Så har man till slut förevigat fiskdammen också. End of story..;-)

Nähähäe, för sjutton… detta verkar vara början på en ny hobby. Nya videokameran hämtades i dag. Jippiie... det blir till att plugga och öva.

Hur som helst bor här fem bautastora koikarpar, upp emot 40 cm i längd. De börjar faktiskt bli för stora för vår lilla damm och vi funderar på vart de ska få flytta. Vi har flera bekanta med stora dammar. Undrar vem som…? Fast jag skulle sakna dem, det skulle jag.

Men tills vidare bor de kvar med ett gäng guldfiskar i olika åldrar. Totalt är de väl ett femtiotal. Man får lite gäddkänsla när de glider fram som små ubåtar. För att inte tala om när de vakar… dvs hoppar… med Jätteplumset Orvar. Varje gång tror vi att illern är där, smyger fram för att kika och möts av en leende koi som kikar upp på oss. Eh… nån som sa mat?

Koiarna äter kolossalt mycket. Vi matar med fiskpellets. En stor koi sväljer utan vidare fjorton pellets i ett glufs medan guldfiskarna länge mumsar på en. De glupar i sig nästan all grodrom på våren vilket kanske (?) är tur för om alla skulle kläckts hade vi väl vadat i grodor. Tyvärr håller de på samma sätt nere guldfiskarnas förökning. Fast en och annan klarar sig. Vi brukar väl få fem nya guldfiskyngel varje år.

Det finns inget så rofyllt som att titta ner i en damm med fisk. En lisa för själen. Och tro det eller ej… fiskarna blir ens vänner. De känner igen oss varje vår när isen släpper och vi kan se varann i ögonen igen. Och ja… jag tycker att de ler.