Märtaaaa… Tuuureee… ropa de tvärs över sjön.

Så låter det ungefär när tranorna ropar till varann från var sina häckningslokaler nu i augusti. Flera minuter håller det på då och då.

Jag associerar genast till det gamla revynumret från Knäppupp med Hasse Alfredsson och Brita Borg, om paret som skötte kontakten på detta vis eftersom ingen av dem kunde ro.

Tranorna kan dessbättre flyga och kanske vill de söka upp varann inför flyttningen senare i höst.

Aktuellt för dagen är att skolmat slängs för en miljon varje dag i Sverige. Svinnet i skolköken uppgår till flera tiotusen ton per år. Varje år kasseras mat för över 200 miljoner.

- Man är ju lite trött på skolmaten, för det är samma mat nu som man fick i sexårsverksamheten, säger en flicka i tredje året på gymnasiet (SvD).

Tänk så många fattiga i världen som lever på ris – och enbart ris – varje dag, året runt. Och är glada för det.

Under min skoltid på 50-60-talen blev vi serverade en portion som vi SKULLE ÄTA UPP och fick inte lämna matsalen förrän allt var uppätet. Ord och inga visor.

Mestadels tyckte jag om maten men en gång råkade jag få alla äckliga slamsor från hela kalopsgrytan på min tallrik. Höll på att kräkas och försökte att få slänga det. Nähä, marsch tillbaka och ät upp! Sa tanten som vaktade återlämnandet. På den tiden var begreppet kränkning av elever inte uppfunnet.

Jag satte mig och smidde planer för uttåget. Sen stoppade jag kalopsslamsorna i munnen, och med ett under av självbehärskning lämnades tallriken och jag ilade ut och ulkade ut resterna i rabatten. Det var första och sista gången.

Efter det hade jag papper i fickan för dylika händelser.