Bilar är till stort bekymmer. Ofta till nytta också, ehuru kostsam sådan. Men mest till bekymmer. Värst är när de inte går alls, som för en av våra grannar när vi bodde i lägenhet på Byn.

Hon hade köpt en gammal bil. En liten nätt modell av sydeuropeiskt märke. Visserligen ålderstigen och ganska medfaren, men… käck. Såg den ut. Det skulle dock visa sig att FIA var ett oerhört trumpet och svårflirtat exemplar. Snart var alla grannarna på gatan engagerade i den lilla bilens väl och ve.

Det började försiktigt med artighetsvisiter på parkeringsplatsen. Små grupper kom och gick och förhörde sig i allmänhet om nytillskottet. Vad har du gett för den här då? Hur långt har den gått? Jaha, den ser ju inte så tokig ut… började det.

- Ja, jo, den är väl bra men… Ja, jag har lite problem med…

Jaså minsann. Intresset ökade. Bil som inte går och hjälplös kvinna är en oemotståndlig utmaning för de flesta män. Det ska vi väl fixa, menade man morskt och grep sig an skrothögen. Den ene efter den andre slöt upp. Man lade pannorna i djupa veck, slog lovar kring fordonet, resonerade, funderade, rev sitt hår, beskrev och gestikulerade.

Sommarkvällarna var ljusa och varma. Som gjorda för utomhusligt umgänge. Kväll efter kväll hölls sammanträden kring den lilla bilen där ett sällsamt skådespel utspelades. Motorhuven stod ständigt på vid gavel, bagageluckan likaså och bilens innanmäte låg mestadels utspritt på marken.

Verktyg hämtades. Man knackade, man klämde, man vred och man vände. Tittade under och tittade över och lade stundom armarna i kors. Men FIA förblev lika tyst och trumpen och vägrade att samarbeta.

Så höll det på kväll efter kväll. Nya teorier framfördes, prövades och förkastades. Snart upptog Bilen allas intressen och undran. Man möttes på nytt efter jobbet till nya överläggningar. FIA var en verklig utmaning. Gatan hade fått ett nytt samtalsämne. En nöt som gemensamt skulle knäckas. Men FIA teg.

Efter några veckor kunde man åter se själva bilen då leden kring den glesnade. Man tvingades ge upp inför den obotligt sjuke och FIA tog sin hemlighet med till bilkyrkogården. Ägarinnan skaffade småningom en bil av annat märke, som går och går och går…

Men tänk, vilka hjälpsamma grannar!

Har hittat en filmande kille på Byn som kanske kan ge mig lite råd och tips. Så var det där med namn, ja... Med stigande ålder blir det rörigt med just namn. Kan det vara så att man redan hört för många ;-)

Dubbelnamn är särskilt knöligt. I alla fall för mig. Var det Per-Erik, Bengt-Erik eller Sven-Erik nån hette? Inga-Lisa, Inga-Lena eller Inga-Britt? Snurrigt. Av efternamn är de värst som börjar eller slutar med lund, gren, berg, ström och såna där vanliga.

En gång lärde jag mig hur man visualiserar namn för att minnas bättre. Man ska tänka en gran uppe på ett berg för att minnas Granberg osv. Låter ju lätt. Alltså ska Högberg ska ses som ett högt berg med vederbörande himself på toppen då. Men Höglund…? Och Högström?

Och vad hjälper det med visualisering på namn som Lundberg… var det Lundberg eller Berglund, Dalström eller Strömdal, Bergström eller Strömberg? Så snurrigt det blev nu då.

Berggren blir extra knepigt att visualisera… en gren på ett berg… eh? Finns ju inte. Eller så kanske man minns bara för det. Äh, jag ger upp.

Det var lättare förr när jag hade ett s.k hästminne. Jag var som en filmkamera. När jag hade varit på intervjuer spelade jag upp hela besöket efteråt inuti huvudet. Såg ansiktsuttryck, hörde suckar och skratt, mindes exakt hur orden föll. En fantastisk förmåga som nu retfullt bleknat till en liten rudimentär rest.