FÅ jobb på den sjuke medan arbetsgivare - vilka har makten över arbetsmarknaden - inte har motsvarande skyldighet att SKAPA jobb. Egendomlig ordning.

Devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" (Marx) handlar inte bara om skatter och trygghetssystem. Det kan också handla om rätt till möjlighet att försörja sig, enligt Skara-Vänstern, en rätt för handikappade att få möjlighet att arbeta efter egen förmåga.

Förr kunde man få förtidspension av arbetsmarknadsmässiga skäl. Äldre försliten arbetskraft blev efter sjukskrivning förtidspensionärer eftersom de inte fick annat jobb. Nu gäller den s.k arbetslinjen ÄVEN NÄR INGA JOBB FINNS. Och även när ingen anställer någon med handikapp när det finns fullt av frsika att välja på.

Den sjuke som vägras arbete p.g.a sin sjukdom (dvs. ingen anställer en sjuk) bör ha sjukersättning, för DÅ ÄR SJUKDOMEN ORSAK till att vederbörande inte får göra rätt för sig.

Så länge samhället inte gör något alls för att få ut alla unga och friska människor i jobb ska man inte ställa högre krav på sjuka. Det är de unga som först ska få möjlighet att starta sina liv, kunna försörja sig och bygga upp en egen pension, inte de sjuka och slitna.

Samhället ska inte ställa sådana krav på sjuka/arbetslösa att fungerande familjer splittras, som t.ex att söka jobb på orter så långt bort att det drabbar familjen.  Om familjen inte är bunden av andra jobb… ok, men om partnern har ett fast jobb och inte får något nytt på den nya orten så blir det bara omvända roller och det tillför inget. Sådana regler utnämns härmed av mig till en dödssynd.

Rysningarna sköljde genom hela kroppen. Tårarna flödade i kapp med dem som fick gå. TV-programmet Kraschen HÄR skildrade stämningen vid uppsägningarna så himla bra. Herregud, så ledsna de var. Precis så är det. Detta bör ses av varje svensk med tryggheten kvar, av sympati med dem som drabbas nu. Det bör sändas på tv om och om igen så att ingen missar det. Egentligen borde vi bära sorgband om armen allihop över vad som nu sker med människor i vårt land.

Plötsligt kom alla känslorna tillbaka från 1991. Jag kände igen stämningen, kände den inpå bara kroppen. Jag vet hur det är att undra vem som får gå. Vet hur det känns att få lappen om uppsägning. Vet hur det känns att få mattan undanryckt och att lämna arbetskamrater. Och kastas ut i en OBEFINTLIG arbetsmarknad. Ingen gjorde ett sådant tv-program på den tiden. Enda trösten: vi var i "gott sällskap".

När själen hamnar i kris bryter kroppsliga sjukdomar ut. Så är det. Jag fick min kroniska tarmsjukdom omgående. Många av de som nu drabbas kommer också att bli sjuka. Och nu är det värre. Jag var 40+ och "för gammal". Så var det då. Alla arbetsgivare hade fått för sig för att aldrig anställa någon över 28 år. Där gick gränsen. Det stod nästan klart utskrivet i jobbannonserna. Senare har de insett hur mycket kompetens som gick förlorad, men för sent. Då hade jag efter elva års slitsam arbetslöshet och två operationer fått sjukpension. Äntligen befriad.

Under 90-talet försvann EN HALV MILJON arbetstillfällen inom loppet av TRE år. Sug på den! Arbetslösheten ökade från 2 procent 1990 till drygt 8 procent 1993. När man räknade alla totalt, även de som var i åtgärder, var vi 20 procent arbetslösa i mitt område 1993. EN FEMTEDEL AV BEFOLKNINGEN. Enligt en undersökning upplevde 43 procent av de drabbade arbetslösheten som omskakande eller direkt plågsam. Så blir det nu också.

Starta eget-mantrat var nytt då. Det blev till ett hån för den som var akut sjuk. Vi fick stämpla obegränsat, vi deltog i åtgärder för nya jobb, om inte det lyckades fick vi nya a-kassedagar, en ny frist. Sjuka kunde sjukskrivas utan att jagas. Så gör det goda samhället för dem som råkar illa ut. Ett samhälle som inte ser ner på de försvagade.

Jag blir bedrövad när folk lite slarvigt och småhurtigt svarar "tja, arbetslösheten kommer väl att öka förstås" när de tillfrågas om vad man tror om 2010. Det är ta mej sjutton inget som ska avfärdas slarvigt. Inte heller utsagor som "det har samhället klarat förr, så det går bra nu också". Samhället, ja. Men för de drabbade är det inget mindre än en personlig katastrof som kan slå ut i kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Samhället ska ta hand om dem som slås ut i strukturomvandlingens spår.

I kväll ser jag del 2 av Kraschen av sympati med de drabbade.

I måndags var det slut på Husbondens julsemester. Denna första ensamma dag skulle jag åter vänja mig vid en egen rytm, egna tankar och angelägenheter. Vad hände…? 14 minus igen. Efter att ha värmt upp både huset och mig själv med några brasor skulle isen på fiskdammen hackas hål på. Kråkor och småfåglar skulle ha sitt, ujujuj… några tottar under fågelbordet vittnade om att nån liten parvel fått sätta livet till för höken.

I fågelhuset fick nymfpojken Mellis ett utbrott och började jaga Pappi och Topsy. Vi har gjort några omplaceringar inför häckningssäsongen och Mellis var inte nöjd med arrangemanget. Topsy blödde på ena benet efter tumultet och jag fick ensam fånga in och flytta henne och Pappi till reservburen. Skadan är läkt. Vi avvaktar.

Efter tidig lunch var det dags att ta hand om vattenläckaget under akvariet…

Den nya vattenpumpen som står i ett skåp under akvariet hade börjat läcka. Alla hemska tankar som for genom huvudet innan jag hittat källan var direkt plågsamma.

När jag torkat upp den stora pölen på golvet såg jag att det kom från pumpen och att det lyckligtvis runnit framåt på golvet. Den tunga pumpen fick med ond rygg lyftas ut ur skåpet och ned i en långpanna från ugnen. Därifrån är vattnet hanterbart och kan sugas upp med trasor när det blir för fullt. Där står nu pumpen kvar i väntan på Husbondens nästa ledighet. Eldat mera… torkat vatten... vilat ryggen… hackat dammisen... eldat… osv. Dagar på egen hand…

-------------

Lycka är när man tar tag i något. Efter det påtvingade stillasittandets viktökning har jag äntligen på nytt tagit motionscykeln i besittning. Cyklar dagligen 2 mil, vilket tar 50 minuter och förbrukar 450 kcal. Alltid nåt, när man ändå är inomhus.

  

Det fanns en tid i min ungdom då jag längtade efter snö. Vid snöfall tog vi bilen upp till Partille, någon mil utanför stan, för att se ett riktigt vinterlandskap. Det låg lite höglänt och var sagolikt vackert. Där låg snön kvar lite extra. Det gjorde den nästan aldrig i Göteborg.

Jo… ett år under 60-talet låg snön i drivor. Det var 33 grader kallt och jag hade en sällsynt period när jag gick i kjol... kortkort! Det fortsatte jag med trots kylan för jag hade upptäckt att tjocka ribbstickade yllestrumpor värmde mer än vilka långbyxor som helst.

Den vintern halkade en tant och drattade på rumpan inför ögonen på en kompis och mig. Väluppfostrade som vi var hjälpte vi henne upp till fjärde våningen och hon ville prompt ha våra namn och telefonnummer. Ifall, ifall… Skulle man få något tack, kanske…?

Efter ett tag ringde ett försäkringsbolag och ville ha bekräftat att det inte varit sandat när damen föll. Hon hade stämt hyresvärden. Och tänkte använda oss ungar som vittnen. Sandning var det minsta jag tänkt på vid tillfället. Om jag försökte erinra mig hur det såg ut mindes jag snarare att snön varit lite brunaktig… kanske… Och fattade först efteråt att damen därmed gick miste om skadestånd. Men rätt ska vara rätt.

Nuförtiden skiter dom i att sanda alls. Folk vänjer sig farligt fort och snart protesterar ingen.

Idag har det snöat hela dagen. Lyckoruset jag kände i förra inlägget blev kortvarigt. Nu börjar man få nog, mest av kylan… men också av snön. I mogen ålder med både småvärk och lite mera värk har man så mycket annat att tänka på när snön faller. Som t.ex att inte falla! Och hur mycket verandataket pallar för! Och växthuset… Ved går åt i massor och ska bäras in! Gångarna ska skottas! Ja, ni vet precis… Och det fortsätter, och fortsätter… Växthusklimat… HA!

Aaah… underbart väder i kväll. Bara minus 3,7 grader. Känns som töväder i jämförelse med vad som varit. Jag stod på farstubron och bara njöt, drog in och njöt. Kunde djupandas igen. Som om kroppen tinade upp för en stund, spänningarna i axlar och armar löstes upp.

Men… det är väl bara tillfälligt förstås, varnar Pessimisten i mig. Husbonden brukar påpeka att jag ofta är så pessimistisk. Men jag är bara realist, svarar jag. Ty, prognosen visar en viss tröst i våra trakter några dagar till torsdag-lördag då det kallnar på igen för att sen lindras på nytt. Se där! Vad var det jag sa. Men, nu måste det väl ändå gå åt rätt håll…! (Se… jag kan vara optimist också.)

Äntligen är det också slut på undantagstillståndet i vårt land. TV-tablåerna börjar bli normala och skiljer mellan helg och vardag. Det är inte utan att man varit lite dagvill i juldimman. Granen togs ner i går så att man åter kan gå mellan tv-rum och kontor som vanligt. Idag åkte adventsstjärnor och julpynt ner i sina lådor. Kvar är bara elljusstakarna och grisfamiljen i sitt brödfat. Nu återinträder vi till livet igen!

Ibland fastnar man bara för en bild… Världen är full av makalösa ting. Vilket fantastiskt bygge! Stora Moskén i Djenne - en stad i södra Mali, en kustlös stat i Västafrika, med en befolkning på 12 000 invånare. Fattigt men ändå rikt på historia och kultur. Djenne är berömd för sina byggnader i lera, mest känd är Stora Moskén, återuppbyggd 1907. Den gamla staden i Djenné finns på UNESCO:S världsarvslista. Läs mer HÄR. Källa foto: Wikipedia, Andy Gilham.