Det är mycket man inte fattar, men just nu grubblar jag över handikappföreningar som skickar ut vykort till alla (?) svenska hushåll i hopp om att man ska betala för korten genom bidrag. Häromdagen kom julkort från "Diabetes Wellness Network Sverige". Andra år har man fått kort från mun- och fotmålande konstnärers förbund osv. Detta kostar förstås fruktansvärt mycket pengar.
Vore det inte bättre att använda pengarna till behjärtansvärda ändamål direkt än att skicka vykort till hela befolkningen (eller hur många som nu får korten), undrar jag. Hur har man råd med dessa massutskick?
Rebellen i mig vaknar när jag utsätts för utpressning. Även när den är av förment "vänligt" slag som denna. Jag vill inte i mitt hem utsättas för påtryckningar där jag ska känna mig lumpen, egoistisk...whatever... om jag inte betalar en slant för att dom skickat gåvan jag inte bett om. För det ÄR utpressning.
Dom borde skicka ett trevligt informationsblad istället. Jag vill inte se hur dom vräker ut pengar för att eventuellt få ännu mer tillbaka senare. Då sparkar jag bakut i ren protest.
Marianne
25 oktober 2009 22:28
Jag får också flera sådana här utskick ett par gånger per år. Men som du säger, det är rena utpressningen. De skickar nog år efter år till dem som bruka betala. De enda som ringer upp innan är unga synskadade och då tycker jag det är okay, för där vet jag att pengarna går till just unga synskadade.
Ha det gott
http://www.ekoxenskennel.se
Ruth
26 oktober 2009 09:01
Vart eviga år så kommer dessa fina julkorten som man känner sig manad att betala för, nästa gång så skall jag inget ge, så kanske det upphör. Det måste kosta svindlande summer att prångla ut allt detta till Svenska folket. Påtvingad betalning känner jag och skickar en slant.
http://bernamis.bloggplatsen.se
Labsan
26 oktober 2009 13:25
Har i veckan sprättat upp ett kuvert med några vykort från "mun och fotmålarna".
Kostnadsfritt...förstås.
Som man FÅR använda.
Men hur roligt är det att känna att man använder kort som man känner att man "fått", men inte betalat en endaste penning för?
Och inte vill man heller känna sej som en riktig "snålis" för att man inte kan stötta alla?
Hade varit mycket bättre med ett info.blad som du påpekar, där man kan erbjudas att beställa om man så önskar...
Och så kunde "mun och fotmålarna" använt dom pengarna, som det kostar att skicka ut alla dessa kort till våra hushåll, till något vettigt istället!
BRA SKRIVET!!
Egentligen borde du skrivit detta till "Munochfotisarna" direkt också...(:
Förresten! TACK för dina enormt värmande ord på min blogg. Blev ju alldeles rörd...
Jag (nästan) lovar att aldrig mer radera...!
Kram på dej! Och hälsa! //Labsan
http://sannsaga.bloggplatsen.se
Gubbfan
29 oktober 2009 09:46
De där utskicken är ett elände.
Hur man än gör så har man dåligt samvete.
Inte vill man använda korten om man inte har betalt för dom.
Inte vill man slänga korten i vedspisen heller.
Varje gång det kommer tiggarbrev av olika slag blir jag lika frustrerad. Det värsta är att jag vet, från min tid hos en välgörenhetsorganisation, att det är människor i små förhållanden som skänker av sin alltför snålt tilltagna inkomst eller pension. Sällan välbärgade individer i storstädernas finare villakvarter.
http://Gubbfan.bloggagratis.se