Det började med att Husbonden sett en artikel om Hagakvarteren i Göteborg. Genast mindes vi husockupationerna i rivningshusen på 1960-70-talen. För att inte tala om tv-skrothandlarna Albert & Herbert samt puben i tv-serien "Jubel i busken" med Sten-Åke Cerderhök, Sonya Hedenbratt och Rulle Löfgren som spelades in där 1968-75. Härlig stämning, rolig underhållning!

Strax skrålade vi på göteborgska "Knô dig in, fast dôrra e trång, för här e änna nåt på gång..."

Plötsligt längtade jag att få höra den och letade efter pappas skivor där den funnits. Fann att vi dock inte hade orkat spara på något i skivväg... Synd!

   Istället fann jag mina gamla 78-varvs stenkakor med barnvisor. Somliga av dem amerikanska som farmor skaffat på sina båtresor som stewardess med Amerikalinjen, typ Cinderella och Snow White m.fl Och sen... Pärlan av dem alla: Klas Klättermus. Åh, vad synd att det är 78-varv... den där borde man ju ha på CD. Jisses, vad jag älskade den boken och sångerna! Jättefin musik alltihop, och roliga texter. Fick med ens fram boken också.

Favoriten bland dem alla är ändå Grönsaksätarsång... men... Badvisa för små björnar och Visthusmusen är för goa dom med... och Farmors visa och... ja, det går knappt att välja.

   Min bok kom härom dagen. Elaine Bergqvists nyutgivna "Du är din generation" är underhållande nostalgiglädje och ändå faktabaserad. Jag ser ivrigt fram mot varje stund då jag kan glutta i den.

Det är en lättläst djupdykning i generationskoder och –värderingar. Om musiken vi lyssnade på, hur vi klädde oss, ord och uttryck typiska för varje generation osv. Full med citat från människor författaren talat med samt historiska händelser från varje tid. Läcker layout, lätt att dyka ner i var som helst. Mycket innehållsrik, 220 sidor. Rekommenderas för varje generation! På adlibris.com kan man provläsa och kika på valda delar i boken.

Exemplen nedan talar för sig själva:

30-talisterna är den generation som mer än någon annan upplevt Sveriges ekonomiska uppsving. De bär hatt, talar i skriftspråk och korrekt. Talar kort i telefon och menar att man presenterar sig med för- och efternamn.
40-talisterna gled in i välfärden, var de första att bära jeans och är tillsammans med 80-talisterna den mest "bespottade" generationen. Minns bottiner och galoscher samt höfthållare med strumpeband. Såg Bröderna Cartwright och Humle och Dumle på tv. Lekte brännboll, kasta varpa och bluffstopp.

50-talisterna är den sista "negergenerationen". Läste om "negrer" i barnböckerna och använder ordet "neger" utan rasistisk avsikt. Hävdar sin åsikt och står för de flesta debattartiklarna i media. Minns V-jeans, OP-mönstrade kläder och vita plaststövlar, twiggymode, kort-kort och läppstiftet Rimmel.

60-talisterna är den största generationen i antal. Fler än de utskällda 40-talisterna alltså. Spanar ständigt mot framtiden – allt ska hända sen…

... och så här håller det på…

Elaine Bergqvist är en flitigt anlitad retorikkonsult som även skrivit bästsäljaren "Härskarteknik, den fula vägen till makt".

Vårt akvarium har fått en ny renare, stor som den värsta… Med häftigt syrerikt bubbel i utblåset vilket fiskarna gillar skarpt. Renaren ska naturligtvis inte stå framför akvariet som nu under provkörningen, men den ska vara utanför akvariet, istället för den klassiska som sitter inuti. Dessa rymmer mer, lär rena vattnet bättre och minsann… såg vi inte genast en förbättring…

Den nye har flera lager med olika sorters filtermassor och är inte alls så dyr som den ser ut. Snart ska den in i skåpet under akvariet och slangarna ska ledas upp på baksidan. Ett jäkla tråcklande men det blir nog bra när det blir klart. Spännande.

Vi har gott hopp om förbättrad akvariemiljö för fiskarna (och växterna) där vi inte har lyckats till 100 procent. Svårt det här med både biologi, kemi och fysik. Vi har sedan tre år en stor renare till fiskdammen i trädgården och det gjorde underverk för vattnet. Alltså borde det göra samma nytta här.

- Det ska vara bra grejer, säger Husbonden.

--------------------

Apropå miljö… så kan jag inte riktigt glömma att det lär gå åt fem miljoner liter bränsle i minuten för en raketuppskjutning till Månen. Hörde detta i ett faktaprogram på tv i samband med 50-årsjubileet för första månlandningen. Hoppas jag säger rätt. FEM - MILJONER - LITER - I MINUTEN...

Härlig Sven Wollter i kvällens Här är ditt liv! Med hjärtat till vänster blev avsnittet till och med guldkantat. Kul med återblickar på Tältprojektet, Hemsöborna och Raskens. Listan som visades med alla hans roller var mer än två meter lång (tänk, den som hade åstadkommit så mycket...). Avslutningen med barnens hyllning till pappa Wollter lever jag på ett tag.

Konstaterar glatt att Oldsberg faktiskt har tagit sig i programmet. Han verkar ha funnit sin roll, släppt manuset och blivit mer spontan. Och då blir det bättre. Förändringen kom successivt och märktes tydligt ungefär i höjd med Stina Dabrowski förra veckan vilket också var jättetrevligt. Det finns hopp om en fortsättning.

... av Norge att ge fredspriset till president Obama. Norrmännen överraskar ofta och har en egen vinkel på tillvaron men så är det ju också det bästa landet att bo i (enligt FN).

Officiellt heter det att Obama "får priser för sina insater för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk och för arbetet för en kärnvapenfri värld"... Och Världen är chockad. Jag gillar folk som tänker själva och gör oväntade saker.

Många anser nu att Obama får det för tidigt "för något han kan komma att göra någon gång i framtiden". Som ett betyg innan provet är avklarat. Men skulle de vänta med priset finns risken att man tvingas dela ut det postumt.

Andra ser priset som ett stöd, en tröst eller uppmuntran (vilket han sannerligen kan behöva i ett rasistiskt USA) eller värre... som en dödskyss. Det passerar i alla fall inte i tysthet. Och fredspristagare kritiseras nästan alltid.

Min spontana magkänsla var att norrmännen med detta vill visa amerikanska folket vilken bra president de har eftersom de inte tycks begripa det själva.  

Bilden förklarar nog mina känslor idag. Vi har haft två uppslitande dagar inför leveransen av årets ungar i fågelhuset. Man vill ju dels njuta av dem hela sommaren, dels att de ska ha en härlig uppväxt i relativ frihet och samvaro med sin stora flock. Men den fasansfulla skilsmässan hänger ändå över oss.

Nu var tiden inne och det är... hjärtskärande. Här åker Helmer Bryd, Milli Vanilli, Jiffy, Snövit och alla de andra barnen. Nej, jag gråter inte för då klarar man inte av det. Man stålsätter sig och stänger av tankarna.

Insamlingen gick fint. Vi har lärt oss knep för att det ska gå smidigt. Har noggranna listor med märkningar att gå efter. Vi bockar av och räknar in för att absolut inte ta fel fåglar (bort hemska tanke). Vi tar det lugnt och förbereder oss, men när de sitter där i transportlådorna är allt definitivt över. 15 kanarier (överst), 18 måsfinkar under dem, 26 risfåglar och underst sladdnymfen Östen. De underbaraste representanter för sina arter vilka vi helst hade behållit allihop. Ändå har vi tagit undan fem måsfinkar, sex kanarier och tre risfåglar för egen räkning.

Detta är inget mindre än ett trauma. När vi kom hem efter leveransen hade jag den där influensakänslan man kan få i kroppen efter t.ex dödsfall, begravningar eller andra uppslitande händelser. Värk i musklerna, lätt bedövad i knoppen och en stor och tung trötthet. Värktablett och vila gällde för eftermiddagen. Nu återstår noteringarna i loggboken.

Avslutar med en trevligare bild: Invånarna i Royal Suite när de om morgonen samlas i solvrån på sin "veranda". Djurens och fåglarnas avundsvärda privilegium; att leva i nuet.

Sånt där som om ormvråken och människans beteende (förra inlägget) kan vi tala om i Kyrkans samtalsgrupp. Vi talar även om Sveriges avkristnande. Vårt land är nu tydligen det mest sekulariserade landet i världen, sägs det. Det är sorgligt, menar jag. Vigslar och dop i kyrkan betraktas av många som ett "kul jippo med lite gudstrams som man får ta på köpet", berättar de båda kvinnliga prästerna som leder samtalen.

Den ena, Elisabeth, berättade om ett skräckexempel från ett dop som nästan fick henne att avbryta ceremonin. Gästerna gapade över hela kyrkan mitt i akten "SÄG NU RÄTT NAMN!" och skämtade högljutt om allt möjligt, totalt respektlöst. Som sagt, var hon på vippen att avbryta alltihop men fullföljde med tanke på barnet som åtminstone blev döpt. Jag blev lätt chockad av detta vittnesmål ur verkligheten.

Trots den respektlöshet - ja... förakt - mot kristna värden som visades där söker människor ro, andlighet och stillhet som aldrig förr. Det skrivs hyllmetrar av böcker om långsamhet, meditation, massage och terapier av alla de slag för att stå ut med tillvaron i vår stressade tid. Jag tänker att "det är synd om människorna", idag mer än på Strindbergs tid.

Troligen var dopgästerna ovan totalt okunniga om kristendomens betydelse för vårt land. Kanske beror det på att kristendomsundervisningen försvann från skolans läroplan 1969. Kristendomen är faktiskt en del av vår historia, kultur och tradition. Och Bibeln är grund till vår lagstiftning (de tio budorden). Det kan aldrig vara fel att få en grundlig kännedom om detta. Undervisning är inte samma sak som påtryckning vilket en del tycks tro.

Jag har aldrig känt mig påtvingad någon tro från vare sig söndagsskolan, kyrkan eller skolan fast vi hade kristendom på schemat.

Och om man nu vill ta avstånd från kristendomen så måste man ju få grundlig information först, för att veta vad man vill ta avstånd ifrån.

Ormvråken bjöd i går på strålande uppvisning i kraftig blåst. Den demonstrerade hela registret av proffsig navigering i luftrummet. Husbonden och jag blev stående stumma av beundran. Länge. Vråken gled med full kontroll i medvinden, vände upp i motvind och ryttlade, växlade höjd och så vidare.

Vi tänkte då på ett tv-program där människan grundligt studerade pilgrimsfalken för att bl.a kunna göra likadana vingar till flygplan. Vad trött jag blir!

Varför måste Monstret Människa alltid försöka efterlikna djuren? Varför kan de inte få ha sina unika färdigheter i fred? Varför måste vi nödvändigt behärska ALLT som alla andra varelser gör? Vi kan ju så mycket annat som de inte kan. Varför inte bara njuta och låta sig förundras i medkännande glädje över ormvråkens skicklighet?

Kan det vara så att människan då känner sig ynklig och övertrumfad, vilket då rakt inte får ske. Man undrar...